Svenska medier gräver sällan på djupet

Svenska medier har i år varit märkligare att följa än på länge. Sedan höstens presidentkampanj i USA och sedan Donald Trump tillträdde Vita huset ser man prov på en journalistik som ofta skulle ha fått en äldre generation skribenter att häpna – för att inte tala om deras läsare.

Att iaktta väl anses kräva, att man handskas varsamt med fakta liksom att man gör riktiga distinktioner. Att använda ett hövligt språk, att korrekt återge aktörerna och deras yttranden, är lika bärande krav. Åsikter anses böra skötas av ledarsidorna medan nyheter skall hanteras neutralt av reportrarna.

I svenska medier tycks de som skriver reportage i dag däremot ha fått ledarskribenters och kolumnisters rätt att tycka, medan kultursidorna har blivit tummelplatser för mer eller mindre seriösa åsikter om politik. Detta gäller också hos etablerade media. Ofta virvlar utan belägg eller trovärdighet lösa åsikter och antipatier fram över sidorna, medan fördomar och befängda ståndpunkter avlöser varandra. Samtidigt som en ström av självberöm möter läsarna, som av de äldre medierna myndigt uppmanas att inte vara faktaresistenta.

Att läsa skribenter som SvD:s Linda Nordlund, Erik Bergin, Erica Treijs, Gunilla von Hall och Lisa Irenius borde bjuda på möten med vassa och erfarna journalistprofiler. Det ger i dag i stället en känsla av att möta talesmän för trista och i mycket identiskt lika åsikter. Dessa och andra låter oss exempelvis dessa dagar ta del av förnärmade utfall mot den amerikanske presidenten och hans fadäser, verkliga som inbillade. Detta kopplas till en sorts raljanta karikatyrer av de stora dagsproblemen och inte minst av dagens Ryssland.

SvD:s reporter Gunilla von Hall har under årets Davosmöte låtit sig bjudas på lunch av den manipulative ungersk-amerikanske miljardären och ”filantropen ” George Soros. Denne har som väntat mycket negativt att säga om den nye presidenten men inget tycks originellt. ”Trump kommer att misslyckas”, säger Soros bara till von Hall. Samma profetia utfärdar han för den brittiska premiärministern Mrs May.

Soros varnar bl a för ett närmande mellan Trump och Putin. Läsaren undrar om en mer avspänd relation mellan dessa länder och deras ledare kanske skulle vara mera välkommen än skadlig? Säkert skulle det betyda nya tonfall i politiken. (”Soros: Trump är en skojare, bedragare och bondfångare”, enligt SvD Näringsliv 21.2.)

Von Hall låter misstron styra sina bidrag. I sin kommentar till USA:s raketangrepp nyligen på en syrisk militärbas skriver hon: ”Tro bara inte att Trump bryr sig om Syriens barn.”

”Viktigt för Trump att Sverige havererar,” lyder en annan aktuell rubrik, nu från från USA-baserade SvD-kolumnisten Jenny Nordberg, som därpå låter sina läsare följa med då hon lägger en serie egenhändigt formulerade åsikter i Trumpanhängarnas mun. Hon förargar sig (23.4) också över Europas ”högerextremister” och skriver: ”Både Ryssland och USA:s regeringar stöttar dem, och inget av länderna kan hålla fingrarna i styr från att lägga sig i europeiska val varhelst det är möjligt – de är ivriga att påverka i den globala högerextrema ideologins riktning.”

(Läsaren påminner sig här hur amerikanska pengar under Obamas tid generöst har regnat över den antiryska ukrainska regeringen liksom över en flora av ofta subversiva, i Ukraina verksamma organisationer. Ironiskt nog måste de som fått motta detta stöd i dag räknas in bland extremnationalisterna, här dock verkliga och inte inbillade.)

Vari består då nyhetsvärdet i ett sådant sätt att skriva, undrar man. Särskilt som SvD:s skribenter trots att de till leda upprepar triviala åsikter om de stora aktörerna också säger sig vilja ”förstå” vad som sker i USA.

”Hur illa kan det bli under Trump?” är en annan tendentiös Nordberg-rubrik, där hon räknar upp alla dem som hon anser att den nya presidenten ger sig på: ”Invandrare. Muslimer. Mexikaner. Gömda flyktingar. Kvinnor som våldtagits i krig och öda barnen. Fattiga kvinnor som bara inte vill ha fler barn. Sjuka amerikaner. Utländska studenter. Reportrar som ställer frågor. Luften. Vattnet. Jorden. Planeten. Sanning. Bort med allt sånt. Det är nya tider nu.”

En tidning som likt SvD seriöst vill beskriva ett politiskt skeende, kunde kanske väntas inrikta sig på vad en politisk aktör verkligen söker göra. Men utfall som Jenny Nordbergs talar på sin höjd om för oss att hon är mycket arg, ja närmast skakad i sin indignation. Det säger ganska litet till den läsare som nog gärna vill veta, hur den politiska processen i Amerika fortskrider och varför den i ett nytt läge ser ut som den gör.

Nordberg påminner oss (16.4) om att Donald Trump i sin kampanj sagt att han ville hålla USA utanför krig. ”Men efter 77 dagar i Vita huset blev Trump plötsligt en krigarpresident.” Som Nordberg förmodar sker omsvängningen, därför att han då insåg verkligheten i, att syriska barn dödats av gas. Nordberg insinuerar att Trump är en temperamentsfull politisk amatör som saknar egna åsikter, varför han ersätter egen åsiktsbildning med att ta efter den person som han sist har talat med.

Pröva då följande tanke: Det har utförligt och trovärdigt talats om att den förlorande sidan, demokraterna, liksom militärt offensiva och i sakfrågorna föga konservativa delar av det republikanska partiet, nu gör vad de kan för att få presidenten in på den tidigare neokonservativa linjen med bland annat en mer aggressiv respons på olika händelser liksom krav på flera militära kampanjer i omvärlden. Kunde det inte falla Jenny Nordberg in, att dessa krafter i förening och efterhand skulle komma att få president Trump själv på defensiven? Särskilt då vi vet, inte bara att dessa personer är röststarka utan att de finns med på många håll, också i Vita husets personal med deras bakgrund i finansvärld och försvar.

Dessa så kallade neos har i sin tur långa tentakler ut till idéinstitut och fonder, medier och universitet. De är ofta så pass högmodiga och kompromisslösa, deras attityd så envis och oförsonlig, att det inte förvånar om även den viljestarke Trump till slut ger efter. Det kan vara det som vi dessa dagar bevittnar.

De neokonservativa har bevisligen stora resurser i form av nätverk och är skickliga strateger. De blir därmed ytterst mäktiga. De finns med i de flesta politiska och opinionsbildande läger, och många som kanske i sak inte håller med dem där fogar sig lätt och opportunistiskt efter deras vilja. Detta förklarar att de har skördat framgångar under Trumps båda föregångare, presidenterna Bush och Obama. Trumps seger i november inföll mot deras förväntan om att det skulle bli Mrs Clinton, vilket uppenbarligen gjorde dem besvikna, ja direkt rasande.

Att Trump har underskattat dem som en del tyder på kan naturligtvis kallas naivt, men den anklagelsen kan lika väl riktas mot Bush den yngre och mot Obama som båda gick till val på en mindre aggressiv och mer diplomatisk (i Bushs fall ”medkännande”) politik, varpå de snart tvangs ändra den i offensiv riktning.

Genom insinuationer och hot om filibusteragerande (beslutshämmande långpratande) i Kongressen, genom läckor och andra kontakter med medier och genom rent politiskt sabotage söker neos helt enkelt göra presidentens sits direkt ohållbar; man avser med andra ord att knäcka honom politiskt.

Dessa maktkonglomerat verkar inte bara i utrikesfrågorna. Att Trumps första försök att agera för en förnyad amerikansk sjukvårdsreform stötte på patrull i Kongressen vet vi. Det var givetvis ingen fjäder i hatten för honom. Hans förslag borde mot bakgrund av den kända splittringen i Kongressen ha beretts långt mer utförligt och omröstningen förberetts bättre. Men Kongressens och även vissa republikaners ovilja att godkänna det framlagda förslaget är samtidigt ett nytt bevis för, hur orimligt trögarbetad denna lagstiftande församling har blivit och hur effektivt dess ledamöter i bägge partierna förmår sabotera vissa förslag. Inför en ny omröstning hade ett sådant jämningsarbete tydligen ägt rum, varför en fortsättning kan väntas.

Till det förvånande hör, för att återvända till de skribenter som just nämndes, att de inte mera tycks vilja konsultera den debatt som i USA förs i medier utanför de mest förutsägbara tidningarna som New York Times, Wall Street Journal och Washington Times. I landets alternativa medier förs dock en seriös och mer detaljrik diskussion om vart olika mått och steg från Vita huset kan leda, ofta långt ifrån okritiskt från Trumps synpunkt, men på ett sätt så att Jenny Nordberg och hennes kolleger i sin förmenta professionalitet och med alla de källor som står dem till buds tyvärr framstår direkt slappa och ensidiga, och därmed blir ointressanta.

Ackompanjerade av de svenska mediernas tjat om att de företräder riktiga, sakliga nyheter skilda från ”inbillade” nyheter gör det, att man numera får lust att med sorg slänga dessa tidningar innan man ens öppnat dem.

Vad som sällan märks i de nämnda skribenternas texter är till sist någon som helst insikt om de problem som USA och Västvärlden står inför, till stor del som följd av en vänsterliberal politik som drivits utan hänsyn till dess förutsägbara verkningar och i strid med stora befolkningsgrupper. Det är inte bara i orter med industrikyrkogårdar och lågutbildad befolkning som den nya radikalismen frodas. Det är på grund av en oklok, ”hemkokt” politik som förts på tvärs mot beprövad erfarenhet. Det är ändå ett problem att industriarbeten försvinner då de läggs ut till asiatiska och andra låglöneländer med rudimentär miljö- och arbetsskyddslagstiftning. Eller att amerikanska industriarbetare uppbär löner som har påvisats stå stilla i tjugo år. Sådana problem tas upp seriöst i amerikanska facktidskrifter men märkligt sällan av våra egna dagstidningar.

Många vet till exempel att 2008 års kris utlöstes av att många amerikaner tagit stora bolån i förhållande till sin inkomst. Men inte bara bankerna kan beskyllas för att ha sålt på ovetande kunder sådana lån, det stiftades under Obamas tid också lagar som tvingade banker att ge sådana lån också till kunder som de enligt traditionell kreditbedömning skulle ha nekat lån i denna omfattning.

Det har likaså blivit ett problem att debatten i viktiga samhälls- och livsstilsfrågor i USA snävats in, med påföljd bland annat att samtal i de universitet som borde vara öppna fora för åsiktsutbyten ofta störs av aktivistgrupper som buar ut eller fysiskt hindrar oönskade talare från att framträda. Om sådana incidenter och trender finns mycket på nätet, men också flera välargumenterade böcker att ta del av. Dessa vittnesbörd tycks dock av SvD och andra dagstidningar ses som ointressanta eller rentav som ”populistiska” och förbigås, om de ens är kända där. Att rapporteringen blir lidande av detta är klart.

Tag till sist utrikespolitiken. Där är det ett stort problem att aktivistiska grupper har drivit USA att sända trupper till länder i södra Asien och Mellanöstern, Balkan och Nordafrika. Detta för militära insatser som jämte ”statsbyggande” utifrån snäv länderkunskap efterlämnat kaotiska samhällen där väpnade nätverk som al Qaida och IS kunnat slå rot. Vad som utlöst dessa problem ignoreras med få undantag av medier som DN och SvD, som endera hakar upp sig på snabbt passerande dagsfrågor eller upprepar populära mantran utan förklaringsvärde, när de inte spekulerar i det blå med föga faktastöd eller relevant kunskap, något som givetvis är förödande om man vill söka förstå varför så starka motsättningar har uppkommit.

Annonser

0 Responses to “Svenska medier gräver sällan på djupet”



  1. Kommentera

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s




Carl Johan Ljungberg Ph.D.

Kategorier

Arkiv