Archive for the 'Historia' Category

Första världskrigets förspel belyser dagens utfrysning av Ryssland

Medan Europa upplever sin kanske tyngsta kris sedan 1945 väcker historikerna nytt intresse för det första världskriget med dess komplexa orsaker och verkningar.

Av alla de böcker och tv-dokumentärer som kommit söker flertalet förklara skeendet som ledde till 1914 på basen av inomeuropeiska faktorer. Bara få ser det dåtida skeendet från öster. Ändå var Östeuropa djupt inblandat i kriget och dess förspel, varför insikt om dess och Rysslands roll liksom om hur landet sköts åsido i Versaillesfreden krävs för att bedöma denna ödesdigra period.

Dominic Lieven (Photo: Matthisvalerie)

Dominic Lieven (Foto: Matthisvalerie)

I en bred studie kallad Towards the flame: Empire, war and the end of Tsarist Russia (Allen Lane 2015, 429 s) söker den rysk-brittiske historikern Dominic Lieven visa hur ryska politiker och diplomater påverkade händelserna och i vad mån centrala ryska beslutsfattare och ryska felbedömningar kan sägas ha haft delskuld i kriget.

Att flera gestalter i Lievens ryska släkt tjänat tsardömet på höga poster gör att han har kunnat tolka dokumenten med den insattes övertag. Brev, depescher och protokoll bidrar till en tydlig och personlig bild av hur händelser och beslut före 1914 sågs av centrala aktörer i S:t Petersburg. Män som Grigorij Trubetskoj, Aleksandr Izvolskij, Alexander Benckendorff och Sergej Sazonov kom liksom deras kritiker ofta från en social elit med delade synsätt, på samma gång patriotiska och kosmopolitiska. Medan Lieven skildrar bärande händelser som Trippelententen, Balkankrigen och 1912-13, krisen 1914 och de första krigsåren anar man att den bild som i dag tanklöst serveras, av en korrupt tsarrysk maktelit styrd av autoritära idéer och egenintresse, är förenklad eller rent felaktig.

Hur tedde sig då läget i Europa kort före 1914 från rysk diplomatisk och militär synpunkt? Klart är först att den dåtida ryska självbilden var svag. Man insåg sitt underläge mot ett Europa som många ryssar ville tillhöra, även om de så kallade slavofilerna höll på en mer gammalortodox identitet. För sin självbild behövde Ryssland känna sitt värde gentemot outvecklade länder. Ett sådant land var Turkiet. För att ryssarna skulle betyda något i världen måste de givetvis även äga kontroll över sitt eget stora rike. Den ryska tonvikten på centralstyrning, statlig byråkrati och en hemlig polis, okranan, speglar enligt Lieven en djup rädsla för anarki och sönderfall som ärvts av senare regimer.

Lieven ser även det ryska intresset för geostrategi som begripligt och ganska rationellt. Det hänger samman med det enorma landområdet och med ledningens rädsla för att tappa kontrollen över detta. Europas makter förstod däremot inte, att den geopolitik de själva tillämpade i sina intresseområden också färgade Rysslands beräkningar. Inte minst gäller detta Ukraina, som med sin tunga roll vid ryska rikets framväxt, sina bördiga jordar och sin ökande industri varit vitalt för Ryssland. Att också Österrike innehaft delar av Ukraina visar att detta genom tiderna har slitits mellan Ryssland och Europa. Lieven ser freden mellan Tyskland och Bolsjevikryssland i Brest-Litovsk inte bara som en rysk nesa utan som allmänt geostrategiskt ödesdiger. Med denna separatfred rycktes Ukraina ur Rysslands händer och blev i praktiken en tysk lydstat.

Hade Brest-Litovskfreden bestått kunde utvecklingen ha förlöpt annorlunda. Med bolsjevikrevolutionen 1917 och ett då försvagat Ryssland kunde Tyskland ha blivit det första världskrigets segrare och Kontinentaleuropas främsta stormakt. Med separatfreden och med bolsjevikregimen miste Ryssland nu sitt inflytande, i varje fall till dess att Sovjetregimen hunnit befästas. Man fick inte delta i Versailleskonferensen och bidra att omforma Europa. Härav följde, enligt Lieven, även att ”En djup misstänksamhet och antipati mellan ryssarna och deras tidigare brittiska och franska allierade underminerade försöken att bromsa Hitler och undvika ett andra världskrig”. Orden tål att begrundas.

Före kriget hade Europa förenats såväl av ökade kontakter som av gamla kungliga släktband, men avund och ökande intressekonflikter fick nu centrifugal verkan. I det snabbt uppstigande Tyskland såg man misstroget på England, medan detta i sin tur såg Tyskland som en rival. Ryssland oroades i sin ur av det tyska uppsvinget, medan alla europeiska länder fruktade – och genom sin fruktan överdrev – såväl Rysslands styrka som dess expansionsvilja.

Den ryska ledningen var splittrad i utrikesfrågorna. Det gäller inte minst de olika konfliktzonerna och deras inbördes vikt: Fjärran östern, Svarta havet/Bosporen och de områden som ligger nära Europa. Tsaren ville med den förödmjukande förlusten mot Japan i minnet stärka flottan; andra önskade däremot skapa en slagkraftig armé. En orosfaktor för ryssarna var det ottomanska rikets kontroll av Bosporen, vilken hindrade ryska fartyg att ta sig in och ut från Svarta havet. Kunde denna passage erövras, eller neutraliseras? Var den värd att slåss för? Mot en internationalisering av utloppet talade främst det starka turkiska motståndet.

Den region som kom att utlösa kriget var ändå Balkan. Detta sågs kring 1900 som en outvecklad, närmast kolonial del av Europa. Den hade en komplex, konfliktfylld historia och där hade som få i dag vet förts två krig kort före skotten i Sarajevo. Ryssland stod på Balkan av tradition nära Serbien. Efter Österrikes ultimatum beslöt den ryska ledningen att aktivt stödja Serbien. Ryssarna önskade dock mera balansera detta mot dess antagonist Österrike, än bara hålla Serbien bakom ryggen. Från rysk sida sökte man även få Tyskland att lägga band på ledningen i Wien, men detta var som bekant förgäves.

Medan spänningen steg, kom besluten givetvis att i ökad grad beröra den ryska militärledningen. Hur effektiv var då denna, utifrån de mål som statsledningen uppsatte? Lieven skriver: ”Krigsministeriet skötte i själva verket den krigstida militärekonomin mycket bättre än kritikerna har hävdat”. Ministeriets insats tål på flera sätt, menar han, att jämföras med de ganska ineffektiva civila krigsindustrikommittéerna. För Rysslands militära beredskap och slagkraft var de stora avstånden och det glesa järnvägsnätet ett stort hinder. Landet behövde av dessa skäl mobilisera tidigare än de europeiska staterna. Av motståndarna Tyskland och Österrike tolkades de tidiga trupprörelserna i sin tur som tecken på aggressivitet, fast de motiverades av den ryska beredskapens särskilda krav. Att Ryssland 1905 hade besegrats av en förment andrarangsmakt – Japan – gav även den civila och militära ledningen skäl till oro. Att de flesta ryska soldater förväntades slåss långt från sina hem sänkte deras motivation. Det ryska försvaret hämmades också av befolkningens svaga psykologiska sammanhållning.

Historiker som skildrat detta skede har med facit i hand ofta sett tsaren, hans rådgivare och militärledningen som hinder för en utveckling som man antagit skulle gå i liberal riktning. Lieven menar att dåtidens liberala politiker räknade med att tsardömet måste falla liksom att kriget med dess manspillan, tunga kostnader och skador på civilsamhället skulle påskynda detta. Kalkylen må ha ansetts beräknande och av en del närmast landsförrädisk, men den bars upp av starka tidsströmningar.

Lieven påminner om att hur labilt själva Europas tillstånd efter 1900 var. Staterna bevakade varandra noga. Misstron var stor. Viljan att lösa konflikter saknades samtidigt inte. Många erinrade sig hur Wienkongressen och dess principer skapat en fred som bestått i ett sekel. Samtidigt bidrog nya konflikter mellan staterna till att ett hårdare slags maktbalanstänkande och politisk darwinism frodades. Det var de geopolitiska idéernas stora tid. Visst hade Europas stater under föregående år sökt förekomma krig. Mellan 1879 och 1894 slöts i det syftet såväl flera politiska som handelsallianser. Därmed avsågs Europa bli mera förutsägbart och fredligt. Misstron bestod dock, och 1914 blev dessa allianser mera till tvångströjor. Som Lieven skriver: ”Det europeiska statssystemet med sex oberoende stormakter var alltid hotat av upplösning och krig. Stormaktsrelationerna före 1914 var ett riskfyllt spel som ägde drag av bluff och risktagande. Som ovan har påpekats bedrevs spelet bakom en oklanderlig fasad av ancien régime-diplomati under ständiga beräkningar, vilken makt rivalerna ägde och i vad mån de var villiga att sätta styrka bakom sina krav”.

Boken kastar ljus även över det klassiska dilemmat, att både politiker och militärledning när krig synts hota ägt bristfällig information om motståndarnas avsikter. De ryska diplomaterna skrev rapporter som ofta var insiktsfulla och i en del fall både skarpsinniga och framsynta. Monarker, luttrade av historisk erfarenhet, bidrog med sina synpunkter. Dessa rollinnehavare var i en tid utan massmedier och modern kommunikationsteknik dock inte allvetande. I centrala fora gavs det i brist på korrekt information plats för missförstånd och felaktiga beslut. Fördomar och känslor fick onödigt spelrum. Den ryske stabschefen Zjilinskijs löfte att två veckor efter ett krigsutbrott slå den tyska armén i öster för att hindra den att slå ut Frankrike ger prov på en sådan obetänksamhet. Zjilinskij bar därmed tungt ansvar för att Rysslands armé tvangs börja slåss vid Tannenberg innan erforderlig utrustning anlänt.

En viss motvikt fanns nog mot geostrategins och den uppblåsta nationalismens inflytande. Motvikten bestod av att de styrande ägde en yrkesetik och en viss kulturell referensram som verkade återhållande, om inte annat därför att de styrande inte ville tappa ansiktet inför sina jämlikar. Rysk utrikespolitik styrdes 1914 av män ur den sociala eliten som ägde liberala värderingar. Ingen sådan person skulle exempelvis ha drömt om att starta krig för att lösa inrikes problem. Men detta faktum hade sina avigsidor till exempel att lojalitet och överdriven respekt för rådande hierarkier fick många i den inre kretsen att hålla tillbaka sin mening.

Ett problem var också att nya slag av aktörer trätt in i leken. Lieven pekar för Rysslands del på de revolutionärer som börjat agera kraftfullt men också på den nya nationalliberala opinion som fått röst i den ryska pressen och vunnit mark även i den duma (riksdag) som inrättats efter 1905 års folkupplopp. Medan de högre ämbetsmännen och militären var ovilliga att kasta landet in i ett krig, hördes i pressen och i duman krav som de ledande knappast kunde förbigå. Pressen spred illusioner och underblåste krav som ökade Europas oro för ett fientligt Ryssland. ”En nyckelfaktor var den ryska pressens djupa oansvarighet” skriver Lieven apropå 1905 års händelser. Ett decennium senare skrev den brittiska ambassaden i S:t Petersburg att ”den ryska pressen är mycket mera angelägen att värna de slaviska intressena än att bevara freden”.

Rysslands ledning tvangs göra svåra bedömningar, bland annat om hur skulle Storbritannien kunde väntas ställa sig i det fall Tyskland angrep någon av sina grannar. Premiärminister Grey insåg att hans imperium nu hotades av starka rivaler. Vid tiden var britternas klassiska metod att manipulera Europas maktbalans överspelad. När Grey bara uppgav att han tänkte agera på lämpligt sätt beroende på hur konflikten utvecklade sig, ökade det den ryska osäkerheten. Bara att behöva räkna med en tysk-brittisk allians mot Ryssland var en mardröm.

Vissa omständigheter väckte samtidigt tillit. Krigsåret 1914 var Ryssland sålunda bättre rustat än 1905, dess folk mindre upprorsbenäget och ledningen mindre splittrad än då. Samtidigt rådde det en allmän känsla av frustration. Många önskade sig reformer men de centrala statsorganen (exekutiven och de båda kamrarna) var oeniga, vilket minskade chansen att genomföra reformer. När tsaren såg hur statsorganen tävlade inbördes, valde han att själv ta sig mera makt, allt medan duman och statsrådet fick agera rådgivande organ. På detta sätt bäddade tsaren dock för kritik för att utöva envälde, något som påskyndade hans eget och tsardömets fall.

Den utlösande faktorn till kriget var dock inte inrikespolitisk. Upptakten kom som bekant på Balkan. Stormakterna hade i oro för att utlösa öppet krig agerat varsamt med foten på bromsen. Denna attityd bröts när Österrike riktade sitt kända ultimatum till Serbien. Detta land som utvecklat en närmast hänsynslös nationalism, hade mött vrede i Wien där man inte förstått nationalismens styrka. Serbien vredgade också de ansvariga i S:t Petersburg vilkas tålamod redan var svårt prövat.

Med Österrikes ultimatum till serberna tändes nationsäran och revanschbegäret på allvar. Det snabba krigsutbrottet kom sig av en klar tysk-österrikisk strategi som syftade till att krossa Serbien innan stormakterna hunnit blanda sig i, och utan att förhandlingar hunnit påbörjas. Dessa stater försäkrade också Ryssland att krig var oundvikligt. Därmed tog händelserna sin egen riktning. Lord Grays ord om hur ljusen släcktes i Europa kunde många dela. Den ryska eliten profeterade om tsardömets fall. Den anade även med fog, att den revolution nu kunde inträffa som ännu 1905 hade avvärjts.

Dominic Lievens bok har ett budskap till det Väst som åter tänker i aggressiva vän- och fienderelationer, och där ”den andres” synpunkter förringas. Han menar samtidigt att första världskrigets förlorare Ryssland och Tyskland kunde ha blivit styrande makter i Europa, bara de undvikit krig och satsat på ekonomisk uppbyggnad. Han framhäver som en allmän synpunkt att politik bör ledas av personer med bildning och erfarenhet. En stats självhävdelse får inte drivas så långt, att en motståndare tvingas tappa ansiktet. Här påvisar han även de för- och nackdelar som Rysslands storlek och geostrategiska läge innebär, och framhävs inte minst Ukrainas centrala och ödesdigra roll.

Lievens bok fördjupar inte bara synen på hur Ryssland tänker. Den ger även ett bidrag till krigets och fredens psykologi.

Bild

Urbino – staden där renässansen började

Att närma sig staden Urbino känns som att resa in i 1300-talet. Vägen slingrar sig oförutsägbart uppåt i det kuperade landskapet. I ena ögonblicket skänker en den ljusa staden på sin kulle glimtar på avstånd, i nästa ögonblick skyms Urbino åter av kullar och stigningar. Liksom konstälskaren eller pilgrimen på väg mot sin vallfartsort lönas ändå den resande med några timmars lycka och befrielse, då Urbino till slut öppnar sin praktfulla anblick med torn och befästningsmurar och tar emot honom.

Federico da Montefeltro

Federico da Montefeltro

Den misstar sig däremot som innanför stadsporten hoppas finna en jämn och lättbeträdd väg, kanske väntar sig att kunna beträda något av renässansens eleganta torg med dess stenmosaik. Entrégatans raka stigning vittnar i sin djärvhet snarare om det som gett Urbino dess rykte: här ville man på allvar påbörja något nytt. Det estetiskt storslagna, det stort anlagda och konsekventa var det nya, och det tog sig projektiva, geometriska uttryck. För en nutida person kan de ljusa, räta gatorna i Urbino leda tanken till ett fenomen som de Chiricos konst med dess dess snörräta pellarrader, dess overkliga lyskraft och frånvaro av människor, en dåtida utopi i sten byggd utifrån en bestämd centralpunkt.

Och centralpunkten hade ett namn. Bakom Urbinos legendariska uppsving på 1400-talet stod en viljestark man, en av det dåtida Italiens ledande personligheter, hertig Federico av Montefeltro. Montefeltro avvek radikalt från då vanliga sätt att utvidga en stad och ge den liv. Han skapade ett slag av ”offentligt rum” som ledande arkitekter sedan dess har haft som ideal. Född som bastard (oäkting) fick han själv skapa sin ställning, men gavs som ung genom sin tillbakaskjutna roll tillfälle att resa och kunde därmed på skilda håll samla vitala och användbara intryck. I Venedig lärde han sig storpolitik, i Mantua humanistisk lärdom och i Milano fick han kontakter som kom att gynna Urbino. Under Federico kom staden att förädlas och bli en föregångsort, en plats där inte minst hovet med dess vilja att främja lärdomen liksom dess högtstående konst- och humanistkultur kom att inspirera andra renässansorter. Lika mycket som konstnärernas och byggmästarnas verk är Urbino skapad av en kräsen beställare med goda rådgivare – ingen mindre än Federico da Montefeltro själv.

Federico var som han beskrivs ingen Hamlet. Viljestark regerade han sitt furstendöme och slöt allianser som gynnade det, bland annat med Florens. De porträtt som finns av Montefeltro låter ana en intill envishet stabil person, urtypen för en kondottiär eller soldatfurste. Man kan fråga varför Federico med sitt praktiska huvud i så hög grad gjorde sig till konsternas gynnare och bland annat byggde upp ett av tidens förnämsta bibliotek. Troligen var det utom av genuint intresse, vilket bland andra den svenske renässansforskaren Johan Eriksson har framhävt, också drag i ett maktspel där Montefeltro ville framstå som representant för ett ryktbart furstehus av det slag omvärlden borde räkna med. Genom denna identifikation kunde stora fördelar vinnas.

Bloggaren på resa i Marche - här i pilgrimsstaden Loreto.

Bloggaren på resa i Marche – här i pilgrimsstaden Loreto.

Den Federico Montefeltro som oförskräckt ställde upp militära trupper och som väl kände dåtida furstestaters intrigspel ville uppenbarligen också se sig som den sociala endräktens och den estetiska harmonins skyddsmakt. Hur passande var det inte att i sin stad få se en av tidernas största målare födas – Rafael, vars liv visserligen inföll efter Federicos död men som starkt har präglats av andan vid det hov som denne skapat. Rafaels samtide, författaren Baldassare Castiglione, var visserligen inte född i Urbino utan i Mantua men kom i Urbino att samla underlag för det utförliga verk om hövisk umgängeskonst – Il  Cortegiano – som han utgav på 1520-talet och som snabbt blev läst och spritt. I dag kan man för övrigt äta sin måltid på restaurang Il Cortegiano, några steg från det praktfulla hertigpalatset i Urbino.

Det ligger en självmotsägelse eller ironi i en tid, som såg så hårda strider utspelas inte bara mellan maktlystna småfurstar utan även mellan fraktioner av härskande släkter. Historikern Jakob Burckhardt berättar i sitt verk om renässanskulturen om släktfester som i ren maffiastil urartar till mordorgier där maktsträvare röjde obekväma medtävlare ur vägen, ofta bröder eller kusiner till de hårdföra män som avgick med segern. Självmotsägelsen ligger i att utmejslade drömmar om ett harmonitillstånd närs i litterära verk och traktater, just då slagen utkämpas som hårdast. Systemet röjde sannerligen väg för de skrupelfria, för dem som snabbast ilade mot makten, och de nya herrarnas moral satte i sin tur dagordningen för de små furstendömena. I Urbino anar vi därför inte bara den goda statsmakt som skall växa fram i Europa, utan också den politiskt initierade ondska som varje stor ansamling av makt inklusive statens medför.

I den nysatsning på turister med historiska och litterära intressen som provinsen Marche nu gör, lockar givetvis städer som Urbino till sig resenärer. Information sprids alltmera på nätet och via sociala medier vilket har visat sig framgångsrikt. Att Italien inte bara är Venedig och Florens visar sig tydligt, eftersom viktiga nydanande insatser också gjordes i renässansens Marche. Det lönar utan tvivel mödan att resa runt i denna provins som har sådana rariteter att erbjuda.

När lutheranerna i Bad Gastein föll offer för religiös intolerans

Österrikes försommar är bedövande vacker. På Bad Gasteins ljusgröna bergssluttningar betar i varma junidagar kor och lamm, medan de välfyllda bäckarna för ned vinterns sista smältvatten från alptopparna. Landskapet andas idyll. De första vandringstusisterna samlas och tar sig med starka kängor och vandringsstavar uppför branten till dagens strapatser.

Idyllen verkar på en besökare tidlös. Men har den alltid rått? Här bland bergen stred man en gång häftigt om rätten att ha egna åsikter och egen religion. Det är en för många glömd historia som ändå förskräcker när den återberättas.

I vår tid godtar såväl den katolska som den evangelisk-lutherska kyrkan trots teologiska meningsskiljaktigheter rätten att fritt välja sitt religiösa hemvist. I Europa betraktas denna frihet som ett självklart arv.

Ärkebiskop Lodron behandlade Salzburg-traktens lutheraner milt.

Ärkebiskop Lodron behandlade Salzburg-traktens lutheraner milt.

På 1500-talet hade Europa dock religiöst just splittrats genom reformationen. På 1600-talet fördes oförsonliga religionskrig, främst det Trettioåriga kriget som fick sitt efterspel på 1640-talet då den Westfaliska freden (1648) efter år av förhandlingar slöts. Freden stadfäste vissa rättigheter och började även förskjuta den europeiska maktbalansen. Detta gav mindre inflytande för det habsburgska Österrike med allierade, medan varje furste erhöll rätt att bestämma sina nationers tro.  De religiösa konflikter som utlösts av reformationen fortsatte samtidigt länge i vår världsdel.

En skarp påminnelse om allt detta ger det då man tar del av vad som skedde i ärkebiskopsdömet Salzburg i Österrike, ett land som i sin stora andel katoliker bland europeiska länder i dag bara lär överträffas av Polen och Irland. I ärkestiftet Salzburg skulle några av de svåraste, mest utdragna konflikterna med religionen som skäl äga rum. Hårda övergrepp, trakasserier och egendomsintrång begicks från den katolska majoriteten gentemot regionens protestanter. Några drag av detta kan belysa, hur förödande oenighet i sådana frågor kan vara.

Vid början av 1500-talet fylldes Gasteindalen nära Salzburg av aktiv näringsflit. Dalen hade omkring 6 000 invånare av vilka många verkade i traktens lönsamma guldgruvor. Dessa drevs av högt bildade bergsmän med goda kontakter i Europa, personer som hade invandrat från andra delar av Österrike liksom från de tyska riksstäderna. I Gastein sökte de framgångsrikt slå mynt av sin kunskap. Med finansiellt stöd från den kända bankhuset Fugger byggdes en ny väg till dalen vilket gjorde den lättare att nå. Troligen bildade inflyttade reformerade familjer en kärna i dessa initiativ, främst i gruvornas tillkomst. Den evangeliska framåtanda som fördes in i denna katolska region bör ha känts främmande för traktens invånare, men litet avvaktande anslöt sig även många av dess bönder och gruvarbetare till den reformerade kristendomen.

Från katolsk sida såg man inte oväntat de inflyttade som störande och som bråkmakare. Konflikten gällde inte bara tron. De nyanlända ansåg traktens infrastruktur och regleringar föråldrade och krävde såväl åsikts- och trosfrihet som yttre förbättringar, främst en rimligare beskattning. På ett för sådana konflikter ganska typiskt sätt smälte ekonomiska och religiösa krav samman.  Folk sökte rätt att äga lutherska uppbyggelseböcker och att sjunga reformationspsalmer, likaså att få fira sina gudstjänster i fred, något som kyrkan (det vill säga Salzburgs ärkebiskopar) länge och energiskt motsatte sig.

Många försök gjordes att få förståelse för den fria trosutövningen. Lutheranerna provade att inge petitioner, avge protester och utbe sig förhandlingsmöten – oftast utan resultat. En del lutheraner i Gastein-dalen övervägde att ta till hårdare metoder. Men detta ogillades av reformationens högre ledare. I ett tänkvärt brev från Martin Luther avråder denne bestämt sitt folk från extrema metoder: ”Gewalt ist kein Rath.” (ungefär: ”Våld är ingen lösning”). Hellre borde man enligt Luther fly till en annan stad, så som Nya testamentet lär. En del evangeliska invånare i Gastein tog ändå till väpnade upplopp, ibland så att ärkebiskopen själv blev tvingad att sätta sig i säkerhet. Den lokala överheten bemötte upprorsmännen något olika. Ibland sökte man utan pardon bekämpa deras krav, ibland sökte man i stället splittra och manipulera dem. Även avrättningar förekom, och de inbegrep vid vissa tillfällen även barn. Under detta hårda styre låg en bergfast övertygelse att protestanterna bildade en sekt som var farlig då dess medlemmar ifrågasatte centrala kristna dogmer och gjort sig till lärans självsvåldiga uttolkare. Att Westfaliska freden hade gett undersåtar i tyska länder religionsfrihet respekterades inte alltid av katolikerna som hävdade att de lutherska bildat ”sekter” som inte kunde åberopa Augsburska bekännelsen och inte heller fredsavtalets stadganden om trosfrihet.

De anklagelser som ärkebiskopen utfärdade bestreds kraftfullt av de angripna, som uttryckte sin rätt och sin religiösa förtröstan i gripande ord. Deras konkreta klagomål bars av en känsla att den katolska kyrkan hade förfallit och behövde undergå en radikal reningsprocess. Att de tidiga lutheranerna enträget anordnade egna gudstjänster och förrättningar, höll aktiv kontakt med den reformatoriska rörelsen och i vissa fall som sagt brevväxlade med själve Martin Luther minskade givetvis inte konflikten.

Tydligt är samtidigt att ärkebiskoparna tog till hårdare metoder i tider då protestanterna var framgångsrika med att vinna själarna. En av de stora fördrivningarna ägde således rum år 1731 då ärkebiskopen Firmian (av sina trosbröder kallad ”kättarnas fördrivare”) ansåg att lutheranerna höll på att bli för starka. ”Hellre törnen och tistlar på åkrarna än protestanter i landet” skrev han.

De upproriska uttrycker sig trots den förtvivlan och vrede de troligen kände i sina inlagor förvånande milt och hövligt. De försäkrar att de inte är vettvillngar och att de i princip vill lyda sin överhet. Dessa texter är i sin kärva enkelhet tänkvärda än idag. I relativt respektfulla ordalag påpekar de konkreta missbruk som de inte anser sig kunna godta. Även om de evangeliska ledarna troligen höll sina mer temperamentsfulla bröder tillbaka, vittnar detta ändå om den roll som självkritik och återhållsamhet (låt vara delvis taktiskt) spelade för reformationsrörelsen.

Vad hände då med lutheranerna? Den mest framträdande av Gastein-protestanternas ledare Martin Lodinger följde faktisk Luthers uppmaning och lämnade Gastein-dalen. Han flyttade med sin familj till Tysklan varifrån han i regelbundna ”tröstbrev” sökte uppmuntra sina trosbröder att hålla ut i kampen. De familjer som inte flyttade av fri vilja blev snart tvingade till detta, ofta med kort varsel och med förlust av sin egendom. Inte bara medförde flyttningen strapatser och fattigdom, den splittrade många familjer eftersom inte alla kom att flytta.

De som på detta sätt övergav Salzburg begav sig i första hand till tyska orter – till exempel Schwarzwald där en grupp flyktingar grundade staden Freudenstadt, men även till  regioner som Mähren och senare även till Amerika. Händelserna utlöste upprördhet ute i Europa och särskilt i lutherska länder. Från Norduropa kom stöd att ges. Då till exempel kungen av Preussen förstod hur hans kristna bröder förföljdes erbjöd han dem att slå sig ned i hans land Brandenburg.

Den som vill förstå mera om hur emigrationen såg ut kan skaffa sig Ekkehart Leboutons lilla översikt Die Lutherischen in der Gastein (Gasteiner Bücherei, Bd 7, Verlag Dr. Maria Krauth KG, Bad Gastein, 3. Aufl. 1981) där skeendet över tid skildras och många av de personer som fick flytta från dalen även finns upptagna med namn. Visst är Ekkehart Leboutons text skriven av en part i målet. Ändå kommer de dokument som här framläggs de aktuella århundradenas kyrkligt-politiska överhet att framstå i direkt olustig dager.

Det måste ändå sägas att vissa ärkebiskopar bemötte lutheranerna mildare. Det gäller till exempel 1500-talsprelaten Johann Jakob von Khuen-Belasy vars historiska eftermäle är gott. Under hans samtide, den jesuitvänlige påven Gregorius XIII, skärptes däremot förtrycket mot Gasteins lutheraner. När den katolska så kallade motreformationen kom i gång, gavs de katolska biskoparnas agerande starkare officiellt stöd. Tack vare en man som den praktiske och sansade, tyrolenfödde furstebiskopen Paris von Lodron kom Gastein att besparas något av det Trettioåriga krigets fasor, men förföljelsen fortsatte envist också i den begynnade upplysningens 1700-tal. En viss broms på den hårda behandlingen lade det faktum att gruvdriften i så hög grad vilade på evangeliska bergsmän och gruvarbetare, varför en alltför hård fördrivning skulle ha lamslagit den och skadat regionens ekonomi.

Fortfarande vittnar staden Salzburg med sin prakt och glans om hur luthersk tros- och näringsiver den gången skänkte den katolska världen ett utsökt miljö för kommande generationer, en miljö där kultur och musik kunde blomstra på sätt som för sin tid var ganska unikt. Detta samtidigt som lutheranerna ofrivilligt kom att belysa hur avgörande för ett kultursamhälle respekt för andras övertygelser, inklusive religionsfriheten, är.

Det glömda riket som gav Europa andrum

I Istanbul trängs människor från Medelhavet, Mindre Asien och Svarta havs-området. Båtarna över Bosporen visslar medan unga barnfamiljer äter sin mat i stadens parker. Rabatter blommar i alla färger, som i den klassiska ”tulpanepoken”. Galatabron myllrar av människor, många fiskare. Man äter turkisk vaniljpudding i alla former några steg från det legendariska Hippodromtorget och ser straxt därefter den plats i Hagia Sofia där kejsarna en gång kröntes. I basarernas labyrinter och på kvällsmarknaderna säljs bokstavligen allt.

Istanbul lämnar få oberörda. I vilken stad råder samma vidd och rymd som i denna, en gång beundrad huvudstad för det Östromerska riket eller Bysans? Här finns mitt i ett levande nu en både tydlig och undflyende mystik, närd av årtusendens osynliga och förtätande närvaro.

Bloggaren mitt i ett vårblommande Istanbul.

Bloggaren mitt i ett vårblommande Istanbul.

Istanbul/Konstantinopel (det senare namnet borttogs slutgiltigt på 1920-talet) var centrum i ett rike som var kristet patriarkdöme och östromerskt kejsardöme på samma gång. Namnet ’Konstantinopel’ förbinder vi med hela den östkristna epok som ju avslutades så brutalt vid 1400-talets mitt, när den unge sultanen Mehmet II efter en kort belägring drog in i staden.

Att i dag följa de vindlande gatorna väcker lust att veta hur staden såg ut då den börjat spela sin roll i ett tidigt Europa. Tänk om någon kunde göra en animerad datorversion där man ser staden växa fram längs en tidslinje! Besökaren får i dag mest använda fantasin. Han får även en aning om, hur man i det gamla Bysans såg på hela den synliga världen och hur man omedvetet underordnade den det gåtfulla rike som i vår livsid bara aningen, konsten och mystiken kan försöka nå.

Vår ekumeniske ärkebiskop Nathan Söderblom, som under en medelhavsresa tidigt i det förra seklet firade påsk här, skildrar dåtidens Konstantinopel som öppet och ljust, en stad som han ansåg delvis likna Stockholm fast den givetvis tycktes honom långt större genom sina öppna utsikter och genom upplevelsen av hur hav möter hav. Hans skarpa och livfulla skildring av påsken är alltjämt värd att läsa. En nutida resenär kan instämma i jämförelsen med Stockholm, fast Istanbul i dag nog växer ännu starkare än den och i rasande takt fylls av höghus, broar och motorleder.

Om den muslimska eran för en nordeuropé är lätt att missförstå, tycks även det kristna Bysans som föregick denna era lätt att feltolka. Detta Bysans omges i nutidens ögon av projektioner byggda på aningar och önskedrömmar underblåsta av film och populärkultur. För somliga tycks Bysans som en tid då den kristna läran triumferade, medan det för andra mer var en epok av förmörkelse och förtryck. Alltför få söker skala bort sådana förståelsehinder för att urskilja epokens egenart.

Fast flertalet spår från den tiden tyvärr har förstörts speglas på de konstverk som finns kvar ändå sidor av Bysans liv. På mosaiker från Östrom ses allvarliga gestalter stå sida vid sida i fotsida klädnader, som rådde det i detta hierarkiska välde en lika självklar jämbördighet och kollegialitet – i varje fall mellan dem som ansågs värda att avbilda så. Ansiktsdragen är allvarliga och knappt individualiserade, gestalterna verkar blicka in i en upphöjd värld mot vilken vår egen verklighet kan synas torftig och förgänglig.

Ljuset liksom den enhet och sanning om vilket det vittnar gavs en sådan betydelse i detta östkristna rike att det liv vi som utspelas på jorden ter sig blekt. Vi behöver påminna oss om att de helgedomar som bysantinarna började skapa, med den oöverträffade Haga Sofia i centrum, inte bara var lokaler där läran utlades med förnuftets, språkets och musikens hjälp. De var just avsedda att framhäva ljuset, så att detta nästan blev lärans symbol, eller dess sinnliga medium.  De många små takfönstren i Haga Sofia, verkningsfullt insatta runt takkupolens bas, inslagen av guld och andra metaller, mosaikernas färgsättning och de enskilda mosaikstenarnas välberäknade lutning – allt tillgreps för att skapa sådana syn- eller sinnesintryck att de försatte åskådaren i extas. Ljusspelet i denna byggnad var heller inte ”statiskt” eller konstant skimrande, utan gavs framför allt genom de många levande ljusen en flackande, ”livlig” prägel som lät ana skapelsen som en enhet, samtidigt som man genom de rörliga ljuslågorna påmindes om att den lever och förändras.

Om det bysantinska riket enbart, såsom vissa tänker, hade vänt sig bort från det jordiska kan man ändå knappast tro att Bysans hade varat i tusen år. Något fanns det som gav väldet effektiva redskap för att tackla det dagliga och praktiska livet.

Man kan i det synfältet peka på resterna av de enorma skyddsvallarna som i den gamla staden (nu Stamboul) omger de ursprungliga palats- och rådskvarteren. Dessa murverk påbörjades redan av kejsar Theodosianus på 300-talet. De stärktes och vårdades för sin fortifikatoriska uppgift men står också för en seg vilja till självförsvar. På detta sätt bidrog de till att skydda Konstantinopel inte bara militärt utan som som andligt centrum, en avgörande insats för att Europa som vi känner det skulle kunna utvecklas.

Istanbul 2014 105

De som intresserar sig för historia vet att Konstantinopel vid 1400-talets mitt erövrades av muhammedanerna, de ottomanska turkarna. Men det muslimska väldet hade långt tidigare tryckt på mot staden. Konstantinopel var ett rikt och lockande byte, som 700-talskalifen Suleiman sade då han år 717 försökte inta staden. Motstånd bjöds, men muslimerna gav sig inte och till de prövningar som de östkristna kejsarna måste utstå hörde under det århundrade då det det tidiga Islam triumferade (660-740) återkommande, ofta årliga angrep från Mindre Asiens bergland.

Att dessa och senare erövringsförsök stäcktes berodde inte bara på en brinnande tro eller på Konstantinopels starka försvarsmurar. Här spelade också Bysans gedigna, beprövade och delvis från Rom övertagna institutioner roll. Vi bortförklarar dem i dag lätt som just ”bysantinska” det vill säga krångliga, oöverskådliga och tungrodda. Tyvärr finns så få dokument bevarade att vi inte helt kan veta hur de fungerade. Men att deras kärna var rationell och även gick att anpassa till behoven i Bysans stora rike är klart. Den från Rom övertagna rätten – anpassad och kodifierad av Theodosianus och i Justinianus (mera berömda) lagverk – fungerade genom sin smidighet och relativa enkelhet som rikets kanske viktigaste försvar under ett knappt årtusende, en bragd som det följande muslimska väldet med dess obestridliga förtjänster inte kunde upprepa.

Om araberna verkligen hade tagit Konstantinopel vid 600-talets mitt kunde de mycket väl ha använt stadens rikedomar och geografiska position för att hota och inta hela Europa. Det kristna Konstantinopels sega uppehållande försvar sköt dock upp erövringen till 1400-talets mitt. Redan i denna hjältemodiga insats ligger en lärdom värd att begrunda.

Någon har sagt att de bysantinska kejsarna har lämnat märkligt få spår just som individer. De bar genom århundradena, liksom symboliskt, bara ett fåtal namn.

Men som Bysansforskaren Judith Herrin skriver träder de ledande historiska personerna i Bysans tillbaka för institutionerna, och det är dessa institutioner som mer än enstaka ledare har burit det bysantinska och romerska arvet vidare till oss. Det är lätt att hylla och romantisera det personliga initiativet och ”handlingskraftiga” ledare. Men vad goda välbeprövade institutioner betyder får därför inte glömmas.  Den insikten har nog först moderna tänkare som Edmund Burke och Max Weber hjälpt oss att förstå. Den äger ändå en tidig och avgörande tillämpning på det legendariska väldet vid Bosporen.

Fredsavtalet som bäddade för vrede och krig

I år kommer hackiga journalfilmer med militära framryckningar över leriga, sönderspränga fält att sändas i repris. Vi kommer att åter höra förtvivlans ord från skalder och författare – Remarque, Owen och Sassoon bland andra. Tragiken i att så många unga européer 1914-18 stupade i skyttegravarna undanskymmer dock en ännu större olycka – den att segrarna under inflytande av USA:s president Woodrow Wilson pålade det förlorade Tyskland villkor vars hårdhet och bristande logik födde en revanschvilja som blev ödesdiger för Europa och omvärlden.

John Maynard Keynes anade Versaillesfredens följder.

John Maynard Keynes anade Versaillesfredens följder.

Första världskriget har i dag glömts eller överskuggats av senare illdåd. Men genom detta krig kom länderna särskilt i central- och östeuropa att tillfogas förluster i människoliv som övergår dem i alla tidigare bataljer, innefattat Napoleonkrigens. Utöver alla stupade och döda uppstod oerhörda materiella skador. En tung konsekvens var att den gamla makt- och samhällsordningen förstördes, på gott och ont. Ett kejsardöme – det tyska – som dock symboliserat stabilitet, välstånd och framsteg hade fallit, tyskarnas värderingar, lojaliteter och trosföreställningar hade ifrågasatts i en grad att man kan tala om ett etiskt tomrum. Därtill föll motsvarande samhällsordningar i Österrike, Ryssland och det ottomanska imperiet.

Läget i Europa var på många håll livshotande. Enbart i Tyskland hade två miljoner man stupat, de flesta unga och många familjeförsörjare. Det uppstod ett samhälle där många led akut nöd: krigsinvalider, änkor och faderlösa. De många demobiliserade soldaterna levde på fattigdomens gräns, hungern var svår och livsmedelsköer skapade vrede och frustration. Inte minst hade krigslånen utarmat många. Sjukdomar som tuberkulos och spanska sjukan härjade. Många hemvändande frontsoldater fick som symbol för nederlaget även möta statens och hemmabefolkningens oförståelse och otacksamhet.

Efter kriget bröt i flera av de förlorande länderna gränstvister och inbördeskrig ut. Svårt led stater som inte hade infört parlamentarism eller inte hunnit så långt i sin modernisering. Flera av dessa stater hade en svag statsmakt. Hur segrarna valde att bemöta de förlorande nationerna fick troligen de värsta följderna, inte bara för Europa utan för världen.

Det fredsfördrag som 1919 slöts i Versailles, en text som utan diskussion och under hot om militärt våld fått undertecknas av det tyska sändebudet, sågs av förlorarna som en oerhörd orättvisa. De glömde givetvis att Tyskland visat stor hårdhet efter sin seger över Frankrike i 1870-71 års krig, liksom att det i början av 1918 hade pålagt Sovjetunionen en hård separatfred. Ändå blev Versaillesfreden olycksidiger därför att den byggde upp en bitterhet som sökte en form av hämnd, och kompensation. Den upplevda orättvisan och känslan av att vitala principer för måttfull vedergällning satts ur spel tycktes lösa de besegrade från varje krav på balans liksom från gängse metoder för rättvisa.

Illa var också att fördraget stred mot det föregående vapenvilefördraget som föreskrivit full öppenhet i fredsförhandlingarna, fastslagit havens frihet och avskaffat alla ekonomiska hinder, men också stadgat en allmän avrustning som segrarna nu ensidigt förbehöll Tyskland. Konflikter om kolonierna, som det bestämts skulle regleras ”opartiskt,” löste segrarna nu genom att godtyckligt dela de tyska kolonierna mellan sig. Saarlandet och Danzig sattes för sin del, i strid med Wilsons 14 punkter, under västmakternas tvångsförvaltning.

Tvärt emot huvudtanken om ”en seger utan segrare” ansågs nu Tyskland huvudansvarig för kriget (artikel 231). Det lades till grund för kravet på ett omfattande krigsskadestånd. Skadeståndet motiverades med föreställningen om en skuld, en uppfattning som dock saknade egentlig hävd. Västmakternas förhandlare pressades på denna viktiga punkt helt enkelt av hemmaopinionen. Verkan på tyskarna blev likafullt den att de avsvor sig varje slags medansvar för kriget liksom att många förskansade sig i en attityd av ofelbarhet. Det lönade sig ju ändå inte at söka få rättvisa av dessa segrare. Tyskland avsade sig därmed allt ansvar för krigets följder, för inflationen, arbetslösheten och den ekonomiska nedgången. Allt detta sades ha framkallats av utländska krafter och landet upplevde sig ha intvingats i ett veritabelt slaveri och detta på obestämd tid. Genom den långa betalningstiden – över 50 år – kom denna negativa psykologi att fortsätta verka och motverkades tanken på ett slut i försoningens tecken.

Många slutsatser kan dras, men då liberalen och den senare förbundstyske presidenten Theodor Heuss på 1930-talet kort före Hitlers makttillträde fastslog att ”den nationalsocialistiska rörelsen föddes inte i München utan i Versailles” hade han betydande fog för sina ord. Kort efter nazisternas makttillträde skulle Hitler, onekligen psykologiskt skickligt, förklara att fördraget från tysk sida hade upphävts. Flera västledare, däribland USA-presidenten Herbert Hoover, skulle senare uttala sin skarpa kritik av fördraget.

Att även detta avskydda fördrag trots allt innehöll berättigade fordringar – till exempel på tysk ersättning för den materiella förstörelse som dess krigsmakt tillfogat angripna länder – var en annan sak. Värst var nog ändå, att fredsavtalet och skadeståndet bromsade Europas återuppbyggnad. Det blev svårare att hela krigsskadorna och gjuta nytt livsmod hos folken.

En som tidigt såg vad detta skulle medföra är som bekant den brittiske nationalekonomen John Maynard Keynes. Keynes deltog själv i den brittiska delegationen vid fredskonferensen, men blev så upprörd över hur arbetet bedrevs att han efter en tid hoppade av och for hem. Keynes ansåg att det fördrag som tog form ekonomiskt sett måste få förskräckande följder, ja ytterst medföra Tysklands och hela Europas fall. Avtalet förnedrade utifrån segrarnas själviska motiv miljoner människor och utplundrade ett helt folk, skrev han i en kritisk bok om förhandlingarna.

John Maynard Kenyes insåg även 1919 att avtalet måste resultera i en massiv inflation och han tillade med ord som blivit klassiska: ”Det finns inget bättre eller säkrare medel att förstöra ett samhälles grundvalar än att förinta dess valuta.” Genom att lönerna mister sitt värde, gör de som har varulager ofrånkomligen stora vinster – ”krigsprofitören” gör därmed sin entré. Det föds ett utbrett hat mot företagarna som grupp och därmed uppstår en direkt revolutionär situation.

Det kom mycket riktigt att uppstå inflation och därmed skadades den internationella handeln vilket även gjorde de nationella ekonomierna alltmer inbördes isolerade. Tysland sattes i praktiken under utländsk konkursförvaltning (skött av segrarmakternas s k permanenta utskott) och stod enligt Keynes därmed under ett hårdare styre än något land gjort ens under absolutismens historiska glanstid. Keynes förslag till hur trycket mot Tyskland kunde lätta och en normal läkeprocess ta vid lyssnade ingen på. När så Frankrike och Belgien 1923 ryckte in och besatte det industriella Ruhrområdet för att med våld hämta det kol som Tyskland förbundits att leverera, var måttet rågat. Utvecklingen drev fram en tysk nationalistisk rörelse som sökte få makten genom att sprida rädsla och därmed förberedde sitt maktövertagande.

Resten är inte obekant.

Att förnedra en motståndare är en draksådd – då som nu

Armand Le Véels staty i Cherbourg tar skickligt fram hårdheten hos den franske härföraren.  (Foto: Eric Pouhier)

Armand Le Véels staty i Cherbourg tar skickligt fram hårdheten hos den franske härföraren (Foto: Eric Pouhier)

Får ett krig mer allvarliga följder i den mån segrarna visar förakt för sina fiender?

När grekernas hjälte Achilles i det trojanska kriget har dödat trojanen Hector i envig, låter han i ett perverst triumftåg dennes försvarslösa lik bundet i foten släpa runt slagfältet efter sin stridsvagn. Scenen inger i sin makabra råhet och okänslighet en läsare avsmak. Kravet på naturlig respekt för en fiende bör väl snarast ökas då han stupat?

Att inte förödmjuka utan visa välvilja mot en motståndare hörde till de romerska dygderna. Den regeln har dock ofta brutits i det moderna masskriget. I vissa fall kan det ha med slagens enorma omfattning att göra – tiden anses helt enkelt inte medge att fallna fiender tas om hand och begravs värdigt. Det moderna föraktet för motståndaren stannar dock inte där. Det utsträcks som bekant även till motståndarens civilbefolkning – även om Genève-konventioner och andra regelverk har sökt stoppa de värsta missbruken.

För många framstår i dag det andra världskriget som det krig man känner till – för de flesta dock indirekt och svepande genom filmer och andra populärskildringar. Diktaturernas militära angrepp med specialstyrkor och dödspatruller i släptåg spred då skräck hos en civilbefolkning som sannolikt var mer oskyddad för stridshandlingar, skador uppkomna genom striderna och avsiktlig förföljelse med olika bestraffningsåtgärder än i något tidigare krig. Det är ibland nyttigt att påminna sig vad tidiga moderna krig har gjort för att förråa krigföringen, avtrubba känslan för motståndares värdighet och hos de besegrade röja mark för hat, ressentiment och hämndbegär.

Den tyske forskaren Götz Aly sammanfattar i sin översikt av hur tyskarna historiskt sett på judar (1) också den behandling som kejsar Napoleon i sina kampanjer utsatte de tyska staterna för. Aly hävdar att minnen från denna behandling starkt kom att färga dåtida och senare tyskars syn inte bara på det revolutionära Frankrike men också på den modernisering av Europas lagar och samhällsskick som Napoleon hävdade sig företräda. Genom att processen också inbegrep en emancipering av judarna, eldade Napoleon därtill under den tyska antisemitismen.

Den franske härskaren tog i en maktpolitik förklädd till modernisering under tjugo års krig skickligt hjälp av en rad inomtyska rivaliteter. Han lät krigen betala sig själva genom att begära krigskontributioner och fri inkvartering liksom leveranser av mat, djurfoder och tiotusentals hästar samt omfattande hantverkstjänster. Soldaterna tilläts likaså plundra, våldta och mörda. Man brandskattade hus, städer och byar medan ett stort antal tyskar tvångsrekryterades till den ”stora armén” i vars utdragna fälttåg i Spanien och Ryssland många mötte döden. Hela den tyska ekonomin skakades, med inflation och utbredd fattigdom som följd. Många orter påtvingades utöver detta dryga krigsskuldbetalningar som i en del fall kom att betalas av ända fram till första världskriget och 1920-talet.

Historiker har beräknat att minst tre miljoner människor dog i dessa års europeiska krig, men siffran kan också vara så hög som fem miljoner – de hundratusentals civila då oräknade som dog av hunger, ödeläggelse och epidemier i krigens spår. Aly antyder att de metoder som den ”stora armén” tillämpade ofta var mer lika plundring och rena banditräder än krig i ordets tidigare europeiska mening.

Att Napoleon härmed ”lade förödmjukelse till skada” som det engelska uttrycket lyder är klart. De franska härjningarna gjorde den tyska opinionen negativ och fick en generation av tyska intellektuella och andra att vända sig mot den franska kulturen för att i stället söka sin inspiration i tysk historia och kristen reflektion. Den tyska romantiska, konstnärliga och individualistiska blomstring som följde var inte bara ett fenomen utan särskilda orsaker, den hänger tvärtom nära samman med den djupgående verkan av Napoleons krig och med hans utnyttjande av tyskarna. Råheten slog tillbaka på Napoleon själv då hans lyskraft som först hållits uppe av hans rykte som välkommen reformator stödd på upplysta idéer slocknade, och få längre ville se något förebildligt i hans okänslighet och föraktfulla egoism, hans oförståelse för människans skapande villkor, speglat i hans stela militärdiktatur med dess benhårda kontroll av det egna landet, hans poliskår och censur samt metoden att styra genom fruktan.

Enligt den brittiske historikern Paul Johnson var det inte minst fatala av Napoleons brott att han i tron att avskaffa en vidskeplig nullitet ovist upphävde det gamla ”heliga romerska riket av tysk nation.” Detta ”rike” var visserligen ingen nation och heller inget imperium men gav de löst sammanhållna tyska staterna den identitet som de önskade och behövde. När ”riket” bortfallit drevs tyskarna i stället att söka sin identitet i ett motstycke till den jakobinska sammanhållning som revolutionen uppammat med en stark armé och en stark och centraliserad statsmakt som på grund av Tysklands geografiska läge skulle visa sig så ödesdiger för Europa och friheten.

Utöver förlorade människoliv och materiell egendom kom Napoleons ockupation att misskreditera upplysta idéer om framsteg genom jämlikhet. Napoleon angav en sorts grovhuggen ”klassicism” som den enda ledstjärnan för ett modernt samhälle, något som kom att ifrågasättas av en generation intellektuella som nu med djup avsmak vände sig mot allt det kejsaren företrädde.

Att Frankrike så tveklöst odlar Napoleon-minnet med Paris avenuer uppkallade efter ”segrarna” i kejsarens slag medan hans och hans marskalkars stoft vördas som nationalhelgon i Invaliddomen tycks så självklart at vi knappast noterar det. I sak ter sig dock snarast som en posthum förödmjukelse mot alla dem som fick sätta livet till genom hans mångåriga militära kapanjer.

Paralleller med senare skeden saknas inte. När exempelvis USA i dag driver militärt statsbyggande och drönarkrig i märklig oförståelse för sina motståndares psykologi och därmed utmanar utmanar den religiösa och kulturella identiteten hos länder t ex i arabvärlden riskeras motsvarande djupa hat- och ressentimentsreaktioner inte minst hos en generation unga människor, för vilka västvärldens landvinningar i frihet och lagstyre kommer att skymmas av de kampanjer som Amerika och Nato nu driver. Detta är inte bara olyckligt genom att framtvinga oerhörda säkerhetsåtgärder, det rymmer dessutom en oberäknelig potential för fler konflikter som öppnar portarna för ett alltmer upptrappat och oberäkneligt våld.

1) Götz Aly: Warum die Deutschen? Warum die Juden? Gleichheit, Neid und Rassenhass 1800-1933 (2012).

2) Paul Johnson: Napoleon (2002).

Bild

Herbert Tingsten och kulturkriget mot Sovjet

Var Herbert Tingsten på 1950-talet en länk i CIA:s spion- och påverkansnät? Tanken har just nämnts i pressen men förnekats, främst av statsvetaren Olof Petersson som skriver på en ny biografi över den gamle professorn. Det är väl känt att den liberale Herbert Tingsten starkt försvarade den segrande Västalliansen och inte minst som DN:s chefredaktör drev kravet att stödja amerikansk frihet mot sovjetiskt förtryck. Men var han verkligen en CIA-man?

Tingsten

Tingsten

Klart är att Sovjet bedrev spionage- och infiltrationsverksamhet i syfte att försvaga Västvärldens och främst USA:s tilltro till sin frihet. Dessa värvningsförsök gav utdelning då medlöpare vanns högt upp i de amerikanska federala myndigheterna. Som ett svar arbetade det nyupprättade CIA dessa år intensivt för att motverka den förre allierade, Sovjets, underminerande propaganda mot Väst. CIA sökte i sin kampanj även energiskt närma sig personer i västländerna vars bakgrund och prestige kunde ge arbetet trovärdighet. Det främsta instrumentet för sådan påverkan var organisationen the Congress for Cultural Freedom liksom en rad politiska och kulturella tidskrifter med brittiska Encounter i täten.  Men hos CIA togs uppenbarligen olika sorts kontakter och gjordes skilda överväganden. Ett var att amerikanerna främst borde satsa på personer i den politiska mitten och moderata vänstern. Inte sällan valde man faktiskt ut trovärdiga före detta kommunister, om de var villiga att vittna om sovjetsystemets mörka sidor. För några konservativa eller högermän ansåg sig inte CIA enligt denna strategi ha bruk.

Enligt det kriteriet kunde Herbert Tingsten ha bedömts vara en person som det var logiskt att närma sig. Om han i praktiken visade sig kallsinnig till att aktivt stödja den organisation som CIA använde sig av må det vara. Om Tingstens avvisande berodde på hans känsla för integritet eller på att CIA:s kampanj börjat få dåligt rykte kanske Olof Petersson kommer att reda ut. The Congress for Cultural Freedom kom snart att anses som en fasad för CIA:s propaganda liksom för strävan att hävda Amerikas intressen och flytta fram dess positioner. Det var inte riktigt så enkelt, men fler individer än Tingsten drog sig av detta skäl undan ett samarbete eller bedyrade sin oskuld.

Den som vill bekanta sig med CIA:s syften och metoder kan läsa Frances Stonor Saunders något skeva och svåröverskådliga men faktadigra bok The cultural cold war med undertiteln The CIA and the world of arts and letters (The New Press, 2000. Boken säljs f ö just på Hedengrens engelska rea). Att så många namn av olika idéprofil då i en eller annan form var villiga att delta i USA:s kampanjer kan i dag förvåna läsaren. Många sade sig då eller senare helt ha överraskats av att få veta att de pengar med vilka de avlönades kom från den amerikanska underrättelsetjänsten. Men alla kan knappast ha varit så ovetande. Entusiasm och hybris rådde. Amerikanerna gick stundtals för långt, och med CIA  sägs även en sorts lögnens kultur ha fått fäste i USA:s utrikes- och säkerhetspolitik.

I de kampanjer som the Congress for Cultural Freedom drev fanns såväl respektabla liberaler, konservativa och socialdemokrater som vurmade för vad de kallade en ”vital center,” som en sorts demokratiska missionärer som var mindre förstående inför olika nationers kulturella förutsättningar. Uppenbart är att vissa då CIA-stödda krafter, anförda av den förre trotskisten Irving Kristol, senare skulle komma att bilda kärnan i de s k neokonservativa som tog sig en växande roll under Ronald Reagans presidentskap och därefter. Såväl då de ägnade sig åt trotskistiskt propagandaarbete som då de efter avbön drev neokonservativa, utrikespolitiskt expansiva favoritteman kan man anta att det rörde sig om makt. Uppenbart är att likafullt de namn som CIA värvade, när bilden väl klarnat, skulle behandlas långt mer skonsamt än t ex de som samverkade med senator McCarthy och som inte ägde det fribrev som ett trotskistiskt vänsterförflutet utgjorde. Denna uppenbara skevhet som råder i synen på ett så nära förflutet förblir en gåta.


Carl Johan Ljungberg Ph.D.

Kategorier

Arkiv