Prag gick från ockupation till en ny frihet

Den som en vinterdag åker tunnelbana in till centrala Prag kan bli något omtumlad då han stiger av vid stationen ”Muzeum”. Han känner i näsborrarna en lätt aning av den stenkolsrök som på 1970-talet märktes överallt. Han känner till skillnad från då en ny anda av rörlighet, förnyelse och lätthet som ersatt rädslan i dåtidens kommuniststyrda Tjeckoslovakien .

Besökaren befinner sig här vid den klassiska samlingspunkten Vaclavplatsen, som snarare är en pampig trädkantad aveny och vars övre kortända lyfts av det anslående Nationalmuseets fasad. Framför detta museum utspelades som bekant 1968 det drama, då insatta Warszawapaktsstyrkor på rysk order kväste den liberala Pragvåren, men här utspanns också de centrala händelserna då landet befriades politiskt efter murens fall.

Under trettonhelgen fylls Vaclavplatsen ännu av julstånd som säljer allt man kan finna på Stortorget eller Skansen i Stockholm och litet till, allt belyst av bländande ljusslingor i träden. En kör sjunger, en smed hamrar på sitt städ, och julkrubbans djur tuggar på hötappar i en liten avbalkning kring vilken nyfikna mammor med barn trängs.

1

Prag är en påfallande litterat stad. I form av bokhandlar, tidningskiosker och som här där de senaste tidningarna kan läsas i en av de många hotellfoajéerna.

Litet äldre ungdomar drar sig i stället ut mot matställena på de många små tvärgator som leder mot den gamla staden. På Gamla stans torg spelar denna kväll en stor orkester Händelmusik och julaktiviteterna är om möjligt flera än på Vaclavplatsen. Från det gamla stadshusets höga torn, dit man i dag tar sig med en modern snabbhiss, bjuder staden på en fin utsikt med alla torn och spiror, alla tak som bryts i olika vinklar och färger. Den gamla stan är då man går runt i den så labyrintisk, att man snart tappar orienteringen. De oregelbundna husen blir som en förtrollad skog genom vilken man lockas pröva genvägar via de passager och gränder som förbinder de olika torgen.

Bland gränderna hittar man små pärlor, som en dockteater som varje kväll spelar Mozarts Don Juan, ett vaxkabinett med tjeckiska ikoner och ett chokladmuseum vars många förföriska produkter även kan inhandlas och avsmakas.

Kontrasten är stark mellan denna stadsdels gamla hantverks- och borgarhus och Prags monumentalbyggnader från olika tider, utom kyrkor även teatrar, akademier och bibliotek. Här ligger exempelvis det praktfulla nationalbiblioteket – Klementinum – med anor från ett medeltida kloster och ett senare jesuitkollegium, där boksamlingar som rör Mozart, Tycho Brahe och pedagogikpionjären Comenius har inhysts. Klementinum har en skönt utsmyckad bibliotekshall i snirklad barock, och nära dess byggnader finns en kyrka som tillhör de legendariska korsriddarna av röda stjärnan och där man i dag ofta håller konserter. Här stöter turisten snart även på det mörka torn som markerar det östra brofästet för Karluv Most, den mörka gamla Karlsbron som med sina 500 meter inramade av svartnade apostla- och helgonstatyer förbinder ”Staré Mesto” eller Gamla stan med västra stranden, kallad Lillsidan eller Malá Strana. Allt frodas på Staré Mesto, från de medeltida hus som med sin kärvhet för tanken till religiös askes och obarmhärtiga skarprättares svärd, till den sorts tidigmodern klassicitet vars elegans och ljusa färger har mildrat den äldre bebyggelsens kärvhet och skänkt Prag dess prägel av lätthet och grace.

På ”Lillsidan” höjer sig inom synhåll från centrum den klippa där kungaborgen Hradcany tronar, förr säte för de böhmiska kungarna och numera hemvist för republikens president. Hradcanys karaktär av museum bryts av de vakter som med värdig min och iförda vinteruniformer med pälskrage flankerar stora borgporten. Inom borgens område finns även stadens stora kyrkoklenod, den medeltida Vituskatedralen, som påbörjats på 1300-talet men fullbordades först på 1920-talet och i sin prakt sägs ha inspirerat flera av Europas katedraler.

Klart är att Prags historia och byggnadsminnen inte bara lockar turister. De har även stor betydelse för tjeckernas hemkänsla. Idag brukar man ofta fråga hur Europas folk upplever sin identitet. Är den stabil eller hotad? Inte minst gäller detta i Östeuropa, där vi glömmer hur olika villkoren på 1900-talet varit. Där ritade 1900-talets hastiga fredsslut drastiskt om gränserna och det kommunistiska maktövertagandet på 1940-talet skakade om såväl tjeckisk identitet som politiska och sociala seder. Ett slag som inte kan överskattas.

2

Detta är en stad vars gamla kyrkor och medeltidstorn tagit på sig att hålla vakt över grändernas och torgens människoskaror långt, långt där nere.

Man kunde tro att tiden som satellitstat skulle ha påverkat Tjeckien på liknande sätt som Polen eller Ungern. Kanske är det delvis så, men inte riktigt ändå. Från Tjeckien har till exempel inte samma upprördhet märkts över kraven att delta i EU:s flyktingmottagande efter Syrienkriget som från grannstaterna Polen och Ungern. Det betyder inte att frågan om tjeckisk identitet är klarlagd – eller så lätt att klarlägga. Kanske gör tjeckerna bara inte så mycket buller kring sina identitetsfrågor, fastän de ändå finns där. Betänk att Tjeckien kort efter Östblockets upplösning beslöt att minska sitt territorium, låt vara att det skedde i samförstånd med dess tidigare landsdel Slovakien. Över detta erfor man snarast lättnad.

En mörk händelse bör återges. När andra världskriget var slut antog det tjeckiska parlamentet de så kallade Benes-dekreten, som innebar att kvarvarande minoriteter av ungrare och sudettyskar i Tjeckoslovakien kunde fördrivas, något som utlöste sorg och panik och tyvärr också kostade många icke-tjecker och icke-slovakier livet. Ännu år 2002 bekräftade tjeckerna dessa dekret och ingen ursäkt eller gottgörelse för de nämnda fördrivningarna har därefter veterligen avgetts.

Man kan skylla den skarpa tjeckiska synen på vad som är ”bärande” statsfolk (tjecker och slovakier den gången) respektive vad som är minoriteter på den gränsdragning som hade skett i Versailles-freden 1918, då mycket som beslöts gick alltför fort. Landet miste då sin schlesiska del och fick i stället in ett Slovakien med vilket det inte ägde någon naturlig samhörighet. Rester av andra folk hamnade likaså inom det uppkonstruerade Tjeckoslovakien. En önskan om en enhetlig och ”naturlig” nation gjorde sig därefter gällande. Samtidigt kom tjeckernas dåvarande syn på maktförhållandena i deras del av Europa att spela in. Eftersom Versailles-freden drevs av USA-presidenten Wilson verklighetsfrämmande idéer om de små folkens självbestämmande, och eftersom tjeckerna till varje pris ville klippa banden till sin tidigare beskyddare, Habsburg-riket, godtog man Wilsons synsätt och sökte inte verka för det Habsburska rikets fortlevnad. Hade så skett, kunde tjeckernas läge när andra världskriget började ha varit betydligt mera gynnsamt och landet ha sluppit det öde som nu drabbade det. Med Tjeckien som en småstat blev det i stället möjligt såväl för Hitlertyskland som Sovjetunionen att tillämpa storpolitikens nävrätt.

Det finns med detta sagt trauman och motsägelser inbyggda i dagens Tjeckien. Motsägelser, som ofta inte förts till ytan och som ändå har påverkat landet i form av okloka och ödesdigra beslut. Ett inte oväntat drag av eskapism och förnekande märktes under kommunisttiden efter 1948. Det tog sig också det låt vara mer oskyldiga uttrycket att människor drog sig tillbaka från ett obehagligt och tvångspräglat arbetsliv i städerna och sökte sig till lugnet i gamla släkthus på landsbygden. (Hyllorna för så kallad ”Lokal litteratur” – ”Regionálni literatura” – är för övrigt omfattande i Prags bokhandlar, vilka saluför ändlöst med idyll- och hembygdsskildringar).

Folkets vanor är en sak. Vilka ledare som Tjeckoslovakien på 1900-talet har haft har också betytt mycket. Deras världsbild har på gott och ont präglat landet. Premiärministern Edouard Benes till exempel, som lanserade de nämnda dekreten, var en utopisk vänsterman som omhuldade radikala jämlikhetsidéer. Benes måste kallas oansvarig, då han stoltserade med sin ”antiaristokratiska” inställning, en attityd som snarare var blind och urskillningslös, kalla den gärna plebejisk, än klassiskt human.

3

På vaxmuséet i Prag kan man förevigas med en europeisk idol som Franz Kafka.

Benes sökte på ett obegripligt sätt ställa sig in hos Hitler, något han lönades illa för. Tjeckerna utsattes då de hade mördat den utstuderade nazisten Reinhard Heydrich – ”Prags bödel” – för hämndaktioner, bland annat den ökända massakern i Lidice. När så kriget var slut, eller närmare bestämt 1948, var det dags för nästa eftergift. Då Stalin tryckte på för att sätta upp en kommunistregering i landet (och USA och Väst denna gång inte kom till hjälp) gav såväl Benes som utrikesminister Masaryk efter, varpå tjeckerna plötsligt och oönskat fann sig ingå i Östblocket. Troligen såg de båda politikerna det som utsiktslöst att bjuda motstånd, men de agerade därmed i sak mot sitt lands intressen – detta i klar motsats till finländarna när Sovjet angrep deras land. Hur mycket har inte denna tjeckiska uppgivenhet betytt för samhällsklimatet i landet under det kalla kriget, måste man fråga. Den ofta påtalade böjelsen för ironi, grotesk och uppgivenhet hos flera tjeckiska författare under följande decennier är nog också en återspegling av dessa eftergifter.

Ett senare initiativ, från det kalla krigets år, vittnar i sin tur om drag i det tjeckiska kynnet som står i skarpast möjliga kontrast till Benes och till hans ideologiskt verklighetsfrämmande ”demokratism.”

Detta initiativ togs i den senare så välkända krets som skrev frihetsuppropet Charta 77, en subtil och modig text där en ny väg för Tjeckoslovakien skisserades. I Charta 77 angreps de styrmetoder som den tjeckiska kommunistregimen hade använt, men riktades också en för upphovsmännen karakteristisk maning till medborgarna att ta sin personliga del i ansvaret och kämpa för humana principer som tanke- och yttrandefrihet.

Inom Charta-gruppen spelade den liberale Vaclav Havel en viktig samlande roll. Havel stödde sig i sin tur på den bemärkte tjeckiske tänkaren Jan Patocka, född 1907, en man som under kommunisttiden vid flera tillfällen hade avskedats från sin universitetstjänst och hänvisats till att undervisa i små privata filosofkretsar. I Chartas arbete kom en rad äldre tjeckiska samvets-, rätts- och personlighetsidéer till användning, samtidigt som man önskade främja en ny sorts realism i landets affärer. Faktum är att flera av medlemmarna i gruppen var påtagligt praktiskt inriktade och kom att spela viktiga roller sedan det kommunistiska Östblocket väl hade brutit samman, medan andra i gruppen mest kom att forska och undervisa.

I Charta-gruppen, som inrymde personer med olika åsikter, sattes behovet av icke-förvrängd och saklig undervisning högt. Man vände sig mot den skeva, ideologiserade skolning som hade utmärkt kommunisttiden. Man påpekade värdet av frihet som villkor för allt skapande, och man gisslade den smakförsämring och den ”kommunistiska kitsch” som uppstått. Märkbar var även strävan att gå tillbaka till den klassiska filosofin för att hitta värdiga förebilder och startpunkter för det nya tjeckiska samhället. Man slog samtidigt på ett karakteristiskt sätt vakt om det lilla sammanhanget och den egna traditionen. Avsikten var att söka en universell kunskap, men en som var möjlig att inpassa i den egna nationens villkor och behov. Hos en Vaclav Havel finns till exempel en tro på en fri ekonomi, som bär tydlig likhet med den sorts fri marknads- och sociallära inpassad i sitt lokala sammanhang, som den tyske ekonomen Wilhelm Röpke och den amerikanske sociologen Robert Nisbet något tidigare hade utvecklat. Genom denna väl reflekterade tjeckiska idésyntes lades en viktig grund för en postkommunistisk livshållning, en insats vars betydelse tyvärr få i det övriga Europa ännu torde ha fattat.

Den som inte har levt i ett skräck- och angivarsamhälle bör till sist vara försiktig med sina slutsatser. Hur skulle vi själva ha handlat om vi varit ockuperade i decennier? Hur kan ett land i det läget vara villigt att avstå från att hämnas de oförrätter det utsatts för när tillfälle ges? Frågorna har inte behövt ställas i vårt land. I Tjeckien har de däremot belysts med närmast outhärdlig skärpa.

Med Tjeckien i EU har dock en trygghet uppnåtts, som borde göra att landet fått utrymme för att gå vidare och fördjupa sig enligt egna förutsättningar. Ett land som både har hyst mystikern Jacob Böhme, djärva förkrigstida ingenjörer och industrialister samt idégivare som Vaclav Havel och Vaclav Klaus har ett rikt idé- och erfarenhetsmaterial att välja från. När de onda ideologierna har mist sitt grepp och när äldre konflikter tonar ned, borde man kunna arbeta med den goda syntes som all utveckling syftar till.

Därför blir Tjeckiens fortsatta väg som nation intressant att följa.

Advertisements

0 Responses to “Prag gick från ockupation till en ny frihet”



  1. Kommentera

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s




Carl Johan Ljungberg Ph.D.

Kategorier

Arkiv