Stockholms Villastad – spjutspetsprojekt eller viloplats för rika?

Man kan undra hur våra eliter egentligen lever.

I olika tider finns det de vissa som lyckats samla en stor förmögenhet, folk som genom offentliga uppdrag eller genom att spela någon annan huvudroll har kommit att tillhöra det fåtal som räknas. I skeden då hjulen rullar på ökar vinsterna, varpå eliternas tillgångar gör att de får råd att bland annat bygga vackra och ståtliga bostäder.

De som inte tillhör denna begränsade krets är ändå nyfikna på det liv som levs där. Särskilt om elitens medlemmar håller sig dolda för omvärlden eller om de framstår som excentriska vill nog många veta något om dem.

bedoireSom ett titthål in i en tillvaro, som den svenska eliten började utveckla efter att ekonomin hade liberaliserats vid 1800-talets mitt, ter sig arkitekturhistorikern Fredric Bedoires nya bok Villastan: En sluten värld för Stockholms ekonomiska elit. Materialet är rikligt och ger genuin läsglädje.

Villastan, som har tillkommit i samverkan med Vitterhetsakademin, skildrar ingående de sex kvarter som är belägna norr om Humlegården och som började bebyggas på 1870-talet. Såväl beställare som byggmästare var privata och syftet var att skapa ett nytt slags bostadskvarter. Dessa låg utanför stadens dåtida centrum men ändå så nära detta, att personer med arbeten i innerstan lätt kunde ta sig dit från hemmet.

I vad som förr hade räknats som en betydelselös utkant av den fattiga staden, en periferi med enstaka små hus, enkla odlingar och några få kreatur, en stadsdel som dessutom ansågs ganska osäker att vistas i, lades nu grunden till ett villaområde där rikligt med pengar och skickliga arkitekter skulle skapa en bebyggelse med både skönhet, grönska och luftighet. Förbi dessa kvarter drogs tåglinjer från Lidingö och Djursholm med slutstation nära Stureplan.

Man brukar ibland fråga ”Hus eller människor?” och klart är att Bedoires intresse här främst riktas mot husen, deras gestaltning och stilar och mot vad deras upphovsmän ville uppnå. Man får dock även veta en hel del om inbyggarna, deras personligheter, bakgrund och livsföring. Rent ofattbara framgångssagor blandas med mörkare öden, och läsaren anar att det i dessa kvarter både fanns viss gemenskap byggd på nätverk av släkter och affärsbekanta och en relativ isolering och ensamhet.

Att kalla de sex kvarteren ”Villastaden” är brukligt. Det hindrar dock inte att Bedoires sökljus främst riktas mot den egentliga villabebyggelsen som uppstod från paradgatan Karlavägen i söder till en bit ovanför Östermalmsgatan, som delar upp området i öst-västlig riktning. Norr därom byggdes det från början övervägande flerfamiljshus, låt vara indragna från gatan som planen föreskrev och försedda med träd och små trädgårdar precis som i den södra delen. I en del fall kom villorna med tiden att ersättas av större hus.

I denna villastad utlöstes de första åren en sorts statustävlan med rastlöshet och höga anspråk från de ofta kunniga beställarna. Hus byggdes, såldes, revs och ersattes av andra hus, varpå de byggdes om och byggdes till. Flera av karaktärshusen lades på så sätt tidigt i ruiner, fast de var kvalitetsbyggen. Samtidigt lockade ökade tomtvärden nya byggherrar att köpa upp och ersätta de låga villorna med flervåningshus.

Inget skapas utan förebilder. Villastan lånade för sin del flitigt från förebilder i kontinentens storstäder, inte minst Berlin och dess renässansinspirerade familjepalats i Tiergarten, Dalem och i andra stadsdelar. De byggen som här reste sig stod knappast storstädernas efter.

Medan vår tids förmögna personer ofta formar sitt boende i större enkelhet framstår Villastans påkostade bostadshus med vår tids mått främmande i sitt överdåd. Deras idé var den avskilda privatbostaden, där bekvämlighet och utrymme sattes högt, men där fina konst- och boksamlingar kom att vittna om ägarnas kulturintresse.

Villastan blev inte bara en boplats för höga ämbetsmän, officerare och diplomater, för bankirer och företagschefer. Här bodde kortare eller längre tid även författare, så som Hjalmar Söderberg och Oscar Levertin, den unge Verner von Heidenstam och Ellen Key. Sociala reformvänner möttes i den Curmanska villan på Floragatan medan den radikale läkaren Anton Nyström (som grundade Stockholms Arbetarinstitut) hade sin mottagning på Villagatan. Den religiöst engagerade affärsmannen Johan Wilhelm Wallin lät i kvarteret intill bygga en kyrka – Florakyrkan (senare kallad Betesdakyrkan) med ekumenisk profil, där Frälsningsarméns grundare Hanna Ouchterlony en tid bodde. Wallin grundade även den kända Palmgrenska privatskolan några kvarter bort.

En hängiven idealist och understödjare av sociala ändamål var Alba Langenskiöld. Den förmögna landshövdingedottern Lotten von Kraemer grundade i sin tur det litterära Samfundet De nio, vars hus ännu står kvar på Villagatans övre del. Tvärsöver gatan höll i många år de katolska dominikansystrar till som bland annat bedrev språk- och religionsundervisning.

En av de första ambassaderna i Villastan var den sovjetiska, där den färgstarka Madame Kollontaj ordnade mottagningar för tidens vänsterintellektuella. Under andra världskriget löpte flera internationella spionnätverk samman i vissa av husen här.

Man skulle gärna i den förnämliga och välskrivna boken ha sett mera om hur Villastans familjer levde och vilka ideal som de hyllade. Att jämföra med andra pionjärbebyggelser som Lärkstaden eller Saltsjöbaden hade inte heller skadat. Att den utsmyckade, dyrbara fasad- och inredningsstilen efterhand övergavs hade förstås med försämrade konjunkturer att göra. Men uppstod det också viss trötthet hos dessa ledande familjer, kan man fråga, vad gäller att i sitt yttre boende ge sådana prov på materiellt överdåd?

Från min egen, långt senare uppväxt i ett flerfamiljshus i dessa kvarter minns jag inte, att det rådde lyx eller överdåd. Det fanns däremot grannsämja och respekt hos de boende. Till de starkaste minnena hör vårarna, när träden slog ut längs gatan och bildade en enda allé som för ögat flöt ihop med Humlegården och dess lövprakt. Som så värst slutet uppfattade jag knappast dessa kvarter. Men det gällde som sagt en senare tid då Villastan hunnit anpassa sig till den omgivande bebyggelsen.

Bedoires genomgång väcker spännande tankar som pekar i nya riktningar.

Kanske känner sig någon med bokens hjälp rentav manad att sätta in dessa märkliga kvarter i deras vidare tids- och idésammanhang?

Annonser

0 Responses to “Stockholms Villastad – spjutspetsprojekt eller viloplats för rika?”



  1. Kommentera

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s




Carl Johan Ljungberg Ph.D.

Kategorier

Arkiv

Annonser