Första världskrigets förspel belyser dagens utfrysning av Ryssland

Medan Europa upplever sin kanske tyngsta kris sedan 1945 väcker historikerna nytt intresse för det första världskriget med dess komplexa orsaker och verkningar.

Av alla de böcker och tv-dokumentärer som kommit söker flertalet förklara skeendet som ledde till 1914 på basen av inomeuropeiska faktorer. Bara få ser det dåtida skeendet från öster. Ändå var Östeuropa djupt inblandat i kriget och dess förspel, varför insikt om dess och Rysslands roll liksom om hur landet sköts åsido i Versaillesfreden krävs för att bedöma denna ödesdigra period.

Dominic Lieven (Photo: Matthisvalerie)

Dominic Lieven (Foto: Matthisvalerie)

I en bred studie kallad Towards the flame: Empire, war and the end of Tsarist Russia (Allen Lane 2015, 429 s) söker den rysk-brittiske historikern Dominic Lieven visa hur ryska politiker och diplomater påverkade händelserna och i vad mån centrala ryska beslutsfattare och ryska felbedömningar kan sägas ha haft delskuld i kriget.

Att flera gestalter i Lievens ryska släkt tjänat tsardömet på höga poster gör att han har kunnat tolka dokumenten med den insattes övertag. Brev, depescher och protokoll bidrar till en tydlig och personlig bild av hur händelser och beslut före 1914 sågs av centrala aktörer i S:t Petersburg. Män som Grigorij Trubetskoj, Aleksandr Izvolskij, Alexander Benckendorff och Sergej Sazonov kom liksom deras kritiker ofta från en social elit med delade synsätt, på samma gång patriotiska och kosmopolitiska. Medan Lieven skildrar bärande händelser som Trippelententen, Balkankrigen och 1912-13, krisen 1914 och de första krigsåren anar man att den bild som i dag tanklöst serveras, av en korrupt tsarrysk maktelit styrd av autoritära idéer och egenintresse, är förenklad eller rent felaktig.

Hur tedde sig då läget i Europa kort före 1914 från rysk diplomatisk och militär synpunkt? Klart är först att den dåtida ryska självbilden var svag. Man insåg sitt underläge mot ett Europa som många ryssar ville tillhöra, även om de så kallade slavofilerna höll på en mer gammalortodox identitet. För sin självbild behövde Ryssland känna sitt värde gentemot outvecklade länder. Ett sådant land var Turkiet. För att ryssarna skulle betyda något i världen måste de givetvis även äga kontroll över sitt eget stora rike. Den ryska tonvikten på centralstyrning, statlig byråkrati och en hemlig polis, okranan, speglar enligt Lieven en djup rädsla för anarki och sönderfall som ärvts av senare regimer.

Lieven ser även det ryska intresset för geostrategi som begripligt och ganska rationellt. Det hänger samman med det enorma landområdet och med ledningens rädsla för att tappa kontrollen över detta. Europas makter förstod däremot inte, att den geopolitik de själva tillämpade i sina intresseområden också färgade Rysslands beräkningar. Inte minst gäller detta Ukraina, som med sin tunga roll vid ryska rikets framväxt, sina bördiga jordar och sin ökande industri varit vitalt för Ryssland. Att också Österrike innehaft delar av Ukraina visar att detta genom tiderna har slitits mellan Ryssland och Europa. Lieven ser freden mellan Tyskland och Bolsjevikryssland i Brest-Litovsk inte bara som en rysk nesa utan som allmänt geostrategiskt ödesdiger. Med denna separatfred rycktes Ukraina ur Rysslands händer och blev i praktiken en tysk lydstat.

Hade Brest-Litovskfreden bestått kunde utvecklingen ha förlöpt annorlunda. Med bolsjevikrevolutionen 1917 och ett då försvagat Ryssland kunde Tyskland ha blivit det första världskrigets segrare och Kontinentaleuropas främsta stormakt. Med separatfreden och med bolsjevikregimen miste Ryssland nu sitt inflytande, i varje fall till dess att Sovjetregimen hunnit befästas. Man fick inte delta i Versailleskonferensen och bidra att omforma Europa. Härav följde, enligt Lieven, även att ”En djup misstänksamhet och antipati mellan ryssarna och deras tidigare brittiska och franska allierade underminerade försöken att bromsa Hitler och undvika ett andra världskrig”. Orden tål att begrundas.

Före kriget hade Europa förenats såväl av ökade kontakter som av gamla kungliga släktband, men avund och ökande intressekonflikter fick nu centrifugal verkan. I det snabbt uppstigande Tyskland såg man misstroget på England, medan detta i sin tur såg Tyskland som en rival. Ryssland oroades i sin ur av det tyska uppsvinget, medan alla europeiska länder fruktade – och genom sin fruktan överdrev – såväl Rysslands styrka som dess expansionsvilja.

Den ryska ledningen var splittrad i utrikesfrågorna. Det gäller inte minst de olika konfliktzonerna och deras inbördes vikt: Fjärran östern, Svarta havet/Bosporen och de områden som ligger nära Europa. Tsaren ville med den förödmjukande förlusten mot Japan i minnet stärka flottan; andra önskade däremot skapa en slagkraftig armé. En orosfaktor för ryssarna var det ottomanska rikets kontroll av Bosporen, vilken hindrade ryska fartyg att ta sig in och ut från Svarta havet. Kunde denna passage erövras, eller neutraliseras? Var den värd att slåss för? Mot en internationalisering av utloppet talade främst det starka turkiska motståndet.

Den region som kom att utlösa kriget var ändå Balkan. Detta sågs kring 1900 som en outvecklad, närmast kolonial del av Europa. Den hade en komplex, konfliktfylld historia och där hade som få i dag vet förts två krig kort före skotten i Sarajevo. Ryssland stod på Balkan av tradition nära Serbien. Efter Österrikes ultimatum beslöt den ryska ledningen att aktivt stödja Serbien. Ryssarna önskade dock mera balansera detta mot dess antagonist Österrike, än bara hålla Serbien bakom ryggen. Från rysk sida sökte man även få Tyskland att lägga band på ledningen i Wien, men detta var som bekant förgäves.

Medan spänningen steg, kom besluten givetvis att i ökad grad beröra den ryska militärledningen. Hur effektiv var då denna, utifrån de mål som statsledningen uppsatte? Lieven skriver: ”Krigsministeriet skötte i själva verket den krigstida militärekonomin mycket bättre än kritikerna har hävdat”. Ministeriets insats tål på flera sätt, menar han, att jämföras med de ganska ineffektiva civila krigsindustrikommittéerna. För Rysslands militära beredskap och slagkraft var de stora avstånden och det glesa järnvägsnätet ett stort hinder. Landet behövde av dessa skäl mobilisera tidigare än de europeiska staterna. Av motståndarna Tyskland och Österrike tolkades de tidiga trupprörelserna i sin tur som tecken på aggressivitet, fast de motiverades av den ryska beredskapens särskilda krav. Att Ryssland 1905 hade besegrats av en förment andrarangsmakt – Japan – gav även den civila och militära ledningen skäl till oro. Att de flesta ryska soldater förväntades slåss långt från sina hem sänkte deras motivation. Det ryska försvaret hämmades också av befolkningens svaga psykologiska sammanhållning.

Historiker som skildrat detta skede har med facit i hand ofta sett tsaren, hans rådgivare och militärledningen som hinder för en utveckling som man antagit skulle gå i liberal riktning. Lieven menar att dåtidens liberala politiker räknade med att tsardömet måste falla liksom att kriget med dess manspillan, tunga kostnader och skador på civilsamhället skulle påskynda detta. Kalkylen må ha ansetts beräknande och av en del närmast landsförrädisk, men den bars upp av starka tidsströmningar.

Lieven påminner om att hur labilt själva Europas tillstånd efter 1900 var. Staterna bevakade varandra noga. Misstron var stor. Viljan att lösa konflikter saknades samtidigt inte. Många erinrade sig hur Wienkongressen och dess principer skapat en fred som bestått i ett sekel. Samtidigt bidrog nya konflikter mellan staterna till att ett hårdare slags maktbalanstänkande och politisk darwinism frodades. Det var de geopolitiska idéernas stora tid. Visst hade Europas stater under föregående år sökt förekomma krig. Mellan 1879 och 1894 slöts i det syftet såväl flera politiska som handelsallianser. Därmed avsågs Europa bli mera förutsägbart och fredligt. Misstron bestod dock, och 1914 blev dessa allianser mera till tvångströjor. Som Lieven skriver: ”Det europeiska statssystemet med sex oberoende stormakter var alltid hotat av upplösning och krig. Stormaktsrelationerna före 1914 var ett riskfyllt spel som ägde drag av bluff och risktagande. Som ovan har påpekats bedrevs spelet bakom en oklanderlig fasad av ancien régime-diplomati under ständiga beräkningar, vilken makt rivalerna ägde och i vad mån de var villiga att sätta styrka bakom sina krav”.

Boken kastar ljus även över det klassiska dilemmat, att både politiker och militärledning när krig synts hota ägt bristfällig information om motståndarnas avsikter. De ryska diplomaterna skrev rapporter som ofta var insiktsfulla och i en del fall både skarpsinniga och framsynta. Monarker, luttrade av historisk erfarenhet, bidrog med sina synpunkter. Dessa rollinnehavare var i en tid utan massmedier och modern kommunikationsteknik dock inte allvetande. I centrala fora gavs det i brist på korrekt information plats för missförstånd och felaktiga beslut. Fördomar och känslor fick onödigt spelrum. Den ryske stabschefen Zjilinskijs löfte att två veckor efter ett krigsutbrott slå den tyska armén i öster för att hindra den att slå ut Frankrike ger prov på en sådan obetänksamhet. Zjilinskij bar därmed tungt ansvar för att Rysslands armé tvangs börja slåss vid Tannenberg innan erforderlig utrustning anlänt.

En viss motvikt fanns nog mot geostrategins och den uppblåsta nationalismens inflytande. Motvikten bestod av att de styrande ägde en yrkesetik och en viss kulturell referensram som verkade återhållande, om inte annat därför att de styrande inte ville tappa ansiktet inför sina jämlikar. Rysk utrikespolitik styrdes 1914 av män ur den sociala eliten som ägde liberala värderingar. Ingen sådan person skulle exempelvis ha drömt om att starta krig för att lösa inrikes problem. Men detta faktum hade sina avigsidor till exempel att lojalitet och överdriven respekt för rådande hierarkier fick många i den inre kretsen att hålla tillbaka sin mening.

Ett problem var också att nya slag av aktörer trätt in i leken. Lieven pekar för Rysslands del på de revolutionärer som börjat agera kraftfullt men också på den nya nationalliberala opinion som fått röst i den ryska pressen och vunnit mark även i den duma (riksdag) som inrättats efter 1905 års folkupplopp. Medan de högre ämbetsmännen och militären var ovilliga att kasta landet in i ett krig, hördes i pressen och i duman krav som de ledande knappast kunde förbigå. Pressen spred illusioner och underblåste krav som ökade Europas oro för ett fientligt Ryssland. ”En nyckelfaktor var den ryska pressens djupa oansvarighet” skriver Lieven apropå 1905 års händelser. Ett decennium senare skrev den brittiska ambassaden i S:t Petersburg att ”den ryska pressen är mycket mera angelägen att värna de slaviska intressena än att bevara freden”.

Rysslands ledning tvangs göra svåra bedömningar, bland annat om hur skulle Storbritannien kunde väntas ställa sig i det fall Tyskland angrep någon av sina grannar. Premiärminister Grey insåg att hans imperium nu hotades av starka rivaler. Vid tiden var britternas klassiska metod att manipulera Europas maktbalans överspelad. När Grey bara uppgav att han tänkte agera på lämpligt sätt beroende på hur konflikten utvecklade sig, ökade det den ryska osäkerheten. Bara att behöva räkna med en tysk-brittisk allians mot Ryssland var en mardröm.

Vissa omständigheter väckte samtidigt tillit. Krigsåret 1914 var Ryssland sålunda bättre rustat än 1905, dess folk mindre upprorsbenäget och ledningen mindre splittrad än då. Samtidigt rådde det en allmän känsla av frustration. Många önskade sig reformer men de centrala statsorganen (exekutiven och de båda kamrarna) var oeniga, vilket minskade chansen att genomföra reformer. När tsaren såg hur statsorganen tävlade inbördes, valde han att själv ta sig mera makt, allt medan duman och statsrådet fick agera rådgivande organ. På detta sätt bäddade tsaren dock för kritik för att utöva envälde, något som påskyndade hans eget och tsardömets fall.

Den utlösande faktorn till kriget var dock inte inrikespolitisk. Upptakten kom som bekant på Balkan. Stormakterna hade i oro för att utlösa öppet krig agerat varsamt med foten på bromsen. Denna attityd bröts när Österrike riktade sitt kända ultimatum till Serbien. Detta land som utvecklat en närmast hänsynslös nationalism, hade mött vrede i Wien där man inte förstått nationalismens styrka. Serbien vredgade också de ansvariga i S:t Petersburg vilkas tålamod redan var svårt prövat.

Med Österrikes ultimatum till serberna tändes nationsäran och revanschbegäret på allvar. Det snabba krigsutbrottet kom sig av en klar tysk-österrikisk strategi som syftade till att krossa Serbien innan stormakterna hunnit blanda sig i, och utan att förhandlingar hunnit påbörjas. Dessa stater försäkrade också Ryssland att krig var oundvikligt. Därmed tog händelserna sin egen riktning. Lord Grays ord om hur ljusen släcktes i Europa kunde många dela. Den ryska eliten profeterade om tsardömets fall. Den anade även med fog, att den revolution nu kunde inträffa som ännu 1905 hade avvärjts.

Dominic Lievens bok har ett budskap till det Väst som åter tänker i aggressiva vän- och fienderelationer, och där ”den andres” synpunkter förringas. Han menar samtidigt att första världskrigets förlorare Ryssland och Tyskland kunde ha blivit styrande makter i Europa, bara de undvikit krig och satsat på ekonomisk uppbyggnad. Han framhäver som en allmän synpunkt att politik bör ledas av personer med bildning och erfarenhet. En stats självhävdelse får inte drivas så långt, att en motståndare tvingas tappa ansiktet. Här påvisar han även de för- och nackdelar som Rysslands storlek och geostrategiska läge innebär, och framhävs inte minst Ukrainas centrala och ödesdigra roll.

Lievens bok fördjupar inte bara synen på hur Ryssland tänker. Den ger även ett bidrag till krigets och fredens psykologi.

Bild

Advertisements

1 Response to “Första världskrigets förspel belyser dagens utfrysning av Ryssland”


  1. 1 Leo Kramár 16 februari, 2017 kl. 14:35

    Bättre sent än aldrig; tack för ditt utförliga referat av en mycket intressant bok. Du nämner också det klassiska dilemmat, motparternas dåliga förståelse av varandras avsikter som har lätt till eller skärpt så många konflikter, Min lärare Christer Jönsson i Lund har ägnat en stor del av sin forskning åt detta problem, bl.a. sovjetrysk utrikespolitik. Dominic Lievens släkt var introducerad i Sverige p 1600-talet, hans förfäder krigade för Karl XI.


Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s




Carl Johan Ljungberg Ph.D.

Kategorier

Arkiv