Är det en bra metod att straffa andra länder?

Den som hör någon yttra en konstig åsikt stönar lätt, men stöter den snart ifrån sig. När hela länder, till och med stora länder, tycks ha mist förståndet blir man givetvis lättare upprörd. Det känns som om tio eller hundra miljoner människor bara stod upp och skrek, som i en fotbollsfinal.

Länder kan förstås slå dövörat till när sådant sker. Det är vad en del höga politiker eller diplomater har vant sig att göra. När det inte räcker att strunta i det som sägs, och även när folket kräver handling, tar ledarna till olika åtgärder. Att pålägga sanktioner är en sådan, att isolera eller utesluta en stat från viktiga mötesplatser en annan. De mer försynta påpekar att varken sanktioner eller isolering är några självklart goda – eller ens effektiva – metoder inom internationell politik. I varje fall kan de få tråkiga konsekvenser, som också slår tillbaka mot den som har pålagt ett sådant straff.

Just nu pågår mellan USA och Ryssland ett spel, där syftet verkar vara att i små steg strypa det diplomatiska utbytet. Så eller så många diplomater får order att flytta till hemlandet, och det krävs (från USA:s sida) rentav att konsulatens lokaler säljs. Detta ter sig inte bara häpnadsväckande, det är ovärdigt en stormakt. Vad tänker alla de oskyldiga som tvingas packa sina väckor och flytta hem? Möjligen får de omogna personer som pressat fram åtgärden, liksom deras anhängare i media, en kick. ”Ha, där fick de!”

Jag återkommer till fallet Ryssland. Man undrar om inte de sanktioner och andra ”straff” som här övervägs i onödan destabiliserar respektive förstör de kontakter som ändå finns. Det hela upplevs lätt som att någon leker med elden. Sanktioner och isolering är tuffa och aggressiva åtgärder. De inger det utsatta landets ledning känslor av vrede. De som träffas menar nog att den som straffar dem inte har förstått dem, inte begripit vad deras regering har för avsikter. Sanktionerna ses som en taktlöshet eller en orättvisa, något som kan öka lusten att slå tillbaka och även slå med större kraft och mindre hänsyn.

En ensam och begränsad åtgärd kan väl gå. Den kan avfärdas som ett nålstick. Värre blir det när olika straff samtidigt eller successivt tillgrips, vilket lär ge en betydligt starkare motreaktion. Ofta anas hos den som straffar märkligt liten känsla för hur hans – i egna ögon aldrig så välmotiverade åtgärder – mottas och tolkas. Till synes verkar han inte bry sig om vad motståndaren kan väntas företa sig. Risken för en upptrappning ökar särskilt i de fall den bestraffande parten anser motpartens handlande ha brutit mot en universell etisk ordning eller en allt annat uteslutande lära.

Metternich2

Metternich – den europeiska maktbalanstankens fader

Ett exempel på en sådan konflikt lämnar Henry Kissinger, då han i sin bok World order skildrar den pågående konflikten mellan USA och Iran. Av Irans muslimska ledare anses USA företräda en åskådning direkt motsatt den lära som dessa ledare bekänner sig till. Den amerikanska åskådning som fördöms är liberal och har globala ambitioner. Här gäller därmed motsättningen liv eller död. Inget utrymme ges, menar Kissinger, för att låta ”den andre” leva efter sin tro och bli salig på sin fason. Diplomatin kan för en tid lugna stämningen men konflikten är enligt Kissinger i princip olöslig. Han nämner däremot inte att den iranska regimen kan ha reagerat därför att den anser att också den amerikanska liberalismen är en åskådning med universella krav, varför samförstånd av det skälet är uteslutet.

En annan uppslagsända är följande. Som individer vill vi bemötas med respekt. Vi gläder oss, då andra ser och bekräftar vilka vi är. Helst vill vi även att våra svagheter skall bemötas, om inte med respekt så dock med förståelse och ett visst överseende. Sådana förväntningar kan inte direkt överföras till vad nationer vill ha av varandra. Men eftersom nationer i regel företräds av individer, som utom sina personliga egenskaper också bär något av landets typiska drag och historia, kan en del av det personliga bemötandet anses överförbart på officiella relationer och i umgänget mellan länder.

De som vill se en global norm för uppträdande ifrågasätter ofta nationers egenart. Men likväl betyder känslan av egenvärde och egna särdrag mycket för de flesta länder. Hur mycket söker Henry Kissinger belysa utifrån det gamla persiska väldet (det som utgör dagens Iran). Han påminner om att många länder i det som tidigare kallades Tvåflodslandet i klassisk tid gav efter för främmande erövrare och under deras tryck miste sitt självbestämmande och sin identitet. Det gamla Persien däremot stod pall mot sådan påtryckning. Skälet var dess djupt rotade särart, vilken gav kraft att stå emot såväl Alexander den stores angrepp som de första islamiska härnadstågen och mongolernas härjningar. Genom de inre reserver som perserna ägde i form av sin poesi, sitt sinne för religion och mystik, och sin kända krönika över tidigare härskare (kallad Kungarnas bok) vann de också i politisk styrka och auktoritet. Till detta bidrog deras erfarenhet av att i många generationer väl ha skött sina avlägsna besittningar, likaså att i skilda lägen ha övat sig i diplomati och förhandlingskonst. I persernas uppträdande märktes ett sinne för politisk realism och en respekt för regional maktbalans. Och just för att man i Persien såsom den kulturnation av rang som det var också väntade sig ett respektfullt bemötande av andra, blev detta krav på sätt och vis självuppfyllande.

Mycket av den kunskap om världen som man i Persien började samla redan på 700-talet f Kr är alltjämt relevant eller borde åtminstone uppfattas så. Att tolka den andre ”till det bästa”, att bemöta motparter och motståndare med respekt, att ta deras goda avsikt för given innan något annat är bevisat. Detta är också – eller har efterhand kommit att bli – västerländska principer med tidlös prägel. Detta sagt med all reservation för de olikheter som också finns.

En annan stat, eller ett lands geografiska omvärld, som märker att denna stat inte vill foga sig i sådana tidlösa principer väcker därmed problem. Det kan ha att göra med att denna stat företer aggressiva, expansiva drag. Eller på att den inte vill utforma sin lag och sitt samhälle enligt ”våra” föreställningar. Hur långt skall då principen om icke-inblandning i andra staters inre angelägenheter respekteras? När blir det ofrånkomligt – och legitimt – för omvärlden att ingripa? Tröskeln får inte göras för låg. Exakt kan den knappast bestämmas, men krävs det inte i varje fall att behovet att agera ”proaktivt” mot en stat uppfyller kriterierna för självförsvar?

Vi tänker lätt på aggressiva diktaturer av det slag som både 1900- och 2000-talet gett flera prov på. De senaste åren har ju västvärlden inskridit mot regimer som ansetts misshagliga. Det gäller i Afghanistan och Irak, på Balkan och i Libyen dit olika konstellationer av väststater och/eller Nato har sänt trupp. När detta skrivs hänger frågan i luften vad omvärlden bör göra mot Nordkorea, som testar kärnvapen och hotar att sända missiler mot USA och Japan. Västledare med president Trump i spetsen använder ord som antyder att drakoniska mått övervägs i fall Nordkorea inte snart fogar sig. Som bekant har försök även gjorts från väst för att handfast söka påverka politiken i Ukraina. Mot Ryssland bedrivs i sin tur en isoleringspolitik och riktas sanktioner, motiverade med att landet har införlivat Krim och marinbasen Sevastopol med sitt territorium. Detta bildar tillsammans ett knippe konflikthärdar som riskerar att explodera och spridas.

Mellan de olika orosområdena finner man en del gemensamheter. Det finns således en stark tendens som innebär att USA, och andra länder som USA påverkar, inte respekterar vissa länders politiska och nationella kulturer. De länder som anses misshagliga behöver till skillnad från Nordkorea inte visa en avsikt att angripa USA eller väst. Blotta förekomsten av regimer som vill behålla sina särdrag gör tydligen att preventiva angrepp övervägs. En rad länder upplever i dag inte oväntat, att USA håller världen i ett militärt och säkerhetspolitiskt grepp. Det faktum att landet håller trupp även i muslimska länder (i Saudiarabien finns f ö flera av Islams heliga platser) väcker ont blod och lär åtminstone vara en källa till den förtroendebrist som råder mellan dessa länder och väst.

En konflikt som i varje fall geografiskt berör Sverige mera än den iranska är den nämnda konflikt som föreligger mellan väst och Ryssland, en konflikt som har utvecklats sedan Sovjetunionen upplöstes men som uppvisar drag liknande det kalla krigets. Om Iran som nämndes visar prov på en stat som kategoriskt avvisar den europeiska (”westfaliska”) världsordning med suveräna stater som huvudaktörer och med icke-inblandning som ledstjärna, visar oss Ryssland tvärtom en stor stat som håller fast vid denna äldre, under lång tid fredsbevarande, westfaliska, ordning – detta alltså i kontrast mot en västvärld som hävdar att den gamla maktbalansen har avlösts av en rättighetsbaserad ordning utifrån Helsingforsdeklarationen och där omvärldens tröskel för att ingripa i och straffa en icke följsam stat har sänkts betydligt.

Ryssland kallas av tongivande ledare i väst ”aggressivt”, genom dess agerande på Krim och i Ukraina, och delvis i Syrien. Samtidigt menar den ryska ledningen att det är den som söker värna klassisk maktbalans och återhållsamhet i motsats till den expansiva amerikanska utrikespolitik som i dag bär olika neokonservativa aktivisters signatur. Märkligt är redan det faktum att termen ”neokonservativ” godtas av medier och andra då den politik som dessa ”konservativa” driver fram varken är ”försiktig” eller traditionell utan revolutionär, närmast ”neojakobinsk”.

Utan närmare analys har ändå många i våra medier, liksom bland förment serösa försvarsdebattörer och politiska kommentatorer godtagit denna skeva terminologi och även de neokonservativas argumentation. De förra ser väst som bevarare av en traditionell, rättsstatlig fredsordning medan Ryssland och vissa andra förklaras vara farliga utmanare av denna ordning.

Den som söker granska de händelser som lett fram till den nämnda konfrontationen kan likväl inte med gott samvete ge den ”västliga” sidan rätt. Intrycket är att det pågår beklämmande, systematiska manipulationsförsök, med målet att de ryska tänkesätten och agerandet definitionsvis skall framstå som något förkastligt och illegitimt.

Dagens större västmedier förkastar de personer som oroas över, vilka händelsekedjor väst kan utlösa genom att envist hävda sig vara så etiskt överlägset. Dessa fördömanden har hittills överskuggat riskerna med det västliga agerandet, något som skiljer sig klart från en tidigare säkerhetspolitisk diskussion i Sverige och i väst som helhet.

Annonser

0 Responses to “Är det en bra metod att straffa andra länder?”



  1. Kommentera

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s




Carl Johan Ljungberg Ph.D.

Kategorier

Arkiv