Blir Iran vår nya krigsskådeplats?

Världen tycks osäkrare än på länge. Till och med lugna regioner som Kinesiska sjön och Östersjön anses ha blivit heta på nytt och inbördeskrigets Afghanistan har långt till fred, det trots att 17 amerikanska generaler efter varandra och under beslutsamma paroller sökt vinna kampen mot talibanerna.

Politiska och sekteristiska spänningar får Mellanöstern och Nordafrika att sjuda av oro, och i Syrien pågår sedan flera år öppet krig med flera nationer och stridande grupper inblandade. Irak är därtill långt ifrån pacificerat och sanktionerna skadar ekonomin samt utlöser vrede och hämndbegär.

Som om det inte räckte gör en del nu bedömningen, att USA och Israel driver ett samarbetsprojekt som syftar till att med olika medel söka destabilisera Iran på sätt så att risken för krig ökar.

Man kan avfärda detta som rykten, man kan anse Iran som en sådan oroskälla att sådana drastiska åtgärder behövs, men alla kan i vart fall notera att den amerikanske presidenten på sista tiden har höjt tonen påtagligt mot mullorna i Teheran. Trump sade ju i våras, mot flera experters inrådan, upp kärnkraftsavtalet med Iran. Han pålade kort därpå nya sanktioner mot landet som nu trätt i kraft och ytterligare sanktioner skall följa i höst. Som någon har sagt, fast Trumps ord bitvis osade som ett ”Hiroshima-hot” lär han främst vilja använda medel som sanktioner, inte militärt angrepp.

Som pessimist kan man fråga sig, om en sådan konflikt med Iran också kan urarta till ett krig, där alla står mot Iran och där även Sverige som en tjänstvillig ”nästan Nato-allierad” ombeds hjälpa till, kanske med radarövervakning eller något annat, ungefär som i Libyen för några år sedan.

Samtidigt noteras att Trump och Putin, då de senast möttes, på diskretast möjliga sätt tycks ha enats om att lösa Syrienkonflikten och detta så att inte någon behöver uppleva sig som förlorare – möjligen utom de rebellgrupper som länge stridit mot Syriens armé. Uppgörelsen skall ha skett under eller samtidigt som Helsingforsmötet och i självklart samförstånd med Assad men också med Israel. Om de farhågor som aktörerna har nu kan minska, och Assad ges den tunga rollen i att avsluta kriget, ger det samtidigt de tre ”signatärmakterna” fria händer att ta itu med Iran, som enligt alla tre är det största säkerhetshotet i regionen.

Att den teokratiska regeringen i Teheran knappast är lätt att förhandla med är känt. Oppositionella förföljs och straffas, åtgärder underlåts som på viktiga områden kunde modernisera det gamla kulturlandet och kanske få vissa av de välutbildade grupper att återvända som lämnade Iran efter revolutionen på 1970-talet. Samtidigt som man i Iran är misstrogen mot väst, vilket speglar den misstro som väcktes till exempel under den tidigare brittiska oljepolitiken mot landet, är mullorna i dag knappast mindre mottagliga för konstruktiva förslag än andra, även auktoritära, regimer. De vill kunna rädda ansiktet och få bort de sanktioner som spiller över i folkliga protester och hotar regimens överlevnad.

Vissa likheter finns mellan dagens Iran och det Irak som 2003 angreps av USA för att störta diktatorn Saddam Hussein, även om denne företrädde en mer neutral sunnifalang inom Islam. Boten blev som vi vet då värre än soten. Vilket är värst – att slå till militärt mot ett sektstyrt land så att dess samhällsstruktur skadas och krossas, eller att lirka och förhandla med det men låta det som fungerar där få vara i fred? Känt är att den förra linjen valdes av dåvarande president Bush, detta mot mångas envisa inrådan och med ohyggliga följder, varav reduktionen av kristna i landet med cirka en miljon människor bara är en.

Är då denna amerikanska konfrontationspolitik berättigad, och är den framför allt politiskt välbetänkt? Ligger det avlägsna Irans göranden trots vad som kan anföras verkligen så starkt i USA:s intresse, att Trump bör driva det höga spel som vi nu tycker oss se? Han gick ändå till val på att avsluta de utdragna och blodiga krig som man i USA blivit så led vid. Ger då en samlad bedömning vid handen, att ett krig mot den islamiska oljestaten vore godtagbar politik?

Inte alla vill nog instämma i detta. Några av skälen är följande.

Att krigshotade människor flyr i massor från Mellanöstern berövar dess länder viktig kompetens men utsätter även andra länder, främst i Europa, för ett tryck som kan bli fatalt inte bara för de enskilda nationerna utan för hela EU. Med flykten följer ideologiskt motiverade individer och givetvis även välövade terrorister, vilket gör flyktingkrisen än farligare.

Om USA och Israel angrep Iran kanske de tror att de många iranier som blivit kritiska till regimen skulle se det som en god signal och starta ett uppror. Följden kan dock lika väl bli, att de upproriskt inställda på nytt sluter upp kring regimen och samtidigt vänder sig mot de yttre angriparna.

Ett angrepp skulle av omvärlden helt klart betraktas som en aggression. Kring Trump står två erkända hökar – säkerhetsrådgivaren John Bolton och utrikesministern Mike Pompeo – medan försvarsministern James Mattis är emot en väpnad attack. En del menar att dessa har fått sin roll hos Trump i avsikt att han skall kunna skrämma sina motståndare med dem men i sista hand hålla dem i hårt koppel. Många ser inte det aggressiva draget så uttalat från Irans sida. Irans ayatollah Rouhani har dock, trots sina hotfulla ord, tydligt hållit öppet för att återgå till förhandlingar. Det iranska folket plågas för sin del av de rådande sanktionerna, valutan har störtdykt och missnöjet växer i den inflationsdrabbade nationen, vilket USA och Israel borde kunna ta fasta på. Trump har dock antytt sin vilja att möta den iranska ledningen, vilket stöds av försvarsminister Mattis, medan utrikesminister Pompeo inte vill se något möte. Att de USA-allierade länder som vill handla med Iran, och som avses straffas om de vidhåller detta, i dagsläget låtit förstå att de på den punkten kan komma att trotsa USA:s vilja borde också verka återhållande.

Det iranska revolutionsgardet har länge varnat för att Iran inte kan lita på USA, och nu får man i fall den hårda linjen fullföljs vatten på sin kvarn. Mer hänsynslösa krafter än Rouhani och hans regering kan då ta över, vilket förstås även det är en risk som man inför ett västangrepp måste väga in.

Vid ett öppet angrepp skulle Israel, Saudiarabien och Arabemiraten välkomna det, medan den övriga världen skulle hålla andan. Avbröts oljeexporten av en väpnad konflikt skulle det lätt kunna utlösa en recession vars följder kan spridas på sätt som ingen kan förutse. Att Donald Trump i ett sådant läge skulle kunna dra sig undan med oskyldig min tror bara få.

Rent militärt anses USA och Israel lätt kunna klara av att slå de iranska styrkorna. Om Teheran däremot valde att aktivt engagera olika allierade sekterister i Arabstaterna, samt Hizbollah i Libanon och vissa shiitiska miliser i Syrien och Irak, så kunde uppgiften bli betydligt svårare, och ett nytt Irankrig skulle då riskera att läggas till de fem (!) krig som USA redan bedriver.

Not: Läs Mellanösterkännaren John R Bradleys artikel i Spectator 21 juli, ”The rehabilitation of Assad: He’s back – with Russia’s army and America’s blessing”.

Annonser

0 Responses to “Blir Iran vår nya krigsskådeplats?”



  1. Kommentera

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s




Carl Johan Ljungberg Ph.D.

Kategorier

Arkiv

Annonser