Erik von Kuehnelt-Leddihn – samhällsfilosof med fingertoppskänsla för demokratin

Få lär idag känna Erik von Kuehnelt-Leddihns namn. Han utmärkte sig både för ovanlig lärdom och etsande skarpsinne. Som den västerländska livsformens försvarare anade han också bättre än de flesta vilka dess verkliga fiender är.

Född i Österrike kort efter det förra sekelskiftet kom han efter studier i Wien först till England, därpå till USA där han bedrev författarskap och undervisade, bland annat vid Georgetown University i Washington, D C, och vid Fordham University i New York.

Han avled 1999.

För den djupt katolske Kuehnelt-Leddihn var tidens fråga framför andra den att värna personligheten, så som kristen uppenbarelse och klassiskt tänkande har uppfattat den. Det vi i modern tid kallar ”personalismen” har som han såg det primärt uppfattat ett frihetsproblem. Detta problem gäller hur personens rätt att utveckla sina talanger bäst skall främjas och av vilka krafter den hotas. Kuehnelt-Leddihn intog en position liknande den franske tänkaren Alexis de Tocquevilles, för vilken friheten aldrig får uppoffras, och han kallade sig med viss självironi för en ”extremt konservativ ärkeliberal”. Kuehnelt-Leddihns akademiska insatser kom främst att gälla 1800-och 1900-talens historia, och där kom såväl hans egna släkterfarenheter som hans enastående beläsenhet till god användning.

Människor lever i en historisk verklighet med dess utmaningar, konflikter och tragedier, men de söker mitt i detta också värja sitt inre jag med samvete och vilja till klarhet om vilket uppdrag som de fått. Att dagens samhälle primärt ser människor som politiska intressevarelser uppdelade på kollektiv gör detta uppdrag svårt. Kuehnelt-Leddihn ville inte bara avfärda utan söka förstå vad som drivit så många in i de moderna massrörelserna med deras utopiska livsvärldar, främst socialismen och nationalsocialismen. Han gör detta i sitt verk Liberty and equality, inspirerat av Tocqueville och präglat av sin upphovsmans djupa insikter om 1900-talets skeenden och bärande socialpsykologiska konflikter.

Innan man öppnar Kuehnelt-Leddihns andra större verk, Leftism revisited, som följande text bygger på, bör man veta att han mer än brukligt i allmän och akademisk debatt tolkar de moderna massrörelserna som avläggare av 1700-talets så kallade jakobinska rörelse, alltså den mest uttalade, radikala revolutionsgrupperingen under 1789 års franska revolution. Han ser alltså även den tyska nationalsocialismen väsentligen som en vänsterrörelse, där en ”upplyst” aktivistisk elit söker mobilisera massorna eller olika samhällsgrupperingar för sin ideologiska samhällssträvan. Den tyska diktaturens expansiva, imperialistiska sida anser han göra det omöjligt att se nazismen som en högerrörelse, för hade den varit det skulle andra nationers självbestämmande av den ha ansetts okränkbart. I samma riktning talar Hitlers vilja att införa ekonomisk statsstyrning (väl analyserad av ekonomen Friedrich Hayek i Vägen till träldom), vidare hans vilja att ”inkarnera massorna” och hans omtalade ”Gleichschaltung,” alltså en konformisering varigenom regionala och andra olikheter i landet skulle upphävas. I denna tolkning närmar sig Kuehnelt-Leddihn inte minst hur historikern Peter Viereck ser på nazismen.

Med många andra drar Kuehnelt-Leddihn en gräns mellan nationalism å ena sidan, som en rörelse strävande till konformisering, och patriotism å den andra. Han förklarar: ”En patriot är nöjd om olika nationaliteter lever i hans fädernesland, vars påtagliga kännetecken borde vara variation, inte uniformitet. Därmed blir nationalismen, som den uppfattas på kontinenten, rasismens köttslige bror.”

Med reservation för att Europas tillstånd i immigrantkrisens spår har förändrats och därmed i viss mån också frågan om nationalismens och rasismens innebörd, antyder han här ändå något som de mer radikala nationsförsvararna borde begrunda. Faktum är att i en framträdande form är ”nationen” i vår tid en skapelse av de tänkare som förberedde den franska revolutionen och inte av en fredlig evolution. Enligt Kuehnelt-Leddihn är en radikal omgestaltning av samhälle och kultur, särskilt ifrågasättandet av personligheten och dess rätt, just vad moderna massrörelser syftar till – detta oavsett vad de på papperet hävdar. Därav vurmen för staten och statlighet, uppfattad som en ideologisk förlängning av Partiet och Programmet, liksom för centralisering och enhetlighet. Alla oberoende centra, konstitutionella, federala och andra motvikter, liksom förekomsten av ett genuint civilsamhälle, allt detta förkastas, även av rörelser som låtsas vilja stödja dessa företeelser.

En del har frågat sig varför den utpräglat liberale Kuehnelt-Leddihn, som själv stod nära klassiskt liberala och libertarianska grupperingar, samtidigt med sådan påtaglig värme omfattade monarkin. Ligger det inte en motsättning i att ytterst vilja sätta samhället under en enda person, därtill en som (oftast) ärvt sitt ämbete och som därmed utlämnar det övriga samhället till en enda person – med en sådans förtjänster men också brister?

Kuehnelt-Leddihn pekar här på en erfarenhet som säger att kungar och aristokrater historiskt sett har varit bättre än andra ledare på att hylla förnuft och beprövad erfarenhet, hålla nere konfliktnivån, böra av våld och extremism och hylla fria rättsordningar i form av så kallade blandade författningar samt uppmuntra kristen barmhärtighet, lokalt beslutsfattande och samverkan över de sociala gränserna. I den andan tillkom så olika politiska ordningar som det klassiska Rom, det brittiska väldet och USA med dess lagar och ”patriciska” institutioner.

Så långt kan en evangelisk luthersk läsare instämma. Mer undrande blir han då katoliken Kuehnelt-Leddihn ser kritiskt just på de kyrkliga reformatorernas insats och på de politiskt-kulturella följder som denna fick. Något förenklat kan man säga att han ser samma betänkliga tendens i arbete hos den reformerade kristendomen som inom tidig lågkyrklighet, hos politiska och religiösa sekter samt inom den moderna vänsterns rörelser. Kuehnelt-Leddihn anser samtidigt reformationen ha varit bokstavligt ”konservativ,” i betydelsen stel, medan katolicismen varit och är liberal, i meningen öppen för naturlig, inre växt och härav påkallad yttre förändring. Han betonar som stöd för sin tes att (det medeltida) sektväsendet inte upplöstes genom reformationen utan på olika vis och som impuls kom att fortleva i dess länder.

Det krävs nog här större insatthet än min för att vederlägga hans teser.

Kuehnelt-Leddihn har samtidigt god blick för andan hos de eliter som inte bara såg stora omvälvningar äga rum, utan också förhöll sig till dem på ett annat sätt än man brukat anta. Kung Ludvig XVI till exempel var ingen reaktionär utan tog del av en rad tankar som förknippas med upplysningen. Han var en ivrig läsare av den stora upplysningsencyklopedin, och han var även frimurare. Kuehnelt-Leddihn: ”De medlemmar av adeln som tog aktiv del i det politiska underminerandet av den gamla regimen och som deltog i den var många; utan deras stöd skulle den franska revolutionen ha varit närmast otänkbar.” Tilläggas kan att även många medlemmar av kyrkan gav sådant stöd till den begynnande revolutionen.

Ofta ses 1789 års revolution som en direkt förlängning av upplysningen, som dess praktiska genomförande. Kuehnelt-Leddihn menar att detta är fel. Han ser de nya tankarnas inverkan mera som en upplösning av en europeisk ordning, buren av en rationalitet som väglett världsdelen under lång tid, och vars fall nu gav plats för en ”befriad” känsla av att inga lagar är fasta, inga regler eviga, ingen auktoritet varaktig. Var inte detta mera en inversion än ett fullföljande av upplysningen, frågar Kuehnelt-Leddihn.

Kuehnelt-Leddihn visar oss genom exempel och resonemang en insikt i samhällsomstörtningens villkor som inte blivit ogiltig i vår tid. Det räcker inte med en yttre kraft, de som bär den gamla ordningen måste också vara mottagliga i den betydelsen att de bär på ett dåligt socialt samvete, så att de i sitt inre sviktar inför de angrepp som en revolutionär rörelse riktar mot dem. De hyser så att säga en hemlig vilja att inte bära av, utan underkasta sig, de nya herrarna. Detta kan till del förklara den snabbhet och lätthet med vilken till synes så mäktiga länder och riken har fallit – senast kanske den sovjetiska ordningen.

Att angripare som möter en sådan ambivalens hos den ”gamla regimens” folk därmed fördubblar sin ansträngning att krossa dem verkar troligt. Därför måste en extraordinär motkraft sättas in, om inte revolutionen skall segra på sikt, menar Kuehnelt-Leddihn. Så har långt ifrån alltid skett. Sedan Frankrikes ”gamla regim” fallit drev också vissa kretsar på för ett yttre, militärt ingripande. En av dem var tänkaren Edmund Burke som ville krossa det jakobinska väldet. Förutom enstaka försök kom dock inget samlat angrepp till stånd – det skedde först efter att Napoleon (en äkta revolutionens son enligt Kuehnelt-Leddihn) hade hållit Europa under sin färla i tjugo år, varpå han fick sträcka vapen inför den militära koalition som då bildats mot honom.

I sin bok ger Kuehnelt-Leddihn glimtar av det påtagligt råa och skoningslösa våld som utmärkte de revolutionära rörelserna. Vi känner från historien till ”skräckväldet,” le terreur, sanktionerat av den jakobinska ledningen. Under ett par års tid for odisciplinerade horder av revolutionärer fram över landet, grep människor ur alla samhällsskikt och avrättade många, i regel utan rättegång eller anförda motiv över huvud taget. En revolutionsgeneral som Turreau lät under detta välde massakrera hela byar i Vendée och Bretagne varvid kvinnor och flickor i alla åldrar våldtogs, och enligt en samtida begick fransmän dåd som inte ens kannibaler skulle varit villiga att utföra. Som ett beklämmande exempel framstår hur staden Le Mans invånare behandlades sedan den fallit. De illdåd som begicks inskränktes där inte bara till de levande. Man sökte även på det mest förnedrande sätt visa erövrarnas förakt för de döda, som grävdes upp ur sina gravar och exponerades i förnedrande och perversa positioner.

Faktum är att de franska revolutionärerna (mer till och med än senare bolsjevikerna) inlät sig på tortyr och massakrer med en fanatisk energi som förskräcker. Häri skiljer de sig från sina nazistiska efterbildare som begick sina brott på ett byråkratiskt sätt och mer i det tysta. Kuehnelt-Leddihn: ”Den tortyr för vilken Bastiljens officerare utsattes, utfördes av det ’kära folket’ och i fullt dagsljus.… Alla dessa gärningar tystades ned då [200-årsminnet av] revolutionen 1989 firades”.

Debatter flammar emellanåt upp rörande motiven och drivkrafterna för det revolutionära våldet. ”Proletärt hat” mot privilegierade grupper? Misslyckade eller missgynnade individers sätt att leva ut sin frustration? En del har pekat på en måhända mindre explosivt hatfylld än långsamt tärande avundsjuka, ett så kallat ”ressentiment” hos individer och grupper som i ett akut läge eller då en chans yppats att förändra läget radikalt kommit att flamma upp och antända samhället.

Är det inte också så, tänker en läsare av Leftism revisited, att när en idé av sina bärare upplevs så stark och dessutom upplevs så identisk med ”godheten själv”, så bildar den i sig en kraftfull impuls att handla, samtidigt som dess inneboende ”godhet” gör att de som motsätter sig den måste bekämpas, och detta ofta hänsynslöst? Den som låter sig inspireras av vänsterns människosyn leds snart bort från att godta individerna som de är, att trots allt utgå från att de med sina fel och brister är skapade varelser med var sina uppdrag i livet. Människan kan då inte bara inte lämnas ”ifred” i social och politisk mening, i den snara förlängningen ligger att hon även måste omformas radikalt.

Att denna närmast maniska hänsynslöshet är en kärna i den radikala vänstern i vid mening belyser Kuehnelt-Leddihn, då han anför några rader från Jean-Jacques Rousseau: ”Den som vågar lagstifta för ett folk måste så att säga vara kapabel att förändra den mänskliga naturen… han måste förvandla människonaturen i avsikt att stärka den.”

Rousseaus tes här är både inlindad och omisskännlig. Kuehnelt-Leddihn: ”Ett yttrande som detta visar komplett förakt för personligheten, för individernas karaktär liksom för nationernas – en blandning av okunnighet och arrogans som är typisk för hela den moderna vänstern med dess strävan att pålägga mänskligheten en tvångströja. En girondist som Condorcet ger uttryck för samma synsätt då han skriver: ”En lag duger åt alla nationer precis som ett teorem i geometrin duger för alla människor.” (Girondisterna ansågs som en mer moderat falang iden franska nationalförsamlingen).

I ett känt tal hållet av revolutionären Saint-Just fångar han enligt Kuehnelt-Leddihn hela den revolutionärt jakobinska mentalitet som hämtats från Rousseau: ”Man måste inte bara straffa förrädarna, man måste bestraffa dem som är indifferenta. Man måste straffa vem som än i republiken uppträder på ett passivt sätt och som inte gör något för den, ty allt sedan det franska folket har manifesterat sin vilja är allting utanför suveränen en fiende.”

Kuehnelt-Leddihns slutsats verkar befogad, då han menar att den franska revolutionen ”befäste ett mönster för omänsklighet som kom att utgöra ett bestående exempel.”

Som ett komplement till hans skarpa genomgång av den radikala vänsterns mentalitet ger han i Leftism revisited sin syn på modern liberalism. Han visar hur denna avviker från synsätten hos gammalliberaler som Lacordaire, Montalembert och Jacob Burckhardt där den etiska och kristna impulsen ännu var avgörande, samtidigt som deras syn på samhällets ekonomi var mer preliminär och intuitiv, inte systematisk och vetenskaplig i vår mening. Att den senare liberalismen då denna orientering försvagats har fått lättare att sälja ut sin frihetstanke liksom blanda upp den med kollektivistiska idéer är knappast Kuehnelt-Leddihn ensam om att ha beklagat. Med en kombination av historisk okunnighet, brist på psykologisk inlevelse och oförståelse inför hur omistliga gamla identiteter är för människors trygghet har många vänsterliberala banerförare bokstavligt sett tvingats gå ”från krig till krig”, som han skriver, faktiskt intill denna dag och utan att något slut ännu kan skönjas.

Erik von Kuehnelt-Leddihn utgör med sin kombination av teologisk och filosofisk genomtänkthet och sakkunskap ett omistligt stöd för den som vill söka förstå vår tids stora konflikter.

Annonser

0 Responses to “Erik von Kuehnelt-Leddihn – samhällsfilosof med fingertoppskänsla för demokratin”



  1. Kommentera

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s




Carl Johan Ljungberg Ph.D.

Kategorier

Arkiv