Archive for the 'Okategoriserat' Category

Prag gick från ockupation till en ny frihet

Den som en vinterdag åker tunnelbana in till centrala Prag kan bli något omtumlad då han stiger av vid stationen ”Muzeum”. Han känner i näsborrarna en lätt aning av den stenkolsrök som på 1970-talet märktes överallt. Han känner till skillnad från då en ny anda av rörlighet, förnyelse och lätthet som ersatt rädslan i dåtidens kommuniststyrda Tjeckoslovakien .

Besökaren befinner sig här vid den klassiska samlingspunkten Vaclavplatsen, som snarare är en pampig trädkantad aveny och vars övre kortända lyfts av det anslående Nationalmuseets fasad. Framför detta museum utspelades som bekant 1968 det drama, då insatta Warszawapaktsstyrkor på rysk order kväste den liberala Pragvåren, men här utspanns också de centrala händelserna då landet befriades politiskt efter murens fall.

Under trettonhelgen fylls Vaclavplatsen ännu av julstånd som säljer allt man kan finna på Stortorget eller Skansen i Stockholm och litet till, allt belyst av bländande ljusslingor i träden. En kör sjunger, en smed hamrar på sitt städ, och julkrubbans djur tuggar på hötappar i en liten avbalkning kring vilken nyfikna mammor med barn trängs.

1

Prag är en påfallande litterat stad. I form av bokhandlar, tidningskiosker och som här där de senaste tidningarna kan läsas i en av de många hotellfoajéerna.

Litet äldre ungdomar drar sig i stället ut mot matställena på de många små tvärgator som leder mot den gamla staden. På Gamla stans torg spelar denna kväll en stor orkester Händelmusik och julaktiviteterna är om möjligt flera än på Vaclavplatsen. Från det gamla stadshusets höga torn, dit man i dag tar sig med en modern snabbhiss, bjuder staden på en fin utsikt med alla torn och spiror, alla tak som bryts i olika vinklar och färger. Den gamla stan är då man går runt i den så labyrintisk, att man snart tappar orienteringen. De oregelbundna husen blir som en förtrollad skog genom vilken man lockas pröva genvägar via de passager och gränder som förbinder de olika torgen.

Bland gränderna hittar man små pärlor, som en dockteater som varje kväll spelar Mozarts Don Juan, ett vaxkabinett med tjeckiska ikoner och ett chokladmuseum vars många förföriska produkter även kan inhandlas och avsmakas.

Kontrasten är stark mellan denna stadsdels gamla hantverks- och borgarhus och Prags monumentalbyggnader från olika tider, utom kyrkor även teatrar, akademier och bibliotek. Här ligger exempelvis det praktfulla nationalbiblioteket – Klementinum – med anor från ett medeltida kloster och ett senare jesuitkollegium, där boksamlingar som rör Mozart, Tycho Brahe och pedagogikpionjären Comenius har inhysts. Klementinum har en skönt utsmyckad bibliotekshall i snirklad barock, och nära dess byggnader finns en kyrka som tillhör de legendariska korsriddarna av röda stjärnan och där man i dag ofta håller konserter. Här stöter turisten snart även på det mörka torn som markerar det östra brofästet för Karluv Most, den mörka gamla Karlsbron som med sina 500 meter inramade av svartnade apostla- och helgonstatyer förbinder ”Staré Mesto” eller Gamla stan med västra stranden, kallad Lillsidan eller Malá Strana. Allt frodas på Staré Mesto, från de medeltida hus som med sin kärvhet för tanken till religiös askes och obarmhärtiga skarprättares svärd, till den sorts tidigmodern klassicitet vars elegans och ljusa färger har mildrat den äldre bebyggelsens kärvhet och skänkt Prag dess prägel av lätthet och grace.

På ”Lillsidan” höjer sig inom synhåll från centrum den klippa där kungaborgen Hradcany tronar, förr säte för de böhmiska kungarna och numera hemvist för republikens president. Hradcanys karaktär av museum bryts av de vakter som med värdig min och iförda vinteruniformer med pälskrage flankerar stora borgporten. Inom borgens område finns även stadens stora kyrkoklenod, den medeltida Vituskatedralen, som påbörjats på 1300-talet men fullbordades först på 1920-talet och i sin prakt sägs ha inspirerat flera av Europas katedraler.

Klart är att Prags historia och byggnadsminnen inte bara lockar turister. De har även stor betydelse för tjeckernas hemkänsla. Idag brukar man ofta fråga hur Europas folk upplever sin identitet. Är den stabil eller hotad? Inte minst gäller detta i Östeuropa, där vi glömmer hur olika villkoren på 1900-talet varit. Där ritade 1900-talets hastiga fredsslut drastiskt om gränserna och det kommunistiska maktövertagandet på 1940-talet skakade om såväl tjeckisk identitet som politiska och sociala seder. Ett slag som inte kan överskattas.

2

Detta är en stad vars gamla kyrkor och medeltidstorn tagit på sig att hålla vakt över grändernas och torgens människoskaror långt, långt där nere.

Man kunde tro att tiden som satellitstat skulle ha påverkat Tjeckien på liknande sätt som Polen eller Ungern. Kanske är det delvis så, men inte riktigt ändå. Från Tjeckien har till exempel inte samma upprördhet märkts över kraven att delta i EU:s flyktingmottagande efter Syrienkriget som från grannstaterna Polen och Ungern. Det betyder inte att frågan om tjeckisk identitet är klarlagd – eller så lätt att klarlägga. Kanske gör tjeckerna bara inte så mycket buller kring sina identitetsfrågor, fastän de ändå finns där. Betänk att Tjeckien kort efter Östblockets upplösning beslöt att minska sitt territorium, låt vara att det skedde i samförstånd med dess tidigare landsdel Slovakien. Över detta erfor man snarast lättnad.

En mörk händelse bör återges. När andra världskriget var slut antog det tjeckiska parlamentet de så kallade Benes-dekreten, som innebar att kvarvarande minoriteter av ungrare och sudettyskar i Tjeckoslovakien kunde fördrivas, något som utlöste sorg och panik och tyvärr också kostade många icke-tjecker och icke-slovakier livet. Ännu år 2002 bekräftade tjeckerna dessa dekret och ingen ursäkt eller gottgörelse för de nämnda fördrivningarna har därefter veterligen avgetts.

Man kan skylla den skarpa tjeckiska synen på vad som är ”bärande” statsfolk (tjecker och slovakier den gången) respektive vad som är minoriteter på den gränsdragning som hade skett i Versailles-freden 1918, då mycket som beslöts gick alltför fort. Landet miste då sin schlesiska del och fick i stället in ett Slovakien med vilket det inte ägde någon naturlig samhörighet. Rester av andra folk hamnade likaså inom det uppkonstruerade Tjeckoslovakien. En önskan om en enhetlig och ”naturlig” nation gjorde sig därefter gällande. Samtidigt kom tjeckernas dåvarande syn på maktförhållandena i deras del av Europa att spela in. Eftersom Versailles-freden drevs av USA-presidenten Wilson verklighetsfrämmande idéer om de små folkens självbestämmande, och eftersom tjeckerna till varje pris ville klippa banden till sin tidigare beskyddare, Habsburg-riket, godtog man Wilsons synsätt och sökte inte verka för det Habsburska rikets fortlevnad. Hade så skett, kunde tjeckernas läge när andra världskriget började ha varit betydligt mera gynnsamt och landet ha sluppit det öde som nu drabbade det. Med Tjeckien som en småstat blev det i stället möjligt såväl för Hitlertyskland som Sovjetunionen att tillämpa storpolitikens nävrätt.

Det finns med detta sagt trauman och motsägelser inbyggda i dagens Tjeckien. Motsägelser, som ofta inte förts till ytan och som ändå har påverkat landet i form av okloka och ödesdigra beslut. Ett inte oväntat drag av eskapism och förnekande märktes under kommunisttiden efter 1948. Det tog sig också det låt vara mer oskyldiga uttrycket att människor drog sig tillbaka från ett obehagligt och tvångspräglat arbetsliv i städerna och sökte sig till lugnet i gamla släkthus på landsbygden. (Hyllorna för så kallad ”Lokal litteratur” – ”Regionálni literatura” – är för övrigt omfattande i Prags bokhandlar, vilka saluför ändlöst med idyll- och hembygdsskildringar).

Folkets vanor är en sak. Vilka ledare som Tjeckoslovakien på 1900-talet har haft har också betytt mycket. Deras världsbild har på gott och ont präglat landet. Premiärministern Edouard Benes till exempel, som lanserade de nämnda dekreten, var en utopisk vänsterman som omhuldade radikala jämlikhetsidéer. Benes måste kallas oansvarig, då han stoltserade med sin ”antiaristokratiska” inställning, en attityd som snarare var blind och urskillningslös, kalla den gärna plebejisk, än klassiskt human.

3

På vaxmuséet i Prag kan man förevigas med en europeisk idol som Franz Kafka.

Benes sökte på ett obegripligt sätt ställa sig in hos Hitler, något han lönades illa för. Tjeckerna utsattes då de hade mördat den utstuderade nazisten Reinhard Heydrich – ”Prags bödel” – för hämndaktioner, bland annat den ökända massakern i Lidice. När så kriget var slut, eller närmare bestämt 1948, var det dags för nästa eftergift. Då Stalin tryckte på för att sätta upp en kommunistregering i landet (och USA och Väst denna gång inte kom till hjälp) gav såväl Benes som utrikesminister Masaryk efter, varpå tjeckerna plötsligt och oönskat fann sig ingå i Östblocket. Troligen såg de båda politikerna det som utsiktslöst att bjuda motstånd, men de agerade därmed i sak mot sitt lands intressen – detta i klar motsats till finländarna när Sovjet angrep deras land. Hur mycket har inte denna tjeckiska uppgivenhet betytt för samhällsklimatet i landet under det kalla kriget, måste man fråga. Den ofta påtalade böjelsen för ironi, grotesk och uppgivenhet hos flera tjeckiska författare under följande decennier är nog också en återspegling av dessa eftergifter.

Ett senare initiativ, från det kalla krigets år, vittnar i sin tur om drag i det tjeckiska kynnet som står i skarpast möjliga kontrast till Benes och till hans ideologiskt verklighetsfrämmande ”demokratism.”

Detta initiativ togs i den senare så välkända krets som skrev frihetsuppropet Charta 77, en subtil och modig text där en ny väg för Tjeckoslovakien skisserades. I Charta 77 angreps de styrmetoder som den tjeckiska kommunistregimen hade använt, men riktades också en för upphovsmännen karakteristisk maning till medborgarna att ta sin personliga del i ansvaret och kämpa för humana principer som tanke- och yttrandefrihet.

Inom Charta-gruppen spelade den liberale Vaclav Havel en viktig samlande roll. Havel stödde sig i sin tur på den bemärkte tjeckiske tänkaren Jan Patocka, född 1907, en man som under kommunisttiden vid flera tillfällen hade avskedats från sin universitetstjänst och hänvisats till att undervisa i små privata filosofkretsar. I Chartas arbete kom en rad äldre tjeckiska samvets-, rätts- och personlighetsidéer till användning, samtidigt som man önskade främja en ny sorts realism i landets affärer. Faktum är att flera av medlemmarna i gruppen var påtagligt praktiskt inriktade och kom att spela viktiga roller sedan det kommunistiska Östblocket väl hade brutit samman, medan andra i gruppen mest kom att forska och undervisa.

I Charta-gruppen, som inrymde personer med olika åsikter, sattes behovet av icke-förvrängd och saklig undervisning högt. Man vände sig mot den skeva, ideologiserade skolning som hade utmärkt kommunisttiden. Man påpekade värdet av frihet som villkor för allt skapande, och man gisslade den smakförsämring och den ”kommunistiska kitsch” som uppstått. Märkbar var även strävan att gå tillbaka till den klassiska filosofin för att hitta värdiga förebilder och startpunkter för det nya tjeckiska samhället. Man slog samtidigt på ett karakteristiskt sätt vakt om det lilla sammanhanget och den egna traditionen. Avsikten var att söka en universell kunskap, men en som var möjlig att inpassa i den egna nationens villkor och behov. Hos en Vaclav Havel finns till exempel en tro på en fri ekonomi, som bär tydlig likhet med den sorts fri marknads- och sociallära inpassad i sitt lokala sammanhang, som den tyske ekonomen Wilhelm Röpke och den amerikanske sociologen Robert Nisbet något tidigare hade utvecklat. Genom denna väl reflekterade tjeckiska idésyntes lades en viktig grund för en postkommunistisk livshållning, en insats vars betydelse tyvärr få i det övriga Europa ännu torde ha fattat.

Den som inte har levt i ett skräck- och angivarsamhälle bör till sist vara försiktig med sina slutsatser. Hur skulle vi själva ha handlat om vi varit ockuperade i decennier? Hur kan ett land i det läget vara villigt att avstå från att hämnas de oförrätter det utsatts för när tillfälle ges? Frågorna har inte behövt ställas i vårt land. I Tjeckien har de däremot belysts med närmast outhärdlig skärpa.

Med Tjeckien i EU har dock en trygghet uppnåtts, som borde göra att landet fått utrymme för att gå vidare och fördjupa sig enligt egna förutsättningar. Ett land som både har hyst mystikern Jacob Böhme, djärva förkrigstida ingenjörer och industrialister samt idégivare som Vaclav Havel och Vaclav Klaus har ett rikt idé- och erfarenhetsmaterial att välja från. När de onda ideologierna har mist sitt grepp och när äldre konflikter tonar ned, borde man kunna arbeta med den goda syntes som all utveckling syftar till.

Därför blir Tjeckiens fortsatta väg som nation intressant att följa.

Annonser

Dubai – framtidsland eller hägring i öknen?

Att nå Förenade Arabemiraten efter den långa flygresan över Östeuropa och Iran är som att komma till en välmående sandbank vid Persiska viken. Staterna vid ”gulfen” – här känd som al-Khalij – är delar i arabvärldens hjärta. De är samtidigt inbördes olika – från de ”tusen prinsarnas” Saudiarabien, skapat ur en historia av förbittrade klanstrider, och det på visst sätt parlamentariska Kuwait till dagens hypermoderna emirat där en ny tid prövar vingarna i skuggan av ett slags bevarat patriarkat.

Dubai

Luxuösa Emirate Palace Hotel i Abu Dhabi tillhör Persiska vikens nya storinvesteringar. Här finns både en kommersiell del och en som används vid evenemang och statsbesök i Emiraten. Intill skribenten står en ”guldmaskin” uppställd där tackor kan inhandlas till dagspris. I konferensdelens foajé har en äkta palmallé planterats.

Dubai verkar för den oförberedde besökaren att närmast bada i pengar. Byggnader som överglänser de praktfullast tänkbara emirpalats reses i snabb takt och flerfiliga motorvägar fylls av oändliga bilströmmar, i vilka få fordon tycks äldre än senaste årsmodell. På gatorna ilar upptagna kontorsmänniskor, äldre män med dragkärror och vilsna turister, men också prydliga inhemska familjer i de för Arabiska halvön typiska dräkterna. Dubai är en kosmopolitisk marknadsoas, inbäddad i en urgammal arabkultur.

Här öppnar sig byggropar som närmast tycks bottenlösa och här byggs hus som får Manhattan att verka ren småstad. Till de senaste infrastrukturprojekten hör Dubais hypereffektiva tunnelbana liksom dess internationella flygplats – en skapelse som i storlek och effektivitet kan tävla med de största västerländska men som har utsmyckats i smakfull moderniserad arabstil och där syftet sägs vara att föregripa 2030-talets resandeströmmar. Enbart Dubai har därtill några köpgallerior som säljer allt vad den västerländska märkes- och lyxindustrin kan frambringa.

Sådant är det spontana intryck som Dubai och Abu Dhabi ger, men intill dess overkliga framtidsområden möter man samtidigt klassiska basarkvarter, gamla befästningar och de karakteristiska vindtornen, belägna i äldre stadsdelar som här och där också rymmer trädgårdar enligt arabiskt rätlinjiga mönster.

Emiraten beskrivs ibland som en sorts mutation, genom vilken ett nomadfolk som tidigare livnärt sig på kamelskötsel och pärlfiske genom nya oljefyndigheter lyckats ställa om för en ny tid. Rikedomen skänkte därvid en valfrihet där man fick välja och vraka ur egna och västerländska stilförråd. De senare årens utveckling är på sätt och vis ändå förberedd, då vissa framsynta emirer tidigt insåg att det traditionella klan- och nomadsamhället behövde finna sin plats i en ny tid. Så byggdes i förra seklets början den tidigare Koranutbildningen ut med inslag av handelskunskap och andra praktiska ämnen. Skolor för pojkar ersatte ökenfolkets obefintliga eller högst oregelbundna undervisning.

Dubai2

Emirate Palace Hotel förenar traditionell muhammedansk arkitektur med djärv modernitet.

En första kontakt med modern administration fick emiraten samtidigt med britternas hjälp så sent som på 1960-talet, då brittiska uppsyningsmän lärde sina arabiska bröder vad modern förvaltning kräver. Det som då påbörjades har uppenbarligen varit dessa stater till nytta. Ändå kan man undra hur stabila banden till den politiska ledningen i dag är och hur legitim denna stat i folkets ögon framstår.

Litet skymt av de synliga tecknen på rikedom lever emiratens stolthet, dess nya skolor och universitet som nu söker mäta sig med de bästa i världen. Här finns en handelshögskola och de flesta ämnen som en amerikan eller tysk student kan välja emellan, och en rad västerländska universitet har likaså byggt upp filialer i Dubai. ”-Det är ni som borde lära av oss!” säger en lektor i ekonomi en smula provokativt till mig. Han har ändå sina rötter i USA men forskar sedan många år här.

Då staten vill stärka den nya generationen kunskaper är det ingen slump att vårens diplomutdelning bevistas av en rad honoratiores och ambassadörer och med emirens egen bror i spetsen. Lika talande är att utbytet med internationella universitet nu byggs ut. Kunskap ses som en primär utmaning. Inte minst att passa in den analytiske forskarens attityd i det traditionellt islamska värderingarna är en viktig uppgift. En viss aning om den uppgiften är det att Dubais akademiska sajter visar precis samma bilder av avspända studenter och glatt campusliv som europeiska eller amerikanska universitets. Man skall inte bara plugga och anstränga sig – man skall ha roligt medan man gör det.

Dubai3

Magnifika Atlantic Hotel ligger 5 km ut i havet på den artificiella ön Palm Jumeirah och nås via en monorail invigd 2009. Ön är inte längre världens största konstgjorda.

Att Dubai är en brokig handels- och finansplats som även lockar turister är gott nog. Hur är det med sammanhållningen och de gemensamma värderingarna? Kommer en stat där bara en miljon av åtta utgörs av ”infödda” medborgare att ha den enhet som ett fungerande samhälle kräver? (Övriga är ofta indier och afrikaner som vistas här på halvåriga uppehållstillstånd.) Frågan är öppen.

Arabemiraten lever politiskt i skuggan av två makter – det mångdubbelt större Iran och det religiöst och socialt stränga Saudiarabien. Till Iran har emiraten ett pragmatiskt förhållande, om än inte utan spänningar. Det islamistiska Iran behöver inte minst en utvecklad granne som Emiraten där iranier kan tas emot och få anställning. Vad relationen med det ganska gåtfulla Saudi skall leda till är samtidigt ovisst. Att många saudier vill utveckla sitt lands monarki till en konstitutionell rättsstat med marknadsekonomi är väl känt. De spänningar som den store grannen på Arabiska halvön rymmer lär inte givet hålla sig bara inom detta geografiskt dominerande land.

Därför är framtiden för Gulfländerna inklusive emiraten trots gjorda framsteg och mot bakgrund av den tilltagande Syrienkonflikten oviss.

Ge de historiska stilarna en äreräddning

I dag ser många lite ironiskt på historiska stilar. ”Låt det gamla vara glömt – Låt de döda begrava sina döda”.

Att bygga som i äldre tider tycker många är fel, för hus skall ju ha en ”tidsreferens.” Sättet att rita hus går förstås ständigt framåt som allt annat. Men under vissa perioder har man samtidigt avsiktligt arbetat i äldre manér, ofta fast många hus också fick spegla tidens anda. Även under år då förnyelse hyllades, arbetade flera arkitekter medvetet efter äldre förebild.

Det gäller i Sverige kanske särskilt under den oscarianska epoken, då en ny borgerlighet gärna bosatte sig i ”medeltida” palats, då rådhus uppfördes i massiv Vasastil och egnahemspionjärer tog efter bondgårdar och torpstugor. Vem störs av att Ragnar Östbergs stadshus har italienska renässansdrag, eller att Ferdinand Boberg skapade elektricitetspalats i ottomansk anda? Den kända Gustav Vasa kyrka i Stockholm passar så väl med sin exteriör från en klassisk epok att vi nästan tror, att templet tillkom under denna. Desto lyckligare är förstås de, som anar det lätta jugenddraget i kyrkans utförande.

Sir George Gilbert Scott

Sir George Gilbert Scott

Ett exempel på hur man lekte med historiska stilar just som moderniteten säkrade sina positioner ger den brittiske arkitekten och kyrkorestaureraren George Gilbert Scott, som med sin konsekventa men också personliga neogotik kom att prägla såväl en rad engelska stadsmiljöer som byggnader på landsbygden.

Scott som grundlade en arkitektsläkt – verksam ännu ett stycke in på 1900-talet – blev bl a känd för en rad verk som Kelham Hall på den engelska landsbygden samt St Pancras Station, Albert Memorial med flera i London. Scott framtonar på bild som en typisk viktorian med polisonger och kal hjässa. Han sägs ha varit allvarlig och innerlig, just som en viktorian skall vara. Plikttrogen och starkt produktiv skapade han verk som både har väckt beundran och irritation. Scott var inte bara hängiven den gotiska stilen utan även så väl insatt i dess motiv och uttrycksformer att hans verk bde blev nyskapande och personliga. I detta påminner han för övrigt om den äldre arkitektkollegan Pugin, av vilken också en rad välgenomförda neogotiska byggnadsverk finns bevarade.

Efter decennier av misstro visar sig flera åter villiga att i Scotts misskända arbetssätt se förtjänster. Det gäller inte minst hans många restaureringsprojekt. Visst sökte Scott som var frilansare ivrigt få uppdrag, men han vinnlade sig också om att möta uppdragsgivarnas önskningar. De byggnader han restaurerade speglar hans goda kunskaper om varje byggnads ursprung men äger också nyskapande prägel. En uppgift bland många som han löste med glans var att ge Nikolaikyrkan i Hamburg ett ansiktslyft. Scott räddade även en rad engelska kyrkor från totalt förfall. Han provade nya material och motiv på sätt så att byggnadernas individualitet fördes vidare.

Gotiken måste liksom alla stilar naturligtvis förstås utifrån sin tid och dess formspråk, oavsett om vi talar om medeltida mästare eller om de 1800-talsromantiska viktorianer som sökte ge den nytt liv. Utan dess utmejslade detaljer uteblir helheten. I gotikens väsen ligger att inte vara originell, dess arkitekter och hantverkare var knappast formgivaregon. Det kräver därför, som många betonar, kunskap för att riktigt tolka och värdera gotiken. Utan att veta vad ”ribbvalv”, ”spetsbåge”, ”trepass” och så vidare fattar man nog inte gotikmästarnas djupare avsikter, den om att låta människan sväva inför en ljusvision, möjliggjord bland annat genom de ”genomskinliga väggar” som gotikkännaren Hans Jantzen så träffande talar om.

Att enbart läsa om Pugins eller Scotts verk får mig att minnas egna omvälvande möten med äldre engelsk byggnadskonst. En sommar på väg till Cornwall besökte jag den kända Salisbury-katedralen. Den ger, där den ligger omgiven av gräsmattor och tillbyggnader, som varje besökare inser ett praktfullt och ganska gripande prov på medeltidens engelskt byggnadssätt. Den ljusa katedralen formas av sakral ”unggotik” men det kända tillskottet från 1300-talet, det djärva tornet med dess höga spira (123 meter totalt), förstärker samtidigt katedralens uppåtsträvande prägel och skänker en enkelhet och därmed en friskhet som man inte alltid finner hos dåtidens kyrkor. Lyckligtvis kunde denna byggnad uppföras ”på jungfrulig mark” och enligt en egen plan, den behövde alltså inte ta hänsyn till något tidigare tempel. Salisburys enkelhet har mycket riktigt påverkat många andra engelska byggnadsverk, inte minst tempelherrarnas kända kyrka i London.

Att sommaren 1965 träda in i Salisburys medeltidskatedral medan klangerna från dess gosskör svävade under valven blev inte bara en uplevelse i sig, här anades väl själva det sammansatta som utmärker den äkta gotiken. Körsången var förstås inte den medeltida, gregorianska, utan återgav snarare något av den engelska reformationsandans och sjöfararlandets på samma gång trotsiga, jublande och tragiska erfarenhet, inte minst med tonvikt på ’erfarenhet’. Katedralens väggar är både på grund av stenmaterialet och fönstren ljusa; det kända Trefaldighetskapellet får till och med dagsljus från tre håll. Jag lärde mig senare att katedralens valv hade gjorts ovanligt breda, så att de då vanliga processionerna lätt skulle kunna röra sig inne i kyrkan. Samtidigt som det katolska i en mening givetvis är borta, har en del gamla seder och även de gamla katedralsämbetena från förreformatorisk tid här kommit att behållas, främst sägs det därför att Salisbury inte hade något kloster som kunde inge Henrik VIII och hans män någon misstanke om att man velat hålla katolska bruk kvar. Med Salisbury förknippas även den tidiga så kallade Sarum-riten (’Sarum’ är Salisburys latinska namnform), i vilken de katolska kyrkobruken ännu delvis ännu ingick och som även infördes i reformationstidens gudstjänstordning för hela landet.

Salisbury Cathedral

Katedralen i Salisbury (Foto: Lambert)

Det lär finnas en markant skillnad mellan engelsk gotik och fransk – det land där denna stil först uppkom. Britterna tog förnämt avstånd från den yppiga franska stilen och värnade mer om sin egen anglo-normandiska tradition, något som bland annat märks i en förkärlek för gallerier som placerats in över kyrkornas valvbågar. Engelsk gotik är samtidigt mer färgrik än den franska, men framstår på flera sätt också som utrerad i sin enkelhet, något som inte bara lär ha haft med fattigdom att göra. I Salisburys fall bidrog stadens rika borgare generöst till katedralbygget. Katedralen här är också typisk engelsk genom att man har avstått från systemet med strävpelare; fasaderna är i huvudsak raka och det franska sättet att stadga byggnaden med stödjande anordningar av stort tekniskt raffinemang är frånvarande.

Klart är att Salisbury såsom byggt på 1200-talet ger ett gott uttryck för sin tid. Hur är det då med de många ”imitationer” av gotisk stil som senare har skapats?

Själv besöker jag ibland Stefanskyrkan i Stockholm, en mindre byggnad av kalksten fritt skapad efter en engelsk lantkyrka i den sengotiska så kallade ” perpendicular” style (perpendicular betyder rak, uppåtstående). Stefanskyrkan känns med sin lätta, ”skandinaviska” anpassning av gotiken knappast som stelnad eller imiterande, utan äger tvärtom en avrundad personlighet. Detta gäller även flera andra byggnader efter äldre förebild även i vårt land. Man kan knappast tro att ens utgångspunkten har varit att ”imitera”, snarare har det gällt att hitta en väg att förnya i ett läge då arkitekturen blivit stelnad eller upplevts som dogmatisk. Några ord som yttrats om en svensk, något senare själsfrände till Scott, Helgo Zetterwall, är på det sättet upplysande: ” I sina restaureringar sökte  Zetterwall återupprätta en förlorad arkitektonisk konsekvens och satte den konstnärliga helheten framför autenticiteten” (NE).

Att återskapa en ”förlorad arkitektonisk konsekvens” bör verkligen betonas, då det tycks peka mot en annan utgångspunkt än den blotta imitationens, eller framkalla bilden av en av förebildens auktoritet och strålkraft bländad konstnär som glömt bort vad han själv kunnat tillföra. Tendensen att se motsättningar mellan ”historiserande” och ”samtida” stil verkar för övrigt olycklig, för att inte säga destruktiv. Vi borde se hur en stil mottagen i nya omständigheter kan skapa en livgivande spänning som besökaren genast märker. Vi borde därför mera än nu uppmärksamma historister och så kallade eklektiker och se vår egen roll i att nyansrikt och förstående karakterisera och bedöma varje arkitekt utifrån den personliga syntes som han lyckas skapa.

Foto av katedralen i Salisbury

När barn får lära sig att döda

Att barn borde få leka och växa i glädje och harmoni, utan tvång. Numera lägger vi så stor tonvikt vid detta, att vi avlastar barnen det som förr var givet – då de fick hjälpa till efter förmåga i hushållet, liksom i det produktiva arbetet.

Samtidigt märks i dag en helt annan tendens. Inte bara det omtalade barnarbetet i textilfabriker eller i oriental mattillverkning väcker allmän upprördhet. När väpnade rörelser och gerillor tvingar minderåriga att delta i sina aktioner med vapen i hand bryter det inte bara mot Barnkonventionen som förbjuder barn yngre än 15 år att delta i strid. Vi upplever vi det dessutom bokstavligen som naturvidrigt.

Thomas Elbert (Foto: Inka Reiter)

Thomas Elbert (Foto: Inka Reiter)

Den tyske neuropsykologen Thomas Elbert har vid rundresor i Afrika, Asien och Sydamerika intervjuat barnsoldater för att söka förstå vad de har upplevt. Han har främst velat ta reda på om de efter att ha deltagit i strid har förmåga att återgå till ett normalt liv.

Att tala med en pojke som tvingats slå ihjäl sin syster i familjens närvaro, eller en flicka som hetsats att döda sin bästa väninna väcker förstås fasa. Hur orkar man möta sådant?

Ebert som just intervjuats i Der Spiegel (10/2015) ser dessa soldater som offer för en utebliven social och moralisk inlärning, sådan den i fredstid brukar ske i någorlunda normala familjer. Barnsoldater agerar därmed amoraliskt, biologiskt, påpekar han. Gerillorna tar fasta på pojkars nyfikenhet på att kriga och kämpa – fast man här har tagit bort lekmomentet och satt dödliga vapen i deras händer. En kulspruta på tre kilo kan även ett barn hantera. Flickor har i sin tur fått bombbälten fästade vid sig för att sprängas i luften och sprida skräck i marknader och folksamlingar. Inom terrorgruppen Boko Haram exempelvis används ofta barn för sådana självmordsangrepp.

I terror bedriven av vuxna kan förvrängda politiska och religiösa idéer inta själarna. Barn kan däremot lockas genom att de ännu är impulsstyrda och inte förmår ana, vad de genom ett visst slags handlande riskerar. Många har blivit slagna och sexuellt utnyttjade i uppväxten; ofta tror de sig enligt Elbert via självmord kunna hämnas sina plågoandar. Gerillor satsar på att rekrytera barn då de är som mest formbara, alltså mellan 8 och 17 år. Mest villiga att utöva våld är de som är mellan 14 och 17 år, särskilt om det har förekommit våld eller förnedring tidigare i deras liv.

Vad kan sådana erfarenheter få som följd? Elbert säger att unga krigsveteraner blir allmänt osäkra på omvärlden och därför instinktivt garderar sig. De kan heller inte särskilja vad riktig fara är och därför kan en obetydlig vardagshändelse mobilisera deras självförsvar. Det berättas om hur återvändande barnsoldater blivit sina hembyars skräck, varpå de av gråtande föräldrar har fått återsändas till ett rehabiliteringsläger. Och även om barnen efter hemförlovning delvis kan fungera, förblir många mentalt sårbara för resten av sitt liv. Elbert konstaterar: ”Om unga män en gång har upptäckt lusten i att döda, kommer de att fortsätta att längta efter det”. Den medfödda olusten inför att skada eller döda andra har då helt enkelt brutits ned. Det dödande som nyss ingav skräck blir lustfyllt och utlöser endorfinstormar.  Något som även bidrar till att förklara, varför många krigshärjade länder har så svårt att demilitariseras.

Traumat hos dessa barn kan även avläsas konkret, då man röntgar deras hjärnor. Att mot den bakgrunden hjälpas till anpassning av socialarbetare räcker inte. Dessa barn behöver få högkvalificerad psykoterapi.

En nyckelfaktor är enligt Elbert skolorna i länder som hemsökts av inbördeskrig och terror. Gerillorna inser att de som utbildats där blir svåra att rekrytera och långt mindre mottagliga för våldsindoktrinering än analfabeterna. Flickor som fått någon utbildning styrs i sin tur in på fredliga värv – och uppfostrar i vuxen ålder sannolikt sina egna barn bättre. Häri ligger en avgörande faktor om man vill motverka fenomenet barnsoldater.

Elberts iakttagelser är inte bara tänkvärda i sig. I en tid då militärt mod framhävs och romantiseras, särskilt i länder där få har upplevt krig, och då filmer, musik och berättelser – tänk bara på den kända Irakskildringen ”Generation Kill” – lätt bidrar att haussa krig och våld, behöver vi aktivt lära oss förstå vad en tillvaro medför där våldet bokstavligt bildar grundval.

Foto: Inka Reiter

Hans Zetterberg – mångsidig samhällsforskare i ständig förnyelse

Zetterberg

I denna blogg talar jag med avsikt sällan i jagform. Sakfrågorna bör komma främst.

När budet om Hans Zetterbergs bortgång når mig, en vän sedan ofattbara 25 år, måste jag bli mera personlig. Det finns som många vet i den ofta kyliga vetenskapen lärare och mentorer, men inte lika självklart upplevs de man samverkar med också som närstående, goda släktingar. Så var det i detta fall – inte bara mellan mig och Hans, för många upplevde något liknande. Därför hoppas jag att ingen läsare av bloggen tar illa upp i fall jag här talar om honom som Hans.

Det som alltså Hans – med god hjälp av sin kloka och uppslagsrika hustru Karin – under ett långt liv uträttade går betydligt längre än vad de flesta av oss skulle orka. Hit hör bland annat att pröva uppslag och hypoteser, att söka intressera uppdragsgivare för viktiga ämnen samt uthålligt handleda studenter och medarbetare. Hans och Karin var inte bara öppna och uppmuntrande mot dem de arbetade med. De behandlade dem som vänner. Det är ingen slump att deras sätt att utöva sociologi var ödmjuk – det gällde sällan att ”konstruera” nya lösningar utan att genom frågor till människor vinna en bredare bas för goda reformåtgärder. Inga blueprints utan piecemeal engineering. De  fäste båda vikt vid hur deras rön presenterades – och alltid lades deras undersökningar fram i välgjorda och slagkraftiga bilder, vars budskap spontant fängslade en.

I detta nu går tanken till den unge man som vid 1900-talets mitt beslöt sig för att göra sitt liv till en ständigt fördjupad resa. Tidigt måste han ha insett att han ville utforska de mönster av mänskliga konflikter, samverkan och symboler som kallas samhällen. Hans egen far, har han berättat, försåg honom framsynt nog med ett eget konto i Bromma bokhandel. Hans gick in i sitt intresse med skarpt förstånd men alltid på människornas villkor, inte med den von oben-attityd som en modern forskarroll lätt uppammar. Skall man bli samhällsvetare, bör man söka sig dit där dessa metoder bäst lärs in och praktiseras. Det betydde på femtiotalet i Amerika. Ett USA där inte bara impulser från den rooseveltska socialpolitiken, de stora omställningarna i samband med moderniseringen och en inströmning av efterkrigstidens många demobiliserade alstrade ökade studentantal, men där också migrantvågor av begåvade och motiverade europeiska samhällsvetare berikade en rad universitetsinstitutioner. Aldrig har en grupp vetenskaper som då fått bära ett samlat hopp om framsteg och ökad förståelse, aldrig har heller pengar och stöd lika gränslöst flödat ut över institutioner och utförare.

Att Hans visste att nyttja dessa möjligheter står klart. Ofta återkom han till människor och upplevelser från den tiden. Kontakterna blev livsavgörande och togs ofta okonventionellt – en viktig demograf vid ett känt Washington-universitet kom Hans om jag minns rätt exempelvis i kontakt med via en f d leverantör till hans fars affärskedja, Twilfit, i Sverige.

Allt är dock inte ljust för den som reser ut för att få intellektuellt svängrum. Ett nytt land betyder att klippa av möjligheter med ett gammalt; delvis försätter man sig i en flyktings belägenhet. Efter att ha grundutbildats hos den nya svenska sociologins pionjär Torgny Segerstedt d y i Uppsala kom Hans att tillbringa sin mest skapande tid i ett främmande land, ett där han också bildade sin första familj. Erfarenheten som svensk i Amerika gav honom utom allt annat en lektion i att just byta hemland. Han brukade säga att han väl insett det mått av tragedi som ofta bär upp sådana beslut. Man flyttar för att man måste, inte givet för att ett nytt land lockar en.

Att prestigefylld vetenskap också medför makt och maktkamp måste framhållas. Ofta öppnades det i flera länder dessa år raka rör mellan energiska socialvetare och reformvilliga politiker, vars förslag givetvis vann i tyngd genom att få vetenskaplig legitimering. Forskning kräver pengar, och dessa fanns då hos stater och regeringar – i Sverige var den andelen större, relativt sett, än i USA, med alla dess enskilda fonder och stiftelser. Hans, som var road av kunskapens villkor och mecenatskap, vakade också över hur svensk samhällsvetenskap styrdes in på vissa perspektiv och frågeområden, inte bara genom forskares egna intressen utan genom att deras arbete byggde på offentliga beställningar och skattefinansierades.

Hans kom att arbeta i olika kontexter: som opinions- och värderingsmätare för privata kunder, som utformare av politiska program och som ren forskare i olika vetenskapsfora. Oavsett var insatsen skedde var han den frie upptäckaren med integritet – något som kommer att bevara hans rykte och rönens giltighet ännu då han själv är borta.

Den gång då jag som gymnasieelev läste Hans Zetterbergs introduktion till en svensk Durkheim-utgåva, och då jag hörde honom med sitt karakteristiska USA-färgade idiom tala om då aktuella drogproblem i en riksdagspanel, där bland andra min pappa satt med, kunde jag knappast ana att vi senare skulle arbeta i ett gemensamt forskningsprogram och skriva dess slutrapport Vårt land, den svenska socialstaten. Det var inte bara en glädje och förmån för mig som idéhistoriker att på så sätt få vidga synfältet. Hans underfundiga syntes mellan modern kvantitativ sociologi, klassiska idéer och öppet redovisad värdemässig utgångspunkt passade mig väl. Det blev därför viktiga år i möte med en människa i den ”glada vetenskapens” värld, ett möte för vilket jag måste känna tacksamhet och förundran.

Ondskan finner ständigt nya förklädnader

Hemsk är den ondska som framträder naken och skamlös. Men farligare är den maktlystnad som klär sig i godhetens skimrande kläder.

Vladimir Solovjov

Vladimir Solovjov

I sin dialog Tre samtal skildrar den ryske religionstänkaren Vladimir Solovjov kort före år 1900 just den förklädda maktlystnaden och dess faror. Han visar oss ett scenario där en skamlös folkförförare med sitt oemotsägliga budskap om fred, jämlikhet och välstånd påstår sig kunna frälsa världen men gör sig till dess envåldshärskare.

Denne Antikrist bländar med sin intelligens och sin välvilja. Han vill ju avskaffa alla brister och fullkomna människosläktet! Han är i själva verket en skicklig posör och en sorts framstegets illusionist, vars egennytta och fåfänga avser att kväva det Gudsmedvetande och den insikt om människans kluvenhet och rop på nåd som dittills har väglett samhället. Han är självfallet emot de ”egoistiska” nationerna, han arbetar för ett ”Europas Förenta Stater” och vill ytterst ha en världsregering. I en oväntad intrig som dryper av ironi visar Solovjov hur nästan alla, i politiken och samhällets topp men också inom lärda sällskap, kyrkor och samfund, mentalt avväpnas och förförs av den nye kejsaren, till dess han avslöjas och hans skändliga välde krossas.

Man kan leka med tanken att det också i dagens värld med dess enorma resurser inte minst på det finansiella området finns sådana maktlystna individer som härjar i teknokratiska elitfästen och bygger berg av honnörsord, framförda utan en darrning på manschetten. Hur är det med en Al Gore, en François Hollande, en David Cameron eller en Silvio Berlusconi? Ingen särskilt nämnd och ingen glömd.

Michael Bloomberg

Michael Bloomberg

En avkristnad tid ger dessa figurer trumf på hand då de inte ens behöver låtsas gå i takt med kristen människosyn eller respektera klassiska hedersbegrepp. I majnumret av National Review gisslar Mark Steyn den avgående New York-borgmästaren Michael Bloomberg, som kanske stämmer på beskrivningen. Han är en modern stormogul som taxerats till 175 miljarder kronor och utöver sitt välde vid Hudsonfloden äger en stor företags- och mediagrupp, en man som då han inte driver sin dygdiga kamp mot Coca Cola och hamburgerställenas transfetter vilar ut i sin villa på Bermudaöarna eller på någon av sina andra privatägda tillflyktsorter.

Bloomberg vill ge sken av total godhet, men ger snarare röst åt vad tiden på gott och ont värderar. Han vill styra sina väljares privatliv och hälsa (lagstifta om maxantal sockerbitar i kaffet), samtidigt som hans bristande förberedelser (avsaknad av skyddsvallar) lät det stora ovädret nyligen drabba New York City värre än som annars behövt bli fallet. Då Bloomberg känner gängse partibeteckningar som en belastning har han hoppat fram och tillbaka mellan de två stora partierna i USA. Helst skulle han enligt Steyns bedömning vilja ställa upp i nästa presidentval på en ”Bloomberg-lista”.

Kanske är Bloombergs ”coercive paternalism” à la sagans barnsköterska Mary Poppins inte värre än vad vår egen välfärdsstat påbjuder, kanske är hans egenheter i sig så alldagliga att han inte speciellt borde ställas i skottgluggen. Att vi som väljare utifrån hans exempel bör skärpa blicken för vad som är goda och onda aspiranter på makt är likafullt klart. När opinionsbildningen alltmer ensidigt inriktar sig på rasism och icke närmare definierat ”utanförskap”, på globaliseringshinder eller på vad dagens favorithatobjekt annars brukar kallas, finns det alla skäl att påminna sig vad personlighet och karaktär betyder. Så får både Mr Bloombergs framfart och Solovjovs sedelärande berättelse en viktig innebörd.

Även en herde behöver vila

På TV visas det öppna paradfönstret i St Peterskyrkan. Man kunde tro att det vore en stillbild, om inte draperierna fläktade lätt, allt medan sorlet stiger och faller i högtalarna.

Plötsligt träder så en vitklädd man fram i fönstret. Hans ansikte är först allvarligt, uttryckslöst. Men när han får  ordet tänds ett leende i ansiktet. ”-Buona sera!” Hans enkla ord framkallar jubel.

Det är som om den latinska Nya världens människor talade genom denne man, mer personlig än ståtlig. Han tycks i så hög grad leva i nuet, märkligt obekymrad och alls inte tyngd av den historia som så tydligt har avspeglat sig i hans föregångares gestalter och drag. Franciskus I:s närmaste företrädare var pliktmedveten, tyngd av sitt uppdrag, men på slutet nog både trött, besviken och sorgsen. Namnet Benediktus antydde en vilja att ingripa med kraft i den internationella utvecklingen. Jesuitbiskopen från Argentina är kanske inget oskrivet blad, men det återstår att se vad hans vilja och fantasi kan åstadkomma.

Benediktus XVI (Foto: Kancelaria Prezydenta RP)

Benediktus XVI (Foto: Kancelaria Prezydenta RP)

Benediktus XVI:s stora önskan var att hävda människans värdighet. Han ville försvara hennes unika uppdrag i en tid av relativisering och materialism i det expansiva jagets tecken. Det påminner amerikanska National Reviews skribenter om i en läsvärd tillbakablick (www.nationalreview.co, 11 mars 2012). Den tyske påvens svaghet var bland annat hans ringa erfarenhet av Vatikanens diplomatiska sida – det som varit en självklarhet för påvarna mellan 1914 och 1978 – samt, klart mera fatalt, hans oförmåga att mot kurian och särskilt dess starke man Tarcisio Bertone med verklig kraft hävda sina mål, en svaghet visserligen präglad av gentlemannens önskan att inte  ”willingly inflict pain on others,” men dock.

Benediktus ägde, liksom sin företrädare, djupa kunskaper. Han var även villig att i inflytelserika fora dela med sig av sina bedömningar. Den insatsen fick inte bara personlig betydelse. Den befäste och förtydligade även företrädaren Johannes Paulus II:s teologiska arv, sådant det tog form efter vatikankonciliet och därefter, menar skribenterna i National Review. Om slutsatsen att det nu fyrtioåriga tumultet kring Andra vatikankonciliet och dess eftermäle därmed kan läggas till handlingarna lär inte alla vilja enas. Men att såväl den polske som den tyske påven vad det koncilium angår under vilket de själva bar ett så stort ansvar gjort vad de kunnat för att vårda dess arv i en sansad och måttfull anda kan inte bestridas.

Med sina välreflekterade ”septembertal” avgav Benediktus även välkomna nytolkningar av det kristna budskapet. I Regensburg 2006 påminde han om den fruktbara samverkan mellan Jerusalem och Athen, en syntes mellan tron och förnuftet, liksom även med den på förnuft uppbyggda rätt som började utvecklas i Roms lagstyre. Med dessa påminnelser antydde Benediktus samtidigt (något som i onödan missförstods) en väg som kanske med god vilja kan föra Islam ut ur dess nuvarande sterilitet och möjliggöra samverkan med kristna och andra samfund. I septembertalet 2008 vid Collège des Bernardins i Paris, i jakobinernas och det vilseförda förnuftets stad, varnade påven för en rationalitet lösgjord från uppenbarelsen också i vår tid kan föda skräckvälden. Vid Londonbesöket 2012 tog Benediktus fasta på faran med ett politiskt styre som inte vilar på tro, samvete och en stat medveten om sina gränser; detta just i den stad där Sir Thomas More en gång orättfärdigt dömdes till döden. Till sist, i den tyska förbundsdagen 2011 påminde förre påven om att de statsledare som försakar rättvisan blir ”ett förbrytargäng” med kyrkofadern Augustinus ord.

Efter de två senaste påvarna måste den ”katolska evangeliciteten” och dess inneboende missionsuppdrag ses som stadfäst, framhävs det i National Review. Även motreformationens gamla försvarsställning måste slutgiltigt överges; Rom kan inte mer återgå till sin ”insulära, byråkratiska och defensiva form”.

I den mån påven Benediktus XVI:s lärogärning kan vägleda evangeliska lutheraner är det nog genom hans betoning av hur våra föreställningar, vår vilja och vår dygd – liksom hur de ringaste av oss i sina liv förkroppsligar dem – inverkar på människans samhälle, individuellt som kollektivt. Det är inte bara det att ”ideas have consequences,” utan att den levande människan oavsett avsikter lämnar starka spår.

Foto: Kancelaria Prezydenta RP

Gåtan Benjamin Britten 100 år

Britten

Ett tonsättarjubileum har hamnat i skuggan av Verdis och Wagners. Det är Benjamin Brittens.

Som sopran i Sveriges Radios gosskör deltog jag då ett märkligt verk för första gången uppfördes i Sverige. Brittens Spring Symphony sökte med skalmejor och kohorn uttrycka gamla keltiska vårriter och det på ett musikaliskt modernistspråk som var föga lättsmält för dem som mest sjungit svenska julvisor.

Att få delta i detta evenemang i Stockholms Konserthus, lett av dirigenten Sven Westerberg, och körledaren Eric Ericson liksom med (Brittens livskamrat) tenoren Peter Pears i täten, var förstås en upplevelse. Körens ledare Åke Åhlén, minns jag, kallade Britten för ”den störste engelske tonsättaren sedan Purcell”. Men också en ung man som jag då var frågade sig onekligen, vad syftet var med dessa djärvt rytmiska och bitvis skorrande klanger som hade så litet med vanliga glada vårsånger att göra.

Brittens storhet begränsar sig inte till den särpräglade vårsymfonin. Att höra verk som A ceremony of carols eller A boy was born är lika storartat, och ligger något närmare gängse sakral tradition. Ett av Brittens cellostycken kan jag, för att ta ett verk till, själv erfara som den kanske mest melankoliska ”utanförskaps-” musik som över huvud taget har skapats; en enstämmig motsvarighet till det sorgsna musikdramat Peter Grimes.

Inför 100-årsminnet av Brittens födelse skriver Michael Kennedy i Spectator om tonsättarens misantropi, ”The great ’hater’”. Den utåt så fridsamme Britten med sitt lockiga hår och sin pipa öste i själva verket, om än på ett förrädiskt gäckande skolpojkspråk, gärna förakt över i hans ögon medelmåttiga dirigenter och tonsättarkolleger: ”Britten the man was a Jekyll and Hyde, with Hyde perhaps too often gaining the upper hand.”

Britten avskydde uppenbarligen dirigenter som Beecham och Boult, Henry Wood och Sargent. Han sägs bara ha orkat lyssna på Elgars verk i två minuter utan att storkna. Inför Vaughan Williams var han ambivalent. Hans tidiga uppskattning av Walton svalnade, och av Strauss Rosenkavaljeren blev han närapå fysiskt sjuk. Dirigenten, violinisten och kompositören Frank Bridge fick liksom Gustav Mahler och Igor Stravinsky däremot godkänt.

Kritik av sina egna verk tålde Britten däremot aldrig och han sade i fler fall upp vänskaper. Onekligen kastar det en skugga över det jubilerande geniet.

Anden – fladdrande och dock oföränderlig

När de fasta mönstren i vardagen bryts, anas en osynlig oförutsägbar kraft. Är det ande?

Vad kan denna undflyende och ändå styrande kraft vara? Är den det som skapar och upprättar personen? ’Person’ och ’ande’ tycks oss ofta svåra att särskilja.

Göran Schildt

Göran Schildt

Hos konstvetaren Göran Schildt (se t ex Lånade vingar, 1995) ses individen som unik. Den ställs mot vad Schildt kallar ”vi-psykoserna”; mot ”gruppbildningar, kotterier och gäng”. Schildt ser i vår ärvda personlighetssyn samtidigt en risk för att det fasta, det slappt givna, tar över vår föreställning om personligheten och vanställer den. Personlighet kan vara en mask, som i den grekiska teaterns berömda form, den kan förtingligas, men den kan också ses som ett ljus eller ett flöde.

Kanske vågar man här jämföra Schildt med tänkaren Giuseppe Prezzolini, då närmast hans slutsats om idealismen: ”Att kunna skönja anden överallt, det är vad idealismen lär oss” fastslår Prezzolini. Andens liv är enligt denne ryktbare Croce-lärjunge ”att ständigt bevara ett instabilt läge, befinna sig i en oavbruten mental utveckling, i rörelse och flykt”, liksom ”[a]tt varje dag åter bli mottaglig genom att utplåna slöjan, som den tåliga vanan vid varje solnedgång breder över dagens handlingar”. Problemet är att ”[d]enna kamp, denna risk som idealismen kallar oss till, den vill endast mycket få människor underkasta sig. De vill stanna där de är, och för att kunna stanna är de oftast beredda att offra mer energi än vad ett uppbrott skulle kosta dem.” (”Idealistisk fostran”, sv. övs. 1961).

Något känns igen, rörlighet, behov av andra infallsvinklar och uppbrott. Där Schildt talar om individualism, skriver dock Prezzolini idealism. Trots denna och andra inbördes olikheter i tolkningen av ande, verkar de enig i sin individualism, sin förutsättningslöshet.  Sträcker de samtidigt inte vapen inför det heltigenom rörliga, det emotiva eller sensationella. Det som kallas flux?

Vad de säger behöver kanske ändå inte tolkas så. De vill däremot undvika förtingligande, reifikation.

Båda vet att ambitiösa försök i modern tid har gjorts att rädda personligheten från tron att detta flytande är det yttersta verkliga. Bland dem som utmanat av tanken på det personligas enhet hör i vår tid naturvetenskap och psykiatri, men även betonandet av fysikaliska faktorer bakom jagkänslan. Obestridligt är att psykisk sjukdom och demens bryter ned personligheten så att bara instinktreaktioner blir kvar. Andra utmanare är en viss sorts historism, som framhäver att det föränderliga inte är bara utlöser kriser för det ”fasta” utan att själva det föränderliga är givet, är konstitutivt, i vår tillvaro.

Alternativet till flux har i sin tur uttryckts så, att all sanning är fast men att vår förmåga att uppfatta den är föränderlig och tidsbetingad. Fastän sanningen bärs av ”logos” (språket, logiken) kan den bara till del fångas in av enskilda människors språk. Olika tider ser enligt lagen om kulturell arbetsdelning olika sidor hos denna sanning. Att just det mångskiktade hos det sanna fordrar känslighet hos dem som vårdar det blir då tydligt. Här har Prezzolini en poäng. Sanning är heller inte,  som Schildts motvilja mot det ”kollektiva”, ”staternas egoism” etc kan antyda, bara eller främst individuell. Den kultur där personligheten agerar består av ”kollektiva aspirationer, långsamt förverkligade av många medverkande,” som Schildt skriver. Hos människor präglade av institutioner som kyrkan, universitetet och rätten, finns därmed en tränad mottaglighet för det sanna.

I förmågan att reflektera, att skilja goda från onda livsvägar, att med distans kunna värdera sin egen historia, liksom i kravet att söka sitt djupare uppdrag, häri ligger den personlighetens betydelse som moderna utmanare av den knappast lyckats upphäva.

Villa Schildt

Christine och Göran Schildts stiftelse – Facebook

Får Rousseau sin psykdiagnos kan ekvationen hyfsas

Rousseau

Vi firar Strindberg så det sprakar. Men Jean-Jacques Rousseau, född 1712 har hamnat i skuggan, åtminstone i Sverige.

Skäl finns dock att minnas Rousseau, upphovsman till Samhällskontraktet, Bekännelser och Emile eller om uppfostran. Den motsägelsefyllda person som Nietzsche har kallat ”den första moderna människan” har utövat klart större inflytande än Strindberg, också i vårt land. Detta inflytande har inte bara varit godartat, om vilket mera nedan.

Nyligen skrev Ann Heberlein (DN den 11 dec. 2012) om hur Rousseau genom att biografiskt genomlysa sig själv inte bara söker upprätta sin självkänsla och rentvå sig från skam. Han vill också förstå ”människan” i allmänhet. Vägen till Rousseaus traktater om frihet och folkmakt går via hans försök till självförståelse. Samhällskontraktet blir så att säga ”Rousseau writ large”. Frågan är dock hur pålitlig metoden är. Att de som uppfattade den schweizisk-franske tänkaren som ”pueril, fåfäng, vulgär och omoralisk” (Heberlein) var på rätt väg är klart. Så även tänkaren David Hume som efter att 1766 ha haft Rousseau som gäst förfärades över hans later och misstänksamhet. Många misstrodde honom som samhällsanalytiker.

Ann Heberlein framhäver en episod i den fjärde boken av Bekännelser, där Rousseau som då är i tjugoårsåldern under stor ångest framför ett stycke han själv komponerat i en krets av musikvänner i Lausanne. Att han här visar mer än ”normal” rampfeber är uppenbart. Hur Rousseau öppet skildrar sin skam och sin fruktan att stycket skall bli ett fiasko ger en idé om Rousseaus psykiska beskaffenhet.

Bärande drag hos honom är uppenbara. För klassiska samhällstänkare var balans, distans och självkritik, viktigt. Först den som lärt sig att hålla sitt eget jag i schack vågar ge råd om samhället. Gällde då detta den starkt subjektive Rousseau? Man kan tvivla. Ann Heberlein skriver: ”Den första moderna människan sökte alltså bekräftelse och erkännande. Rousseau pendlade ständigt mellan ytterligheter – mellan ödmjukhet och hybris, mellan påståenden om sin egen unika varelse och sökandet efter det universellt mänskliga, mellan självförakt och självförhärligande. Han avfärdar det sociala livet som förljuget och förställt samtidigt som han tycks längta efter gemenskapen, eller i alla fall erkännandet.”

Detta tycks som en ganska kaotisk själ, som överfört sin egen oro till samhället. Med dagens insikter om själsläkekonst kan man anta, att Rousseau just var en obalanserad personlighet, varför inte en så kallad borderline eller en som (med en mer aktuell term) led av instabil personlighetsstörning. Att gränslöshet och slagighet i självkänslan märkts hos honom är känt både via hans böcker och i vittnesbörd från samtida. I en aktuell definition av borderline ställs frågan:

”Får hon ofta utbrott, helt ur proportion till provokationen? Kräver hon mycket uppmärksamhet? Upplever hon att alla alltid är emot henne? Manipulerar hon alla i sin omgivning? Är allting alltid alla andras fel? Är hon trevlig mot andra människor tills de inte dansar efter hennes pipa då de plötsligt blir värdelösa idioter?”

Detta drar, låt vara grovt, konturerna till borderline. Känslor av att vara uttråkad, vara tom inombords och ofta tycka sig inte veta vem man är hör också till bilden. En borderline känner sig missförstådd och illa behandlad, skiljer skarpt mellan vänner och fiender och står följaktligen snart ensam; ”contra mundum”.  Viss chans till självläkning och avklingande tillhör dock bilden.

Att via indirekta belägg ställa diagnos på någon, särskilt en historisk personlighet, är självklart vanskligt. Fångas verkligen hans/hennes ”väsen” riktigt in? Ger de källor som finns en korrekt bild? Många minns, hur upprörda många i den svenska kultureliten blev när professor David Ingvar på sin tid hävdade att Nietzsches expansiva, ”grandiosa” personlighet kan förklaras med att han som ung ådragit sig syfilis. Frågan är varför. Tydligen anses våra stora gestalter böra stå över psykologins och medicinens lagar. Vissa upplevde i detta fall ett integritetsintrång, fast David Ingvars avsikt varit att förstå och inte skada.

De som avvisar den psykiatriska analysen och den föreslagna diagnosen kan för Rousseaus del i stället, liksom den amerikanske nyhumanisten Irving Babbitt (Rousseau and romanticism, 1919), i stället fastslå att Rousseau tog en tung moralisk risk då han så radikalt omvärderade de mänskliga dygderna och ifrågasatte den gängse grundvalen för västerlandets etik. ’Dygd’ blir hos Rousseau något helt spontant, en närmast subjektiv känsla av välbefinnande utan egentliga korrektiv. ’Dygd’ tappar sitt inslag av krav och transcendens, den anses kunna fungera utan återhållsamhet eller etiskt-religiösa band. Rousseau gör utan spisning upp med en äldre tids människosyn och morallära. Han tycks även extremt ovillig att underkasta sig inte bara rester av feodalsamhällets etik, utan också de nya liberala spelregler som i hans tid växte fram, såsom krav på maktdelning, en naturlig rätt, personliga rättigheter, lagstyre med mera. Han har som bekant ofta setts som de totalitära väldenas pionjär. Genom sin ryktbara s k ”allmänvilja” tycks Rousseau därtill, motsägelsefullt, vilja projicera sin spontana dygd på samhället i stort: dygden, försäkrar han, kan lika litet höjas över majoritetsviljan som cirkeln kan kvadreras.

I uppfostringsromanen Emile eller om uppfostran fick dessa”borderlinedrag” utlopp i även för vår tid extrema föreskrifter för hur unga människor bör utbildas. Läraren får inte vila i en auktoritet, måste alltid ”ingå avtal” (fr. ”pactiser”) på jämställd fot med sin elev vars spontana idéer inte på något vis får ifrågasättas. Inte minst genom Emiles inflytande på 1900-talets pedagogik (via bl a John  Dewey i USA och Stellan Arvidsson i Sverige, liksom i 1960-talets studentrevolt) har Rousseaus tankegods spritts och i den moderna världen satt ödesdigra spår. Att bedöma hans roll försvåras dock av att hans eskapistiska teorier så ofta har påverkat oss via andra gestalter och ideologier liksom (något som inte minst Claes G Ryn har framhållit) i form av starka ”underförstådda antaganden”. Detta är nog ett skäl till varför Rousseaus 200-åriga födelsedag inte mera har uppmärksammats.

Hittills har ”gåtan Rousseau” brytt sinnena och har av många ansetts varsla om en både intressant och djup personlighet. Han ”befriade” oss ju ur konventionernas tvång genom att betona spontaniteten som värde. Man måste dock fråga om alla de analyser och den näranog ändlösa debatt som drivits om tänkaren från Genève i själva verket kunde ha besparas oss, i fall en rimlig diagnos tidigare hade ställts? Detta hade dock varit fullt möjligt. Att han ägde ytterst starka rationaliserings- och avvärjningsmekanismer är dock uppenbart. Hans efterföljare sluter beklagligt nog leden och tycks vägra att ens överväga, vilka brister och risker som Rousseaus emancipationsidéer bär. Det spel som här drivs är knappast uppbyggligt.

Om dessa ting hade en viktig debatt i år kunnat handla. Den förblir dock minst lika relevant efter att det fatala jubileumsåret är till ända.

Barnet i krubban ger livet värdighet

Det som år 2012 stannar i minnet är inte främst kriget i Syrien, skolbombningar i USA eller den norska Breivikrättegången, utan ett dop. I minnet framträder en ärkebiskop som kärleksfullt betraktar ett litet flickebarn som just har fått sitt namn och så upptagits i Svenska kyrkan. Händelsen följdes av hennes släkt och många andra. Musiken  ljöd och allt andades vårljus och förhoppningar.

Det nyfödda barnet är ett ofta varierat motiv i vår kultur. Men ett barn låter oss inte bara glädjas åt ett nytt liv som har tänts. Det stärker, genom att visa oss i relation till vår Skapare, även vår djupa identitet som människor. Vi anar att tillvaron inte bara är mörk och mekanisk utan att den även ger, och skall ge, rum för det överjordiska, för miraklet och det heltigenom nya, det aldrig förr sedda.

Det barn vars födelse under så märkvärdiga omständigheter vi just dessa dagar firar, var inte bara ett nytt liv bland andra. Det föddes för att ge människan en helt annan livsmöjlighet, en högre roll än någon tidigare hade vågat hoppas på i en osäker värld. En större värdighet än någon religion hade utlovat. Detta barn kom oss, genom en lärprocess som både är blixtlik och buren av århundradens studium och meditation, att ana det ofattbara som är inkarnationen. Det faktum stod klart, att Gud blivit människa och, fastän särskild, därmed allt framgent möter oss som betrodda och medskapare. Från det förhållandet att en enkel man under sin vandring för länge sedan genom Palestinas byar förkunnade en helt ny lära, framspringer en människoförståelse som har väglett och färgat våra förfäders odling och ännu finns med i vår egen utveckling.

Vad herdarna och de som tillfälligt hade kommit förbi den enkla stallet bara anade, har sysselsatt två tusen år av teologisk och humanistisk reflektion. Det har skänkt förtryckta värdighet och upprättelse, och har bidragit att höja förr nedvärderade individer. Människan som medskapare – det är vad tänkaren Burke utan varje skymt av hädelse eller övermod uttryckte så att ”Människan är, i icke ringa grad, sin egen skapelse”.

Vad Burke därmed kallade fram, var den ändlösa upptäcksprocess, den historiska vandring i ljuset av en trevande självkännedom, som har utmärkt de två tusen åren efter att ”gudabarnet” så självklart hälsades av änglar och herdar.

Ståuppkomiken, ett massförstörelsevapen?

Den som råkar passera ståuppkomikens Mecca – Norra Brunn på Surbrunnsgatan i Stockholm – kan höra skratten långt ut på gatan, när de röksugna söker sig ut från stimmet i den gamla hälsobrunnens lokaler. Alla verkar ha hejdlöst roligt, även om det nog beror på att det även serverats rätt mycket öl.

Här, kantänka, får stressade och påpassade yngre yrkesmänniskor en välförtjänt paus. De får följa hur det sjuka och felaktiga i vårt samhälle suveränt avslöjas. Ståuppkomikerna är individualister. Tjusningen i att höra dem ligger delvis i det helt oväntade, ungefär som hos klassiska hovnarrar. Kanske utgör ståupparna IT-ålderns svar på gamla tiders spex, och revyer eller på självaste Grönköpings Veckoblad?

Men är det då riktigt? Äkta humor är försonlig. Dess offer är människans dårskap – inte namngivna individer. Äkta humor är sällan elak, men ger oss distans. Vi inser hur lätt vi själva och andra går vilse i våra världsliga bestyr. Vi rycks ur invanda tankar, får höja blicken och kan uppfatta dagens förtretligheter utifrån en vidare horisont. ”Katharsis” – rening – talade man förr om. Tillhör dagens humoratleter snarast de många som till ett stigande pris söker bekräftelse?  Till skillnad från den sorts sorgsna komiker, som går in i sig själva och därvid inser hur svårt är att försonas med den oberäkneliga makt som kallas ”mitt eget jag”.

Hos många ståuppkomiker finns självfallet en äkta självkännedom kvar. Aktörerna vänder ut och in på schabloner, visar det galna i våra tyckanden genom att dra ut dem i det absurda. Man behöver dock för att nå den effekten ofta inte föra tanken så värst långt. I några benådade fall blir mannen bakom micken en sann vägledare genom sitt mod. Hans styrka vinns inte minst genom djärvt självutlämnande.

Men vissa i skrået ter sig mer betänkliga. Har en biton, som gör åhöraren förbryllad, mer än upplyft. En del har en politisk agenda, ibland direkt personlig och därtill mera dold än utsagd. Så här sade en hyllad ståuppare nyligen i en intervju (låt oss kalla honom Soran Ismail):

”-Jag gillar att leka djävulens advokat och argumentera för saker som ska vara omöjliga att argumentera för….”

Intervjuaren tillägger: ”Han säger att ’hat och ilska’ är hans främsta drivkrafter”.

Inför denne Ismail kan åhöraren ofta direkt se, att ”hat och ilska” är drivkraften. Det hör samtidigt till det egendomliga med komiken som konst, att man tappar lusten att lyssna vidare, ja kan bli rättmätigt upprörd, då man anar att den som uppträder i denna obesvarbara monologform driver en agenda av aggressivitet dold bakom ’urban’ raljans. Man stöts tillbaka i den mån humorn tycks tjäna ett personligt agg, inte det tidlösa syftet att rena och försona genom att belysa mänskliga svagheter.

Ståuppkomikern vandrar på spänd lina, mellan ljusets och mörkrets makter. Han spelar ofta utan full redovisning. De onda mot de goda, vän mot fiende. Värva skrattarna, hugg in på de frånvarande eller försvarslösa!

Även ståuppkomiken borde långt mer synas och betygssättas. Utan stil och god vilja förfaller den i varje fall.

Prov på en mer avspänd ståuppkomik ger Michael McIntyre:

Glesbygden – mer inspirationskälla än gissel

Dalmasen som gick för att köpa ”en jordglob med bara Dalarna på” hade inte så fel. Bara de kan le åt honom som aldrig har anat de rika dimensionerna hos det lokala, aldrig förmått se hemtrakten som ett fint mikrokosmos enligt den lag som kallas ”det stora i det lilla”.

Den som också bara kort besöker ett landskap där släkten har levat, anar hur mycket mer det ryms där än det blotta bestämbara rummet. En historia, till stor del berättad, blandar det individuella med livsformer gemensamma för flera. Skalden Karlfeldt kallade Dalarna en enhet av mångfalder.

En hembygdsforskare i Uppsala, Carina Johansson, har på senare år via enkäter funnit att ordet ’hembygd’ ”andas litet av 30-tal, nationalism och främlingsfientlighet och är ’politiskt inkorrekt’ numera”. I bästa fall är termen föräldrad eller förbehållen de äldre, fastslår hon med stöd i sina enkätsvar. (Doctrina Morum, 2005 nr 2).

Nej, tidsandan gillar inte hembygden. Men hur äkta är sådana åsikter? Kom ihåg att de som förknippar dem med det politiskt extrema har skolats i dagens kampanjer för likställdhet och globala värden. Att hembygd är själva början till det globala undgår dem lätt.  I dagens kategoriserings- och generaliseringsmani föröds lätt det unika hos trakter och landskap. Hur lätt stänger vi inte blicken för det mångskiktade hos en viss landsdel, liksom hur den tillkommit genom tiderna? Dalarna t ex utgör enligt uppslagsverken ett geografiskt område, med viss geologisk grund och en egen befolkningshistoria, först koloniserat troligen på stenåldern. Dalarna låter så generationer av danskfientliga kungatrogna uppstå. Det har sin rika bergsmansepok, men ses numera mest med en suck som en hopplös ”glesbygd”. I sådana bestämningar rinner dock ”Dalarna” med dess individualitet och potentiella livskraft bort, som issörja i vårsmältningen. Som värst tillskrivs detta landskap reaktionära, framstegsbromsande drag.

Vi är rummets gäster men tidens barn, har man sagt. Vi vill med en del av oss, att det rum där vi vistades som små eller tidigt skall bestå oförändrat. Och även om det inte kan göra så, bör det utvecklas enligt rörelselagar som vi anser tillhöra ett visst landskap. Tar händelserna en annan väg, erfar vi, som vår natur är, främlingsskap och bortstötning.

När förra sekelskiftets reslystna bevittnade kyrkbåtsrodder och Anders Zorns musiktävlingar, och när Gustaf Näsström skrev Dalarna som svenskt ideal, föll tonvikten troligen väl hårt på det romantiska och exkluderande. ”Dalarna” blev unikt att det mångskiftade, spänningsfyllda föll bort. Men så behöver inte ske. Vi kan med gott samvete tränga vidare i och berikas av den speciella och ändå allmängiltiga kultur som Bergslagen, landskapet kring Dalälven och Siljan, finnmarkerna och gränslandet mot Norge utgör.  Troligen möter vi där snarare hembygdsförankrade människor som är nyfikna på sin omvärld än rasister.

Dagens ängsliga tendens att utpeka det lokala som hot är både beklaglig, grumlig och godtycklig. Litet mer skarpsinne i det lokalas tjänst tillråds.

Dagens universitet på villovägar?

Universiteten kallades i äldre tid alma mater, den hulda modern.

Det för tanken till något mera än en kunskapsmaskin. Ett moment av vård och ’moderligt hägn’ bör finnas hos en alma mater. Den som någon gång vankat runt bland collegen i en äldre universitetsort lär inse vad som menas. Precis som bara en mor eller förälder i kärlek kan försona sitt lilla barn med aningen om livets mörker och ovisshet, krävs det en tröstande instans också då unga människor börjar sin vandring mot yrkestillvaron. Inte mindre, om de skall bli lärda eller forskare.

Att bli kunskapsvårdare är att passera olika stadier. Det krävs en form av initiering, en novisperiod. Många är kallade, inte alla är utvalda. För dem som går vidare krävs en askes och beredskap till avskärmning, varaktig koncentration, seclusion. Man kan påminna om gamla tiders djäknar och universitetsadepter som tidigt steg upp för att undervisas i iskalla lokaler, eller om studenters halsbrytande festseder – ett sätt att besvärja de orimliga villkor som deras akademiska liv har. I en modern klassiker som Hermann Hesses Glaspärlespelet får tanken suggestivt konstnärlig form. Kunskapssökarens växling mellan jubel och tomhetskänslor ger rytm åt tillvaron i Hesses Kastalien.

Mer central än avskärmning och koncentration är utblottelsen. Den lärde får säga som Goethe: ”Ich habe meine Sache auf nichts gestellt”. Den unga adepten tvingas brutalt inse att hans väg inte blir ett hyllningståg i praktfull utstyrsel och glittrande  insignier. Det avgörande och smärtsamma är att han berövas något – sin kanske alltför snabbt nådda visshet. Lärd förkovran innebär i första ledet en inre kapitulation, att fråntas något i mötet med en insikt som ter sig ovälkommen och överväldigande.

Den stora frågan i dag är om staten, som vårdar dagens universitet, är förmögen att ta den roll som studenters inre fördjupning kräver? Staten ser ju främst till yrkes- och nyttovärdet av ett universitet. Frågan föranleds av en utmärkt bok, Jens Zimmermanns Humanism and religion (Oxford University Press, 2012), som, tvärs emot dagens norm att kunskapssökande skall ske religiöst obundet, hävdar att just detta berövar det dess kärna.

Bara en nyskapande återanknytning till den kristna läran om inkarnationen liksom en vilja att bejaka dess kunskapssyn kan  upprätta människans värdighet och lösa humanioras kris.

Termer som det ’partikulära’ och det ’immanenta’ bör den träna på som vill läsa denna knappast enkla men viktiga och initierade bok.

Till Zimmermanns studie med den förpliktande undertiteln A call for the renewal of Western culture finns det skäl att återkomma.

Monarkin behöver sina kunskapsvårdare!

Ett vulgärt och manipulativt fotocollage på kungaparet i socialdemokratiska Tiden har gjort många ursinniga; man har talat om en mobbning bortom all hänsyn, om otyglad illvilja. Denna tidskrift har förfallit.

Vi måste uppröras, vilken människa – officiell eller inte – som det än hade rört sig om. Men vår kungafamilj är särskilt utsatt. Vinst- och sensationsbegäret dövar omdömet, anser en del.

Men att också avund spelar in är klart; grumliga hat- och föraktkänslor som sådana mobbare nog inte skulle vilja redovisa inför öppen ridå. Att tala om ”fasoner” och ”oskick” är i underkant.

En del republikaner ”tycker synd” om monarken och hans familj. De borde ju få leva ett vanligt liv. Men någon önskan att frånträda sitt ämbete har kungen inte uttryckt, och då folket vill ha honom kvar smakar ”omsorgen” beskt. Skulle då monarki i sig strida mot folkstyret? Nej, den kan väl förenas med detta och gör det.

Alla delar i ett gott styre behöver sannerligen inte ha samma historiska rötter. Tänk på den ”blandade författningen,” constitutio mixta! Folkets stöd för kungadömet är i sig också ett skäl för detta.

Olav den helige (Foto: David Castor)

Kung David – och andra

Att kungadömen funnits länge, visar att man i flera tider än vår har insett dess förtjänster. Dess sammansatthet utöms inte med kungaeder eller officiell reglering i grundlag. Konstnärer, författare och teologer har hjälpt oss frilägga flera sidor hos detta styresskick.

Vad har inte C S Lewis gjort för monarkin bara genom sina Narnia-böcker? Bilder av goda monarker som kung David, som gav Israels folk lugn i oroliga tider, inställer sig. Vi tänker på Arthur-sagan i England eller på de många legenderna om Olav den helige i Norge. De centrala sanningarna i Thomas av Aquinos De regno från omkring 1260 står sig, likaså de i Dantes lysande De monarchia, skriven någon gång under 1300-talets första årtionden. På 1900-talet har antropologer gett nya insikter som belyser detta styressätts lockelse.

Monarkin får ibland sina törnar. Då är det särskilt viktigt att inte överge den. Nu i globaliseringen beskylls den för att vara  stel och nationellt inskränkt. Det är helt fel. Kungadömet motverkar med sin kristna bas och sin blick för allas värde tvärtom just det i det nationella, eller chauvinistiska, som kan hota att inskränka oss. Detta faktum bör vi i dag särskilt påminna oss.

En republik vore mer tidsenlig, säger en del. Den skulle folk kunna gilla.

Är det säkert? Också det slags folkstyre, som har utvecklats efter kriget, sätts nu på viktiga punkter ifråga. Har vi, i en i sig begriplig strävan att undfly 1900-talets onda välden, närapå desperat valt att omhulda den ganska ensidiga statsform som dagens folkstyre blivit? 2000-talets republiker är långt ifrån problemfria. Händelser t ex med vissa av USA:s senare presidenter, vars omdöme klickat med delvis förödande följder,  visar att de är alltför mänskliga. Folk börjar inse att en fond av ärvd kunskap och kontinuitet i en statsledning har egenvärde.

Själva Tyskland råddes för övrigt härom året av Andrew Gimson i The Spectator att införa – konstitutionell monarki!

Monarkin kan förnya sig!

Men – monarkin kan ju inte förnya sig, flämtar dess kritiker. Den är och förblir passé.

Jaså? Tänk då på vad som så tyst har skett med den brittiska monarkin, tack vare uppslagsrika förnyare som sir Antony Jay, eller via personer som Jan Mårtensson och Elisabeth Tarras-Wahlberg i Sverige. Och tänk på den paramentariska utveckling genom ett återuppstått kungadöme, som Spanien efter general Franco har fått uppleva.

Ibland möter oss ren okunskap. Vem vårdar då i vårt land kunskaper och insikter om monarkin? Ytterst få, och alltför sporadiskt.

Ett enkelt förslag: Vi fick i Stockholm härom året som många vet en professur i klädkonst. Vi skulle för att säkra kunskapen om kungadömets natur och historia faktiskt också behöva en lärostol i – monarki. Om så bara en enda.

Vem vågar föreslå detta?

Litteraturtips:

Monarki – Wikipedia

L L Blake: The prince and the professor. A dialogue on the place of the monarchy in the 21st century (London, 1995).

Ian Bradley: God save the queen. The spiritual dimension of monarchy (London, 2002).

Bo Setterlind: Därför är jag monarkist (Stockholm, 1955).

Finansbranschens glanstid slut

Dagens bankskandaler leder tanken till centerpartiet, som då det hette bondeförbundet ofta fördömde ”storbankerna”. Detta antyddes av somliga uttrycka ”modernitetsförakt” och avskyvärda fördomar, men tiden tycks ha gett bondeförbundarna rätt.

I brittiska Daily Telegraph (29 juni i år) meddelas att vd:n för Barclays Bank Bob Diamond (av många kolleger enligt uppgift kallad ”Bullshit Bob”) som därefter har avgått, får 20 miljoner pund i avgångsvederlag fast han låtit rigga Barclays underlag för den s k Libor, en riktränta som industrilobbyn British Bankers Association dagligen publicerar utifrån bankernas sammanvägda skattningar och som påverkar allt från lånebeslut till priset på derivatprodukter och huslåneräntorna.

Bob Diamond (Foto: World Economic Forum)

Förre ekonomiministern lord Mandelson såg i Diamond ”bankväsendets oacceptabla ansikte”. Enligt Spectator var ett skäl till naturkraften Bob Diamonds kometkarriär på Barclays att bankens traditionella företagskultur hade ställts på ända. Den samhällsbevarande tristess med låga löner och klubbslipsar som länge rått ersattes av en linje med bonusar och prestationsbaserad ersättning. Allt snurrade fortare, och till slut orkade  grånade styrelseledamöter bara stöna trött, när Diamond vidtog sina reformer med anknutna belöningskrav.

Enligt The Telegraphs kommentator Jeremy Warner är det som om ”bankmännen aktivt velat befästa sitt rykte för hänsynslöshet, inkompetens och självberikande nonchalans inför kundernas och den vidare ekonomins intressen”. Warner tillägger: ”under alla mina år som finansjournalist är det svårt att minnas ett fall som varit lika skamligt som detta – och jag har sett ganska många”.

Samtidigt ställdes Barclays ledning inför ett problem: många såg i Diamond den ende som riktigt förstod sig på de mer avancerade operationerna i banken – symboliskt kallade ”svarta lådan.” Skulle man då våga riskera att avskeda honom, vilket kunde utlösa en ny risk, nämligen att bankens aktie skulle rasa? Jämför påståenden som att:  ”Bob är misstrodd i the City, men han är det klister som håller ihop bygget. Utan honom skulle det antagligen falla isär”.

Londons City har ägt rykte för finansiell stabilitet. Men detta har ändrats. I tyska Der Spiegel framtonar i år en bild av Londons finansmarknad som farligt oreglerad och byggd på lösa, oskrivna regler, mer t o m än New York-börsen.  Unga tyska bankadepter som praktiserat i City berättar att de häpet anpassat sig till ett klimat så helt olikt det tyska och hierarkiska, där det krävs åratal av mödosam avslipning, innan de mest lämpade individer släpps lös på tradingavdelningarna.

En lekman fattar knappt den sorglösa känsla av att krisen var över som uppenbart rådde i City de tre åren före 2012 års bankskandaler. En som inte trodde på dessa optimister var Tim Bond, då chefsstrateg på Barclays, som redan 2008 stillsamt hade varskott om problemen med Libor som han kallade ”en lögn”. En annan hög tjänsteman på banken var så illa berörd, att han hotade med att lämna ut de ”äkta” siffrorna. Det enda tack dessa båda fick var dock att pressen började spekulera om att Barclays hade råkat i finansiella svårigheter, uppger Tim Bond.

Oavsett hur skulden fördelas så sprider sig ringarna. Att många av dem som, inklusive Diamond själv, hade riggat bankernas utlåningssiffror också visar sig vara tunga donatorer till torypartiet gör inte saken bättre. Vad man med sina gåvor hoppats uppnå av lagstiftarna är inte svårt att räkna ut.

Vem förvånas då över att bankmannen Henry Mayhew, släkt med Barclays grundare Samuel Gurney, sagt sig vara så illa berörd av hur många bankchefer använt de statliga pengar som skulle få banken på rätt köl till att köpa sig överdådiga bostäder, att han i år sålde sin tremiljonerpundsvilla vid Portland Road i Notting Hill, ett stråk som han anser ha blivit ett ”bankirgetto,” för att i stället köpa sig ett lanthus i East Anglia?

Jeremy Warner tror att bägaren nu rinner över. Folks vrede är monumental. Hans läsare må misstroget anta att de flesta efter klädsamma vredesutbrott sjunker ned i samma liknöjdhet igen, men Warners allmänna slutsats är svår att motsäga: ”Finansväsendets guldålder kan vara på väg att ta slut. Utan någon ny industri- eller tillverkningsrenässans i faggorna är det svårt att ana vad som skall ta dess plats som källan till brittiskt välstånd, arbete och skatteintäkter. Det är inte bara finansvärlden som går en mörk framtid till mötes.”

Foto: World Economic Forum

Sjunkande Svenska ger uppstickare chansen

När SvD:s ledning nu avslöjat att tidningen skär ned sin personal och lägger om sin profil, höjer journaliskolleger i en blandning av inövad facklig vrede och kulturell veklagan rösten och kallar det för en skam.

Man frågar sig:  är just detta beslut så förfärligt? Har inte SvD redan skadats i omgångar, allt från de år då man torgförde slagordet ”de vassa pennornas” tidning till den tid då det fick form av ett matt tabloidblad där annonser gavs allt mer av utrymmet, och där något långsiktigt budskap eller opinionsbildande kulturmission blev allt svårare att utskilja?

Har ägaren Schibsted något mål? Yttrandefriheten? Svensk kulturtradition? Europas regionala arv? Västvärldens växande inre brister?

Glimtvis har nog en del inlägg berört detta men knappast med större allvar. Naturligtvis försvarar SvD:s ledarsida den fria ekonomin och en god statshushållning, men rapporteringen på tidningens övriga avdelningar har endera framstått som likgiltig, eller trotsigt och envetet vänstervinklad.

När Svenska Dagbladet uppkom vid förra sekelskiftet saknades det knappast principer att slåss för. SvD tog täten för det nya kulturborgerskapet, på vars nya ljusblå flagga stod försonlighet och samverkan mellan borgerlighet och arbetare. Utom den Jugend som utstrålade ung fräschör och framtidshopp hade man ett rikt klassiskt litterärt och konstnärligt arv att förvalta, likaså en – efter tidens mått – förnämlig skola och ett universitetsväsen som kunde bilda grund för en breddad och differentierad högre utbildning.

Kanske inte det unga SvD i sin optimism satte rätt värde allt detta. Ändå måste en jämförelse med i dag utfalla till den tidiga SvD:s fördel. När SvD på senare år hektiskt har gjorts om, tycks enbart tidningsmakare och upplagesiffror ha räknats, inte det mål som tidningen en gång tillkom för att främja.

En uppstickare som i dag stod beredd, eller en tidning som redan varmkörts skulle kunna plocka drösvis med prenumeranter från detta sorgligt sjunkande skepp. Hade t ex Världen Idag inte – efter en lovande start som en syntes av frikyrklig samfundstidning och ett forum för kräsna borgerliga läsare – ha återgått till att bli ett rent samfundsspråkrör, kunde den nu ha fått en välförtjänt chans.

Tyvärr finns inte den chansen mera. Måtte någon annan skarp utmanare ta vara på det tillfälle som nu kan öppna sig.

Macho-stilen USA:s öde?

Min granne i studenthemmet, Frank, var en tuff man. Muskulös som en boxare var han som skapt för sin framtida uppgift – att ge konfirmanderna i Bronx en viss dos kristet sinnelag. Jag kunde ana hur han efter att ha satt killarna på plats med sina biceps vann deras öra för Saligprisningarna.

När vi möttes i det teologiska kollegiets trappor märkte jag alltid en höjd gard. Det gällde att snabbt förekomma Frank och gå på om något, alltid på det hjärtligt fräna sätt som var det enda han kunde godta. Varje möte blev en envig, med oviss utgång.

Den teologiske ynglingen från Catholic University är inte så unik. I själva verket ingår det självironiskt burdusa, liksom impulsen att satsa högt, i en utbredd amerikansk mansattityd.

Som Susan Faludi har påpekat i sin uppföljare till Backlash, Stiffed. The betrayal of the American man (1999, på svenska Ställd, utan den dubbelmening av ”tuff” och ”låst” som väl ”stiffed” har), borde pionjärerna då Amerika koloniserades vara styrande, djärva och orädda, samtidigt som de lika självklart väntades bidra som familjefäder och samhällsbyggare.

Att deras roll måste anpassas till nya tider är klart. En del av tragedin i amerikanska könsroller beror antagligen på, att den omprövningen har uteblivit.

Robert Bly (Foto: Nic McPhee)

Vad som hos Faludi är ett intressant observandum antar i poeten och psykologen Robert Blys bok Iron John. A book about men (New York, Vintage Books, 1990) djupare, snarast tragiska mått.

Enligt hans dynamiska, Jung-påverkade synsätt har män i USA avsnörts från källorna, den ”vildman” som behöver få utlopp, och tilldelats en snävare, ofta förkvävande roll. Sådana män sitter i fångenskap, ur vilken kriget, våldet eller haussandet av ett hänsynslöst risktagande  leverne får anvisa en lika tydlig som illusorisk utväg.

Enligt Robert Bly har i vår tid den livsviktiga vidareföringen av värden och identitet från fäder och äldre män till pojkar kollapsat. Splittrade familjer med krävande yrkesarbete, färre män som kan lära sönerna sitt hantverk eller sitt yrke, fäder som dödats i krig – skälen är flera. Unga män dras därför relativt mer in i kvinnornas krets, och matas med en underförstått kritisk, eller åtminstone kluven syn på det kraftfulla, det beslutsföra i själva mansrollen. En syn som självfallet ofta färgas av kvinnors egen frustration.

I dag ter sig många amerikaner oförlösta. Deras roller skaver, men få kan uttrycka varför. Somliga lider under en obestämd sexuell identitet som de överkompenserar; andra blir risktagare inte bara genom fysiskt dödsförakt utan t ex i finans- eller mediavärlden (”flygare” med Blys uttryck), men alla är lika olyckliga. Det är långt till det disciplinerade, inrebestämda självförverkligande, inom vilket vars och ens natur växer till sig, ett skeende genom vilket personen kan blomstra och storverk ske. Blys bok (som alltså kom redan vid 90-talets början) har inte oväntat nått jätteupplagor och finns även på svenska.

Under några års vistelse i USA jämförde jag ofta yngre amerikaners sätt med jämnåriga svenskars. Utan att på något sätt förringa de många fina egenskaperna hos dessa amerikaner måste jag säga att unga svenska män då tycktes visa ett större lugn, mer av inre förankring. Macho-dragen finns givetvis men hade en välkommen motvikt, så att de med tiden kunde väntas uppta andra drag. Detta positiva tillstånd hade redan då undantag. Kanske håller det på att förändras, ändå borde det utgöra en bas för att fortsätta mogna och utvecklas.

Det förräderi mot mannen som Susan Faludi talar om är förstås lika illa som det mot kvinnan, men får långt ifrån den uppmärksamhet det förtjänar.

Foto: Nic McPhee

Vad gör dagens politiska generationsväxling för attityderna i Israel?

Då stafetten räcks till en ny generation väcks både hopp och fruktan. De äldre trängs tillbaka och de unga stormar fram. Förr tvangs mästaren lämna över till sin gesäll, i dagens vetenskap gör sig yngre forskare ofta kvitt vad äldre kolleger har skapat.

Också i politiken stelnar de äldres världsbild, varpå de yngre fordrar att den moderniseras. På Margaret Thatcher, Helmut Kohl och Hosni Mubarak lurpassade yngre maktkandidater. Över den s k arabiska våren svävar i dag – utom önskan om bredare deltagande – generationsväxlingens vassa bila.

Mellanösterns generationsbyte stannar inte vid arabstaterna. En insändare i The Economist (18.8) hävdar, att hela de äldres problembild har blivit irrelevant: ”The Jewish diaspora is ideologically divided by generation. The generation represented by Sheldon Adelson, a billionaire contributor to the Republicans, is more likely to be concerned with ‘settlement, conquest and conflict’ and to ignore the demographic time-bomb facing Israel”. Skribenten anser sig “profoundly uncomfortable with older generations’ callous and unwise turn away from the forthcoming, obvious conundrums with which we’ll have to deal.”

Peter Beinart

Läsning av ny litteratur bekräftar generationsväxlingen. Författaren Peter Beinart pekar i sin omtalade bok i år, The crisis of Zionism, på hur yngre israelers värderingar skiljer sig från de styrandes. Yngre anser att judar i dagens värld har undsluppit många tidigare hot. De inser att alltfler samtida judar (särskilt efter Sovjets fall) lever i demokratier där de kan nå viktiga poster. De yngre överger därför den tonvikt på hot och offeranda, militära lösningar och nollsummetänkande som t ex flera Israelregeringar utvecklat. Man vill ha välfärd och det avspända samhällsklimatet i utvecklade stater.

Yngre judar har inte präglats av 1930-talets förföljelser, inte heller av de solidaritetskänslor som sexdagarskriget 1967 väckte. Många erfar öppen olust över bosättandet och dess konsekvenser. De överger en ortodox religionsutövning för en mer pluralistisk livsstil, och i varje fall mer liberala unga gifter sig oftare utanför den judiska gemenskapen. Att vissa yngre israeler strängt vill iaktta gamla seder, ingår tidiga äktenskap och skaffar många barn samt driver teologiska studier är sant, men detta hör till den nya pluralismen. I stället för att som förr aktivt söka påföra de sekulära israelerna sina religiösa seder nöjer sig dagens ortodoxa – haredim – med att odla sina egna gemenskaper.

Theodor Herzl

Att följa det som sägs om dagens Israel är som att se två helt olika länder analyserade, samtidigt som dessa tolkningar är intvinnade i varandra. Bilden av ett blomstrande aktivt samhälle där en judisk identitet fritt står till buds, står mot en ständigt rustad militärstat, ett veritabelt Sparta som nu märks via olika krav på Iran. En åsiktsklyfta råder som en gång förebådades av Theodor Herzl med orden ”Vi vill inte ha en boerstat, utan ett Venedig.”

År 2002 skrev Bernard Avishai i liknande anda: ”Three generations after the Zionist revolution succeeded, Zionist ideas had become wrong. Their persistence in Israeli political life was unforeseen and, in retrospect, unfortunate; the Utopian improvisations that had given priority to inventing the nation – collective, exclusive Jewish land tenure, for example – became the justification for serious acts of discrimination against individuals.” (The tragedy of Zionism. How its revolutionary past haunts Israeli democracy, xvi). Liknande tankar blev kända i Sverige bl a genom Göran Rosenbergs bok Det förlorade landet (1996).

Också i USA trängs den äldre generationens syn på Israel nu tillbaka. De föreningar som samlat 1930-talsisterna försvagas medan mer liberala organisationer (som J Street) fångar upp de yngres inte så nationalistiskt självcentrerade, utan mer flexibla åsikter. Yngre judar som inte själva upplever sig diskriminerade ser ljusare på sina utsikter. Enligt dem hotar däremot den extrema sionismen den judiska själen och Israels själva existens. Med de yngres mått – ett Amerika med lika rätt och karriärchanser – framstår Israel som potentiellt isolerat, ja låst i gårdagskonflikter. Att de äldre kristna med anglosaxisk bakgrund tappar tyngd i den amerikanska befolkningskartan bidrar också det till att banden med det ”judeo-kristna arvet” luckras upp.

Israelisk bosättning på Västbanken (Foto: Modi’in Illit Municipal Council)

Man kan som en specialrapport i The Economist nyligen (”Judaism and the Jews”, 28 juli 2012) se hoppfullt på judarnas situation och utsikter i världen, även om konflikterna kring Israel inger oro på grund av de styrandes mål. Är det rimligt, eller bara prov på naiv ekonomism, då tidskriften säger sig tro att en mer fredlig attityd vore möjlig bland israelerna, i det fall de rättrogna – haredim– av Knesset tvingades göra militärtjänst och fick släppa sin nuvarande skattebefrielse?

I samma Economist-bilaga ifrågasätts den sorts försvarare av Israel som ser överlevnadens problem i första rummet, som på märkligt sätt blandar aggressivitet och offermentalitet och verkar ta mindre ansvar för att Israel utövar en pragmatisk form av sionism. Mick Davis, ordförande i Jewish Leadership Council, har sagt: ”- If the prime minister of Israel wants to speak for the Jewish people, then he must articulate the values of the Jewish people, and he doesn’t do that. Settlements can’t possibly be the values of the Jewish people. The Jewish people place great emphasis on life, on how they interact with their fellow men: How can building settlements willy-nilly be Jewish values simply because you say there’s a mitzvah [religious precept] to occupy the land?”

Peter Beinart ställer en lika avgörande fråga: ”The struggle to help the Jewish state return to its founding ideals is not a struggle for Israelis alone. It is a struggle that calls all Jews because Israel is the great test of Judaism in our time. If Israeli democracy falls, it will fall for all of us. No matter where we live, we will spend our lives sifting throught the political, ethical, and theological rubble.” (The crisis of Zionism, 196).

Läs även: “Lärorika studier av Israels försvarsideologi”, i Svensk Tidskrift, 7 oktober 2011.

Kan Vitruvius blick hjälpa svensk byggkonst?

Ett inlägg i Dagens Industri tog i veckan upp bristerna i vår byggsektor.

Kunnigt och med något av svikenhetens förtvivlan påpekar två skribenter, att våra dåliga nybyggen kan ha med brist på ledning och kunnighet i plan- och byggprocessen och att göra: ”…fastighetsägare är i dag stora opersonliga bolag, byggmästarfunktionen har i stort sett försvunnit och skickliga hantverkare med gesällbrev är svåra att finna.”

Vitruvius överlämnar De Architectura till Augustus

Detta är illa nog.

Kanske svarar Bengt Adolfi och Per Arne Ivarsson därmed oavsiktligt på frågan, varför så många av oss känner magknip inför dagens hus?

Ursäkta, men saknas inte något som bildligt håller dessa hus samman? En bärande tanke, något omisskännligt personligt.

Man kan bara påminna om den mentala avgrund som tycks skilja Ragnar Östbergs intuitivt överskådliga, in i minsta detalj genomarbetade stadshus från en närliggande uppstickare: det nya kongresscentret vid Tegelbacken i Stockholm.

Äsch, ni har inte vant er, säger någon. Ni ser bara inte helheten!

Jag vill svara: Beklagar, men vad då helhet? Jag ser ingen! För ”helhet” är mer än räta linjer och genomsläppliga material. Ett inre ljus krävs, en öppning mot ett ”bortom”.

Märk ordet ”bortom”, på ett annat språk: transcendens. Det oändliga, gåtfulla, fångat i ändlig form. Vi avläser det hos äldre europeiska tempel, exteriört, liksom med tiden i en växande tonvikt på kyrkors och klosters inre rum och gårdar.

Efter ett besök i somras hos den engelske filosofen Roger Scruton läser jag hans nya bok The face of God. Scruton frågar bl a vad vår generation egentligen skapar för hus och miljöer.

Han ser det som en mänsklig nödvändighet att ge sin olust utlopp.

Äldre miljöer har ett ansikte, menar Scruton. Vi möter genom dem ett ”något”, en skapande avsikt, på visst sätt Skaparen själv. Är det en slump att äldre hus ofta lånat något ur den högsta byggnadskonst som finns – nämligen templens, kyrkornas?

En aning om det sakrala, rentav det skyddsbehövande heliga, lever kvar hos dessa hus.

Så inte längre. Scruton noterar en förlust i våra nya städer. Hans ord måste återges på engelska: ”Peope are hurt by the faceless blocks that now intrude into such streets not simply because they dislike the style or have yet to become accustomed to it, but because the connection with the tradition of temple architecture has been finally severed.” (The face of God, s. 123).

Scruton talar om bildstormare, och menar att dessa avsiktligt vill riva upp den harmoni och det lugn som en plats förmedlar, för att ersätta det med rastlöshet eller disharmoni.

En arkitekt kan sårat invända, att det här har ju mitt konstnärliga samvete skapat. Det uttrycker mig själv, är det inte rätt då? Men frågan om en arkitekt bör uttrycka sig själv så, eller via ”den sortens jag,” återstår. Samvetet orkar vi liksom inte kämpa med. Bedövad av den tjatpropaganda vars falska poäng är, att traditionellt byggande i sig blir otidsenligt och sentimentalt, avväpnas en kritiker lätt och intalar sig att han bara vill ha tillbaka något ohjälpligt förlorat.

En rad frågor kvarstår. Varför har t ex det klassiska, allmängiltiga så få försvarare bland dem som formar vår allmänna miljö? En klassisk syn modifierad med en ny öppenhet för historiska och lokala värden, så klart. Flockbeteende eller trendslaveri?

Vilken vila är det i varje fall inte att möta en upplevd meningsfrände, nämligen den romerske arkitekturfilosofen från kejsar Augustus tid Vitruvius, en man som ägde närmast bedövande kunskap om naturlagar, material och proportioner men också ett så uppenbart vett. Utom den euklidiska geometrin visste han allt om vart de stora mästerverken syftade.

De Architectura (Foto: Mark Pellegrini)

Vitruvius storslagna – om än terminologiskt tunglästa – skrift finns sedan några år på svenska, Om arkitektur – tio böcker (Byggförlaget, 1989). Här möter en  man som förstått vad som ger arkitektur värdighet och behag. Och bakom en sylvass passare ryms något ännu skarpare – en tränad blick. Märkligt nog erfar läsaren inför Vitruvius stränga resonemang om estetiska lagar, där såväl proportionsläran som materialens egenskaper tas som orubbligt givna, och föga plats ges för det äventyrliga och nya, i själva verket en frihet, detta i kontrast mot den fördom om stelhet och  bundenhet som ofta möter de klassiska idealen.

Vitruvius sätter sakerna på sin plats. Detta behöver vi märka. Hus måste inte se lika ut i alla tider. Ändå förenas de välbyggda, av ett inre ljus uppehållna byggnaderna, trots alla olikheter, med varandra. Det stilrena roslagstorpet är släkt med den värdiga, tessinska kungaborgen och med de sydländska paradtorgen.

Tänk om vi kunde återvinna detta något, om vi därtill lyckades bryta upp den opersonliga byggprocess som Adolfi och Ivarsson så riktigt beklagar?

Kanske skulle en mer harmonisk och mindre aggressiv modernistisk stadsmiljö inte bara bli ”vackrare”.

Kanske skulle den också avleda den inre existentiella desperation som många unga i dag känner?

Litteratur:

Bengt Adolfi och Per Arne Ivarsson: ”Därför är byggena så dåliga.” Dagens Industri, 28 aug. 2012.

Carl Johan Ljungberg: ”När medeltiden blev högsta mode”. Om den viktorianske arkitekten Augustus Pugin, Axess nr 1, 2009.

HRH the Prince of Wales: A vision of Britain. A personal view of architecture. London: Doubleday, 1989.

Vitruvius: Om arkitektur – tio böcker. Övers. Birgitta Dalgren, Stockholm: Byggförlaget, 1989.

Foto: Mark Pellegrini

En gymnasists största filmupplevelse: Le grand Meaulnes

Den har hamnat på topplistor över 1900-talets klassiker, har filmats två gånger och ger nya generationer en nyckel till livets två stora mysterier: kärleken och självuppoffringen.

Brigitte Fossey (Foto: Georges Biard)

Det gäller den franske författaren Henri Alain-Fourniers roman Le grand Meaulnes (på svenska Det underbara äventyret, resp. Den store Meaulnes). Hos Alain-Fournier (1886-1914) ryms i en betagande äventyrsberättelse så mycket av idealiteten och smärtan hos den unga vuxengerenation, i vilken många blev kanonmat då första världskriget raderade ut en värld. Alain-Fourniers ungdom var mörk, men likväl fylld av förhoppningar. De som överlevde det stora kriget berövades själva grunden för sina övertygelser och de som gav tiden röst prövade helt andra tonfall.

I den första filmen gjordes Augustin av Jean Blaise, Yvonne av Brigitte Fossey, i den från 2006 spelade Nicolas Duvauchelle Augustin, Clémence Poésy Yvonne. En trailer om den andra filmen kan ses här.

Hur Le grand Meaulnes kunde uppfattas av en ung gymnasist sökte jag för några år sedan fånga i följande korta text.

Henri Alain-Fournier: Ung man i uniform gav anden liv i förkrigsårens oro

Att tänka på Europa före 1914 inger vemod. I hoppets och framstegets namn bar initiativ och goda lagar då frukt inom industri, vetenskap och konst. Det var även en tid då livet levdes i ”realtid” och kvinnor använde vita parasoller.

Bekväma hus, snabba tåg, bättre hygien; sjukdomar kunde bekämpas. Kunskap gavs ett egenvärde, alltfler kunde utbildas. Allt detta i politisk harmoni. Framtiden tycktes ljus.

Samtidigt angreps detta samhälle, först via en sorts gråväderslitteratur och smygande agg.

Agitatorer eldade på massorna, de yvigaste avarter spreds. Darwins läror ansågs berättiga en kamp mellan klasser och nationer. Hån mötte idealister och ekumener, samtalstonen fick den skärpa vi nu tar för given. Trumpeterna ljöd.

Och med kriget 1914-18 föll mycket i spillror. Kriget utlöste i sin tur palatskupper och revolutioner, revolutionerna diktaturer. Allt var hotat, en kedja av tragedier utlöstes.

Få har förkroppsligat det ljusa förspelet till allt detta som Henri Alain-Fournier, den unge franske litteratör och officer som 1913-talet vann succé med romanen Det stora äventyret (Le grand Meaulnes). Alain-Fournier har blivit en s k kultfigur, på sent 1900-tal filmad två gånger och med tiden översatt till ett 30-tal språk. Hans för tidiga död har skänkt honom en nimbus, också som en av de lysande unga som stupade i första världskriget. På tidiga kort av honom möter en karsk odåga i en högkragad kadettuniform med guldknappar, det smala ansiktet tycks förete en avväpnande korsning mellan Klas Klättermus och Ljusets riddarvakt. Av tidiga brev som bevarats förstår vi att han sysslade med de högsta livsfrågorna.

Vem var då denna unga talang?

Henri Alain-Fournier var född 1886, en begåvad och ärelysten skollärarson från mellersta Frankrike som kom att bli elev i landets bästa lycéer. Som andra ungdomar fick han läsa mästarna Corneille och Racine, men först en poet som Henri de Régnier öppnade hans fantasi på allvar. Alain-Fournier beskrivs som både utåtriktad och sökande, han bar alla den franska landsbygdens djupa gåtor och känsla i blodet. I hans barndomstrakt, ett gudsförgätet hedlandskap nära katedralstaden Bourges i provinsen Sologne – den del av Frankrike som Simon Weil har kallat Frankrikes andliga hjärta – fick hans liv en avspark och verket dess särprägel.

I den föga märkliga, vid en första läsning snarast naiva berättelsen låter Alain-Fournier byskolepojken Augustin Meaulnes dyka upp ur tomma intet, för att under några hektiska veckor vända upp och ned på den lilla byn och skänka skolpojkarna välkomna avbrott i slagsmålens tristess. Meaulnes är mer än bara en ny kamrat, han är en romantisk hjälte. Snart nog flyr han den sömniga byn. Han får både sätta sin vänskap på prov och möta den äkta kärlekens sötma och sorg sedan han spänt trillan framför hästen och på slingrande småvägar nått det oväntade, hemlighetsfulla ödemarksslott där berättelsen spetsas till.

Här firas nämligen en slarver till lantadelsmans förlovning, och under dansen i de förfallna gemaken väcker Frantz de Galais vackra syster Yvonne med sin skönhet och sitt redbara sätt Meaulnes intresse. Kärleken visar sig besvarad, de två glider en tid ur varandras synkrets men återförenas och gifter sig. Tragedin gör sin entré, för Meaulnes tvingas snart överge lyckan och sin hustru för en hederssak. Han vägrar svika ett löfte han gett, att återfinna svågern Frantz fästmö som dramatiskt flytt och brutit förlovningen. Förloppet följs av Alain-Fourniers andra jag, Meaulnes gode vän François som, varlig och anonymt tjänande, förgäves söker ge det hela ett gott slut.

Historien blir trots sitt stoff aldrig banal utan höjs till konst, och varför inte mystik. Av Shakespearehar man sagt, lärde sig Alain-Fournier att ta ned de stora motiven på jorden utan att frånta dem deras höghet. På ett ungt, okonstlat språk möts här Tristan och Isolde och riddarsagan, friska intryck från Stevensons pojkböcker och – oväntat – också från den ryska balett med dess clowner och pierrotfigurer som Alain-Fournier stiftat bekantskap med i Paris. Så här har unga älskandes villkor sällan skildrats. Förebilden till Yvonne de Galais var en viss fröken de Quièvrecourt, en sjöofficersdotter från Toulon som Alain-Fournier kort mötte under sin tid i Paris. Psykologerna skulle kanske tala om en drömbild, en kompensation för en kärlekssaga som aldrig blev av, men det är möjligen mer sammansatt än så.

Få kan väl betvivla att romanen handlar om den lidande, äkta självutgivande kärlek, den agape som läker allt. I det liv som tycks så lagbundet liknar denna kärlek i sin verkan magin. Denna Yvonne är med sitt ödmjuka mjukt distanserade sätt så vettig, är i bästa mening så vardagligt klok. Med udden mot all tanklös, romantisk världsflykt säger hon sig t ex vilja ”finna den lycka som ligger inom räckhåll, och som kanske inte är så lätt att upptäcka…”

Så talar knappast en kärlekssbedövad flicksnärta.

Man kan avfärda Det stora äventyret som en saga från förr, en tom jakt på en förlorad barndom, vilket den kanske delvis också var. Men Alain-Fourniers verk är något långt mera. Det leder tydligt och omisskännligt framåt-inåt, mot dyrköpt insikt. Det visar hur livets gåva lyser i grådasket och omärkligt förnyas, som dess väsen nu är. Berättelsens gestalter är i sin framåtvirvlande rörelse ofta ”mozartska”, också i sin förtvivlan ljusa och benådade. Alain-Fournier får i sitt korta liv själv sägas ha nått insikten, att vi måste bekämpa vår stolthet, måste kunna ”älska alla ting”, och sky det mänskoförakt som förgiftar allt.

Flera av Alain-Fourniers biografer svävar på målet vad gäller hans syn på kristendomen. Han bekände den nog inte uttryckligt, men stod klart i dess tradition. Han beundrade t ex Paul Claudel som poet, men stöttes något tillbaka av dennes i hans smak väl rätlinjiga katolicism. Fast Alain-Fournier som ung gärna läste evangelierna, låter han deras bud passera konstens öga och på dess villkor bilda en inre ljuskälla i berättelsen.

Blott 27-årig miste så Alain-Fournier livet. Det skedde 1914 en septemberdag i en skog mellan Verdun och Metz, under en räd beordrad av rädda befäl i krigets ovana inledning, detta bara några veckor efter den gode vännen Charles Péguy gett upp andan. Alain-Fourniers kropp återfanns inte.

Hans försvarstal för det ljusa livet får däremot aldrig förloras.

Foto: Georges Biard

Förnyelse i det bländande ljusets land

Taxichauffören gör en gest av högdragen avsmak:

”-Se på den villan, monsieur. Den tillhörde ben Ali. Och den också, och den. Sju stycken disponerade han allt som allt, bara här i Monastir. De blev hem för hans favoriter. Så klart han måste fly ur landet!”

Vi beundrar de bländvita villorna intill havsbukten vid infarten till Monastir, den tunisiska mönsterstad som Habib Bourguiba en gång byggde upp.

-Så ni tycker det är bra att ben Ali fick avgå till slut, då?”

– O ja, det är en sådan oerhörd lättnad. Den nye, Moncef Marzouki, tycker vi bättre om. Han har åtminstone hittills skött sig bra.”

Segergudinnan Nike vittnar om motståndskraft. (Reliefen finns i Karthagos arkeologiska museum. Foto: Soili Ljungberg.)

En förvirrad besökare undrar. För Tunisien har efter sin självständighet 1956 bara haft två presidenter. De satt båda länge. Då de avgick efter lång regeringstid, andades folk ut.

Skall då Moncef Marzouki lyckas behålla sin popularitet? Vi begrundar frågan ännu då vi far förbi presidentpalatset i Tunis med dess allvarliga vaktsoldater. Muren som omgärdar residenset – ståtligt beläget intill det gamla Karthagos ruiner – tycks ändlös, och vår guide uppmanar oss att inte ta bilder.Förnyelse är svårt. Utanför Tunisien säger många ”Kör gasen i botten!” Liberalisera och modernisera landet. Fortsätt, där Bourguibas reformer stannade upp. Mer marknadsekonomi, mer jämställdhet.

Men tunisiernas erfarenhet av 1980-talets marknadsreformer är inte entydigt goda. De höjde nog välståndet men rådde inte på de sociala klyftorna. Dessutom fanns en reaktiv motrörelse till den konsekventa sekularism som Bourguiba och ben Ali drev. Landets traditioner utgör en stolthet, särskilt men inte bara för de äldre.

En klok president måste balansera.

Ett sätt att balansera är att arbeta via Islams traditioner och samtidigt föra in landet på nya utvecklingsspår.

Kanske detta sker, fast motsägelsefullt? I Tunisien anar i vart fall besökaren, bortom det traditionella, ett drag av uppbrott. Inflytandet från kolonialtiden fortsätter kanske att verka ändå i det tysta? Ett frö till reformer såddes under fransmännen, hur stillastående deras knappt hundraåriga epok än var.

Vad spelar det för roll idag, kan man invända. Frågorna är så helt andra. Men betänk då att det inte var någon imam, som  2010 genom opåkallad arrogans drev den arbetslöse försäljaren Mohamed Bouazizi till det självmord som väckte sådan vrede och utlöste den tunisiska revolten. Det var byråkrater i den sekulära statsförvaltning som Bourguiba skapat. Det är heller inte en muslimsk emir utan samme sekuläre socialist – Bourguiba – som nu vilar i det gravtempel, som i prakt tycks vilja tävla med Taj Mahal. Ståtligare än någon medlem av husainidernas 250-åriga dynasti som styrde landet från tidigt 1700-tal.

Gammalt och nytt bildar ett Janusansikte. När Tunisiens kulturliv nu skjuter skott, kan det anknyta till det bästa i den franska maghreb-blomstringen, den unika arabisk-europeiska blandkultur som präglade kolonialtiden och som förtjänar att få ett nytt liv. Tunisien som seglat upp som arabvärldens nya filmcentrum vårdar med samma respekt sitt romerska arv.

Vid stränderna ser man människor luftsegla i båtdragna fallskärmar. Paraseglarna söker nya perspektiv, precis som en yngre generation tunisier vars vilja att komma framåt nog inte skall svika dem.

Kritiken av forskarnas stadshusfest når inte kärnan

En festnota har gjort många upprörda.

Hur kunde en ansedd statlig forskningsstiftelse lägga över två miljoner på en stor fest? För ett futtigt 15-årsjubileum?

Och kalla det för ett informationsutlägg?

Nu kräver man avgångar och skärpta kontroller. Våra forskareliter granskas med en iver som de inte ofta ägnas. Sådant här skall då inte få ske igen.

Men ingen har hittills frågat om det vi sett ingår i en instängd statlig kunskapskultur, där det som förvånade de berörda mer var ”allmänhetens reaktion” än utgiften i sig. En korporativ vetenskapsrådskultur, där alla känner alla och anpassning och krav att visa upp sig på de olika arenorna blivit en självklar nödvändighet.

En annan sorts fråga är: bör alls så mycket forskning drivas av staten, eller med dess pengar? Blir inte den forskning skev, där utförarna tillsätts och avlönas just av den statsmakt som ska utforskas?

Det är frågor med vilken vi borde ha stört herrar Björklund, Krantz och Reinfeldt. Skulle en skandal som denna ha skett i Storbritannien där privata stiftelser och charities är tyngre än här och regelverken formats efter en sådan friare ordning? Eller i de många oberoende universitetens USA, där enskilda stiftelser sedan länge bildar forskningens hörnpelare? Svaret är viktigt.

Att så få av våra liberaler tycks inse dessa faror för friheten är illa, kanske värre än det avslöjade slöseriet i sig. Om de pengar som herr Bindefeld m fl erhållit kunde få igång en debatt om hur svensk forskning kan breddas så verklig mångfald nås, hade den ändå uträttat något gott. Om alternativet med privata universitet kunde överföras från kuriositeternas plan till den riktiga agendan hade ännu mer vunnits.

Borgerligt ideal klarar framtiden

En tidigare version av denna artikel publicerades i våras i Svensk Tidskrift och uppmärksammades av bl a P J Anders Linder i Svenska Dagbladet.

Vad betyder borgerlig? En del svarar ”brackig”, eller ”snobbig”. Men borgerlig bör inte karikeras. Som samhällsgrupp har den gammalt ursprung. Den börjar formas hos de hantverkare och köpmän, som på medeltiden verkade i städerna eller kring Europas feodalborgar. Dessa hantverkare ägde ”burskap”, alltså rättigheter att verka på sin ort. Borgare blev även en tidig testgrupp för vad som skulle vidgas till en modern civilrätt, även då de borgerliga revolutionerna i modern tid fört det ”tredje ståndet” till makten.

Borgerlighet är en flerskiktad företeelse, och blir det än mer då industraliseringen inleds. Om högborgare och patricier utgör en gränsgrupp till adeln, gränsar småborgerligheten till proletariatet och de ofria bönderna. I stället för borgerliga talar man ofta om om middle classes eller Mittelstand. Att borgerliga även i revolutionära tider har bevarat vissa aristokratiska seder är likaså klart. (Se t ex Andreas Kinneging: Aristocracy, antiquity, and history. An essay on classicism in political thought, 1994).

Borgerliga personer är självfallet individer. Bland dem har det funnits personer med mycket olika skaplynne och samhällsnytta. Det konstiga är nog inte att de alla är olika, utan att de som grupp har lyckats tillföra samhället en så påtaglig förnyelse.

De borgerliga skikten förtjänar att belysas och förstås. Att t ex inse vad en stabil borgerlighet kan betyda i ett land borde välkomnas inte bara av de partier och organisationer som själva har frihetliga strävanden. Vi vet ju att epoker med stark borgerlig närvaro har blivit frigörande och framgångsrika. Initiativ och välstånd har spritts till andra än dessa grupper.

”Borgerliga” som förnyelsegrupp behöver fasta men förnyelsebara regelverk. De styrande måste förbättra lagarna, så att samhälle och ekonomi blir förutsägbara. Individerna måste i sin tur disciplinera sig så, att de kan lösa sina uppgifter. Häri ingår att godta s k ”uppskjuten belöning”, t ex att vilja gå i lära eller studera resp. börja arbeta utan hög lön. Man måste även bli varse sina starka sidor. Borgerlig betyder att göra en livsplan, att ordna sitt liv självständigt och så långt det går sköta sin trygghet utan(för) staten.

Detta yttre och praktiska är en sak. Utan att inspireras från fantasin och konsten, utan känslan av att ett borgerligt samhälles livsstil är lika självklar som den luft vi andas, lär denna livsstil inte möta större gensvar. Vi människor måste lockas – vi måste ge ett gensvar, djupare än logikens, för att anta ett sätt att leva. Man kan tänka på vad bilden av den egna röda stugan och flaggan i topp har betytt i Sverige. Att efter ”trial and error” överge det stelnade och livslösa i varje tids regler och vanor, och samtidigt bevara det gångbara i dessa, är en metod för borgerlig förnyelse.  En sorts ”kulturell arbetsdelning” mellan professioner och över tiden är även oundgänglig.

De borgerliga tvingas ofta försvara sin roll. De måste bemöta kritik med god kunskap om den ekonomiska historien och rättsutvecklingen, får söka visa hur frihet och rätt (”lag och ordning”) historiskt har ersatt godtycke med rättvisare institutioner. Det krävs här att forskare och andra knyter ihop den liberala rättsstatsdebatten och lärdomar t ex från sociologer som påtalat den fria tävlans avigsidor, med kravet på entreprenöriellt handlingsutrymme. Här finns en sorts ”bildning” som är helt nödvändig för samhället.

Som en enkel vägledning för ett borgerligt samhälle föreslog den tysk-schweiziske nationalekonomen Wilhelm Röpke efter 1945 att vi bör premiera personliga egenskaper som: ”Självdisciplin, rättvisekänsla, hederlighet, ärlighet, sportslighet, moderation, allmänanda, respekt för mänsklig värdighet, fasta etiska normer”. Detta kan tyckas banalt, men för oss långt. Att Sverige efter 1945 i så hög grad förvisåg de försök som bl a tyska ekonomer, samhällsvetare och politiker (ofta kallade ”ordoliberaler”) gjorde för att lägga grunden för en ny sorts rättvist och frigörande samhälle är beklagligt. Dessa centraleuropeer sökte kombinera socialt ansvar med personlig frihet, något man på andra håll gärna tog efter. Vi missade i Sverige ett frihetsprojekt som blev en succé och bl a fördes från Tyskland till Frankrike och även USA. Troligen förband våra (S)-ledare då detta slags regelbaserade politik med en kristdemokrati som de ogillade. Man ville också ta sin inspiration från England och USA.

Vänstern gestalter misstrodde länge en borgerlighet hos vilken de bara kunde se egoism och egenintresse. Man såg sig moraliskt höjd över ”högern” då man försvarade en gemenskap eller ett socialt ”kosmos,” något de borgerliga ansågs ha vänt ryggen. De borgerliga ansågs av vänstern ”atomisera” samhället, och utlämna  individerna åt ett blint öde, förkroppsligat av marknadskrafterna. Hur godtycklig denna världsbild än var, tycktes den under lång tid svår att rubba.

Kring det borgerliga som social kraft finns samtidigt en rad olösta frågor. Därför  är det välkommet att Axel och Margaret Ax:son Johnsons Stiftelse just utgett Den nya borgerligheten, byggd på ett Engelsbergsseminarium med prominenta deltagare (red. Kurt Almqvist och Lotta Gröning, 114 s, 2011). I boken väcks vitala frågor i aktuell form.

Enligt idéhistorikern Svante Nordin var svensk borgerlighet en gång stark. Borgerliga fick från sent 1800-tal goda chanser att verka. När skråväsendet avskaffats, ståndsriksdagen upphävts och bl a Gripenstedt vidtagit sina reformer, kunde driftiga personer börja bygga ett modernt samhälle.  Genom arbete och sparande bröt svenskarna fattigdomen. Borgerliga politiker inskänkte sig inte till ekonomin utan lade även grunden till ett modernt socialförsäkringssystem. Socialdemokratin förblev länge svag, särskilt så länge den hyllade marxistiska dogmer. När Per Albin Hansson slog in på en mer arbetarborgerlig väg gav det resultat. Symbol härför blev som bekant folkhemmet. Samtidigt som den tidiga socialdemokratin bejakade skötsamhet och egenansvar, sparande och egnahemsbyggande, beträdde dock radikaler som Ernst Wigforss vägen mot en stor statssektor och en övervakad jämlikhet, samtidigt som de skattevägen sökte dra in enskild egendom till staten.

Svante Nordin hävdar att svenska borgerliga på sikt inte klarade denna anstormning. Särskilt då den ifördes en moralistisk skrud. Trots att många lättat på sin kristna förankring behöll de ett kännetecken: det såriga samvetet. Skammen över att ha det bättre, över ett välstånd som kanske var oförtjänt, plågade många borgerliga. Detta skapade en osäkerhet, som omvittnats inte minst i borgerlig skönlitteratur. Fast Nordin inte direkt tar upp det, var metoden att vädja till borgarnas dåliga samvete också välkänd bland arbetarrörelsens pionjärer. Med italienaren Gramscis ord sökte socialdemokratin upprätta en hegemoni, ett moraliskt-kulturellt övertag, mot de borgerliga. Det gjorde att dessa hotades av en ständig och osynlig fiende även då inte ekonomisk kris rådde. Vänstern sökte även underminera det borgerliga bildningsbegreppet och dess mest synliga klenod – studentexamen. Man sargade än mer ett bildningsbegrepp som redan var sårbart, då det blivit så beroende av staten.

Enligt Svante Nordin har borgerliga och socialdemokrater sedan haft ett laddat förhållande som även rymt inbördes beroende. Genom sin roll i ekonomin har de utgjort bältesspännare, ihopfogade av ett osynligt kontrakt. Därför är de kanske också dömda att försvinna ihop. Vänstern (den politiska och fackliga) bråkade och krävde, men var likafullt beroende av de borgerliga. Alla känner till fenomenet.

Nordin förbigår möjligen en vital sak. Det är den vana som efter 1945 uppkom, att förknippa borgerlighet med fascism. Detta gav det dåliga samvetet en ny och svårare match. Att de borgerliga sålunda ”atomiserat” samhället ansågs inte bara som omänskligt. Det sades även förklara våldsläror som fascismen. Då vänsterns intellektuella hävdade att diktaturerna hade tagit över de borgerligas idéer och drivit dem till ytterlighet, framstod också de mest reformsinnade icke-socialister som gemenskapens dödgrävare, gestalter som kunde återfå mening bara om de närmade sig vänstern. Något som också ofta skedde.

Här finns en skillnad mot Centraleuropa. Det var nämligen inte som en avbön för en påstådd ”fascism” som borgerliga där efter kriget sökte förena liberala frihetsidéer med kristna gemenskapsprinciper. Man ville primärt uppnå ett gott borgerligt samhälle. Tilltro till goda institutioner skulle förenas med en ny statlig roll dvs att övervaka ”fair play” och skydda allas rättigheter. Ett socialt kosmos utan socialism alltså, och med bibehållande av (modifierade) liberala institutioner, det var bl a vad en krets tyska kristdemokratiska tänkare ville uppnå. Deras tankar skulle upptas av politiker som Konrad Adenauer och Ludwig Erhard. (För en god resumé av hur dessa synsätt uppstod i Tyskland, se den franska filosofen Michel Foucault: The birth of biopolitics, 2010).

Hegemonibegreppet berörs i boken också av historikern Anders Edwardsson. Han betonar att svensk socialdemokrati från början övertog ett tämligen borgerligt samhälle. Ett där människor primärt ville klara sitt uppehälle utan sociala bidrag. Enligt Edwardsson försköt socialdemokratin dock dessa principer. Man införde en ”självskriven” trygghet som efterhand förändrade folks mentalitet.  Sedan det socialdemokratiska samhället på 1990-talet kollapsade, och Göran Persson drev en ”fantasilös men kameral saneringspolitik…tillsammans med fortsatt överbeskattning”, vilar enligt Edwardsson ett tungt ansvar på de borgerliga. Dessa ”måste nu … våga ta en ideologisk batalj om vad som kan och bör ske.” Till det som bör ske hör inte bara att sänka skatterna utan att omsorgsfullt skapa en ny borgerlig ”hegemoni”. Dvs man bör driva opinionsbildning för personlig frihet, ansvarstagande och egenmakt. Likaså bör man återföra resurser till det civila och regionala samhället. Dagens former för barn- och äldreomsorg bör ersättas av en obligatorisk omsorgsförsäkring.

Hur skall då det arbete bedömas, som alliansen gör? Svante Nordin skriver delvis kritiskt: ”Metoden [som Nya moderaterna använt] har sina svagheter. Den träffar inte väljarnas hjärtan utan vädjar ganska ensidigt till deras förstånd. I denna politik finns ingen aura, ingen kanon, inga fanor, ingen panasch. Men den är effektiv, den är modern, den är förnybar. Den vädjar inte till varumärkeslojalitet utan till förmåga att leverera det som efterfrågas.” Andra i boken är mer kritiska. Malin Appelgren, KD, skriver: ”Moderaterna är i dag ett arkitektritat, tämligen blodfattigt parti som lagt sig an mot Socialdemokraterna”, ett förhållande som hon menar om inte annat bör ge KD chans att ta över besvikna moderater.

Journalisten Fredrik Haage anser på liknade sätt att (M) inte tycks ta kulturfrågan på allvar. Partiet inser inte att den politiska striden förbereds, och kanske avgörs, på den kulturella arenan. Alliansen har det dock svårt, för ” i svenska borgerliga hem finns inte mycket kvar av tradition att utöva kultur. Barnen ska bli jurister eller ekonomer eller åtminstone på något sätt tjäna pengar.” Också borgerliga medier sviker, menar Haage, då de ofta förringar vad kulturen och konsten gör för att gestalta en borgerlig livsstil. Sveket är negativt i sig, menar han, men kan också göra att regeringen Reinfeldt ej vinner nytt mandat.

I dagens värld sätts rörlighet och anpassning högt. Ett slags Babels torn reser sig, byggt på globalt varuutbyte och mångkulturalism. I den mån ”borgerliga” vill vårda kulturell kontinuitet och viss nationell särart, så lär de möta motstånd. Är de mäktiga den striden och vad kan de borgerliga göra inför kraven på ideologisk anpassning? Familjer får inte mer bestämma sina livsramar, trycket ökar på många sätt från låglöneländer. Också den internationella ekonomin drivs av händelsernas ström, inte en åskådning med familjen i centrum. Att som i Sverige med politiska medel hålla folk i arbete må vara hedervärt. Men hur goda är de medel som nu används? I Obamas USA talas t ex föga om att arbetsmarknadsåtgärder kan främja ekonomin. Däremot fokuserar Obama-kritiker som Mitt Romney på hela värdekedjan från uppfinnare till företagsmedarbetare. Entreprenörer måste ges spelrum, och ”raiders” få öka svaga företags konkurrenskraft, heter det. Har då borgerliga attityder alls något värde? Alstrar de inte en ovälkommen stelhet, eller en sorts falsk pietet som bara förvärrar krisen?

Att hävda små formers värde, i ägande, arbete och företagande borde vara självklart. Att kämpa mot en storskalighet som inte alltid är sakligt motiverad likaså. De stora kolosserna bländar oss, men kanske mera för att vi följer med strömmen och tror att de är ”nödvändiga” för oss. När tv häromåret visade panikslagna mäklare springa ut ur  finanshusen bekräftade det att det som en dag är stort inte består för evigt. Den glans som de stora finanscentra nu mist lär vara svår att återvinna. I det glappet kan borgerliga idéer om småskalig tillväxt med kulturförankring få sin chans på nytt.

Korta lästips: En god översikt över den tyska syntesen av social marknadshushållning och kristen sociallära ger Lothar Bossle i Vom Sozialismus zum ökonomischen Humanismus (1984). En bild av hur den tyska syntesen tillämpades i Frankrike och USA ger Michel Foucault i en serie föreläsningar utgivna som The birth of biopolitics: Lectures at the Collège de France 1978-1979 (2008). En aktuell syn på raiders ger Reihan Salam i artikeln ”Let us now praise Private Equity” (National Review, February 6, 2012).

Välkommen!

På denna nya webbplats kommer Carl Johan Ljungberg och hans verksamhet att presenteras, såväl hans egna publikationer och föredrag som föreningen Humanistisk Förnyelses aktiviteter.


Carl Johan Ljungberg Ph.D.

Kategorier

Arkiv