Archive for the 'Recensioner' Category

Sök bot hos svenska samhällsbevarare

De politiska ideologierna är döda, hette det på 1960-talet. Nu lever vi i en praktisk tid där man ständigt måste ha dagsfrågorna i sikte.

Det må vara sant eller inte, men att ideologierna har mist betydelse är klart. Och den kanske mest döda eller dödförklarade av dessa ideologier har ofta sagts vara konservatismen. Den som letar på ett bibliotek möter hundratals verk om socialismen, men bara enstaka om konservatismen. Denna lära fick sin form i en tid när giljotinen gick varm och det gamla samhället hotades i grunden. De konservativa sökte ge svar på utmaningar som då var avgörande men som demokratins seger anses ha gjort passerade.

Och vem vill i dag bry sig om tankar som uppstod ett så avlägset förflutet?

När dagens samhällen fått stora och ofta oväntade problem, när folkstyret inte ger oss vad de önskar, uppstår det dock ett nytt läge. När industrin börjar rossla och de organiserade intressegrupperna inte svarar upp mot en ny tids krav, hamnar konservativa insikter i ett nytt och mer förstående ljus. Det handlar inte bara om gammal feodalism mot modern frihet, eller om livegenskap mot demokrati. Vi inser till exempel att det nya inte är bra bara för att det är nytt. Vi anar också att religionen inte är den källa till förtryck som många förr ansåg. Kanske har de konservativa tvärtom bättre än många andra insett de svårigheter som en gång förbisågs av framtidsoptimisterna men som nu framträder med desto mer skrämmande kraft.

pettersson

Simon O. Pettersson

En ung tänkare och skribent, Simon O Pettersson, menar nu att konservativa idéer behöver återuppväckas och prövas på nytt. I vår har han på ett nystartat förlag gett ut en bok kallad Svenska konservativa profiler (Realia Förlag, 149 s) där han öppet presenterar några svenska tänkare, författare och politiker och vad de hade att säga om sin tids frågor. Urvalet som i tiden omfattar gestalter från sent 1700-tal till nu är personligt, bitvis djärvt, men viktiga ledmotiv för en modern tids konservativa kan lätt urskiljas.

Här möter sålunda den kände ”Ydredrotten” Leonhard Fredrik Rääf som ofta avfärdats som feodal patriark men som i verkligheten var en klartänkt, mångsidig ämbetsman som även ägde historisk och antikvarisk talang. Här uppträder en skicklig 1900-talsstatistiker och bondeförbundare som Nils Wohlin, tidvis verksam inom högern. Här presenteras författaren och pingstvännen Sven Lidman, som Pettersson menar vägande bidrog till konservativt tänkande. Liksom den legendariske ”Askegreven” Gustaf Lewenhaupt, på sin tid känd för en rad lysande jaktberättelser. Den förment argsinte akademisekreteraren Carl David af Wirsén ansågs motarbeta de nya författarna, men han var i grunden en skolad estetiker som tidigt anade vilka nya verk som höll måttet.

Är då dessa namn udda, eller godtyckligt valda? Jag vill påstå att de i boken helt igenom förtjänar sin plats och att de har fått en rimlig bedömning. Detta i fall tanken nämligen varit att söka utvälja traditionalister som haft något klokt att säga, oavsett var de sedan har verkat politiskt. En del har väl varit närmast opolitiska.

Att inbegripa Hans Järta – som har kallats en svensk grundlagsfader – i kretsen bör klart kunna godtas, särskilt som hans utformning av 1809 års regeringsform i konservativ anda kom att förhindra överilade och ensidiga beslut. Den brett bildade historikern Harald Hjärne stödde visserligen ståndsriksdagens avskaffande, men är mera allmänt ihågkommen för sin tro på rättsstaten och sin engelskpåverkade liberalkonservatism. Hjärne fick inflytande inte minst genom sina många lärjungar. Lundensaren och professorn Pontus Fahlbecks insats var hans iakttagelser av Stånd och klasser som hans bok hette, från 1893, där han framställde den sociala skiktningen i ett samhälle som uttryck för konstruktiv arbetsdelning.

Vad bildar då den röda tråden hos dessa i sig mycket fängslande gestalter? Att de allmän varnade för alltför snabba beslut som riskerar förstöra rådande seder och institutioner är en sak. Liksom att den attityden var grundad i en, kanske inte pessimistisk men realistiskmänniskouppfattning. Bidrog de då konkret till vår svenska samhällsutveckling? Ibland talas det nedsättande om konservativa som ”organismtänkare”. De skulle varit emot förändring för att den trotts störa samhället eller staten såsom en levande helhet. Men flera av bokens tänkare och politiker inte bara godtar utan förordar förändring. De gör det därför att de insett att en del företeelser i deras tid blivit obsoleta och behövde förnyas. Oavsett var de verkat har de del i en liknande, mångskiktad samhälls- och historiesynmed aristoteliska rötter. Markerad är även deras önskan att sörja för alla samhällsgrupper och deras behov. En kristen, luthersk, grundton märks hos de flesta.

Deras känsla för historia präglar dem i grunden, också i deras sätt att bemöta det ”nya”. De ställdes inför vad man kan kalla en modernism. Vitaltförden var tron att kunna skapa nya institutioner utan större hänsyn till det som tidigare släktledskapat. Ofta reste modernisterna kravet att eliminera ärvda seder och skick. De konservativa ansåg den åsikten vara för abstrakt då den tar för liten hänsyn till det som utmärker det egna folket och nationen. Konservativa godtog (vissa dock med tvekan) efterhand rösträtten därför att de ansåg att ansvaret för en ny tids vidgade frågor måste delas av alla. Utifrån rösträtten kunde man för övrigt också kräva allmän värnplikt ansåg de. Alltså, inte ett organism- men däremot ett helhetstänkande, detta i vetskap om att delarna har behov av varandra och efter förmåga behöver samverka.

En kritiker av Simon Petterssons bok har menat att den fäst överdriven vikt vid ”nationalismen” som drag hos de konservativa. Kritiken är något felaktig, för när de behandlade tänkarna tar upp nationen handlar det om en helhet som en seriös analytiker och särskilt en konservativ inte kan undgå. Det sker just utifrån en omsorg om ”delarna” och ”helheten,” inte för att kväsa den individuella personen eller för att haussa statsmakten. Detta är ett synsätt som möter inte minst hos utländska tidigt moderna tänkare som Burke.

Simon Petterssons bok är ett viktigt inlägg, som bör kunna väcka egna tankar och i en del fall motsägelse. Hans nyansrika porträtt och hans fina utblickar mot våra dagsproblem gör att man har svårt att lägga boken ifrån sig innan man avverkat alla de 30 avsnitten.

Annonser

Att litterärt teckna Europas förfall

Vad skänker en roman läsare? Är det historier om lidelsefull, kanske dödsdömd kärlek, eller om särpräglade enslingar och deras tunga livsväg? Bör en värdefull roman (också) ha ett drag som kan kallas, kanske inte politiskt men väl överindividuellt, tidlöst? Något som framträder både personligt och gör verket socialt, representativt?

En del talar för det senare.

I titlar som Leo Tolstojs Krig och fred, Thomas Manns Buddenbrooks eller George Santayanas Den siste puritanen finns detta ställföreträdande drag med, säg gärna i ’klassisk’ form. Till nyare, svenska romaner som uppvisar dem kan räknas F J Nordstedts Sehnsucht-trilogi (om en grupp människor i ett sent 1800-talstyskland på väg att moderniseras), Sven Delbancs totalitära dystopi Moria land, Carl Henning Wijkmarks Sverigeskildring Den svarta väggen, Anders Jallais skarpa säkerhetsromaner, Andreas Normans initierade UD-thriller En rasande eld och Claes G Ryns psykologiskt sett ypperliga A desperate man (om en samvetsöm upprorsman i ett USA på väg mot politisk kollaps. Se f ö min rec. i katolska Signum).

Urvalet kan förstås tyckas godtyckligt. Men titlarna förenar obestridligen något, nämligen ett tydligt allvar och en reflekterad, något pessimistisk människotolkning. De centrala gestalterna spelar knappast avgörande roller i sin tids skeenden. Men dessa gestalter har iakttagarens blick, vilket skänker värde åt vad de säger om tidens skeenden. Berättelserna speglar i enskilda öden några få individers vetskap om att få leva med i händelser, som i äkta mening är tragiska. Tragiken ligger dels i att de är överväldigande och omöjliga att hejda, dels i att bara ett fåtal fullt inser hur olycksbådande de faktiskt är.

En för mig hittills obekant utövare av en sådan romankonst är Michel Houellebecq, vars verk Underkastelse (Soumission 2015; på svenska i Bonnierpocket 2016) väl tål att jämföras med de nämnda titlarna. Houellebecq bor i dag i Spanien men det är nog talande att han lär ha belgisk bakgrund. I detta land har både det tragiska jämte en särskild sorts frihet präglat flera skönlitterära utövare. Vilken britt detta ändå ganska nytra Brexit-år skulle ha skrivit som Houellebecq, tänker man ibland under läsningen!

Underkastelse utspelas i Frankrike inför valet år 2022. Statens auktoritet vacklar, våldsdåd på offentliga platser har blivit så vanliga att de inte mer rapporteras i nyhetsprogrammen och de gamla partierna rasar i förtroende. Underkastelse är i första hand en idéroman, men anspelar även på ”verkliga”, suggestiva händelser vilket gör den trovärdig och livar upp läsningen. Här finns även humoristiska inslag, med drag av cynism. Om detta hade varit en Brexit-bok kunde den ha förlagts till en respektlös och nyter pubmiljö i någon engelsk småstad, tänker man. Underkastelse rör sig i stället bland medelålders Parisakademiker. Dessa äger både kunskap och är måna om sin prestige men har blivit så uppgivna och illusionslösa, och därmed mutbara att deras ideal snart kommer att offras.

Houllebecqs huvudperson kallas François, en medelålders litteraturvetare som vunnit erkännande för den avhandling om författaren Joris-Karl Huysmans som han lagt fram vid Sorbonne. Att skildra denne ”dekadente” litteratör från förra sekelskiftet har tydligen berett François nöje. Hans tes går ut på att Huysmans blivit missförstådd och att den till synes lastbare och utmanande posören själva verket sökte omfatta konservativa värden som religion, tro och familj, varför hans kända övergång till katolicismen var mer uppriktig än många trott. François’ bästa tid ligger nu bakom honom, och vid sidan om sina rutinmässigt avållna föreläsningar sköter han bland annat en affär med en ung studentska, dock utan tankar på äktenskap eller familj.

Vår forskare har yrkeskolleger som lever på ungefär samma villkor. Fastkörda i en forskarnisch tycks de inte närmare anstränga sig för att förnya sina vyer. Medan de vanliga intrigerna och den akademiska tävlan fortgår, kommer studenterna och går medan åldrandet ohjälpligt fortskrider.

Vår Huysmansforskare visar den för intellektuella så vanliga avskyn eller likgiltigheten för politik, samtidigt som han analytiskt rätt skickligt benar upp det franska politiska spelet. Han märker hur de gamla rörelserna, socialisterna och de borgerliga, blivit alltmer inåtvända och får minskat stöd, samtidigt som de nya islamisterna sjuder av liv – också intellektuellt – och har ett program som de vill förverkliga.

Medan dessa franska normalakademiker framlever sitt liv, smider alltså muslimerna planer på en förnyelse i långt större skala, en förnyelse för vilken de slöa och illusionslösa både är en förutsättning och – utan att själva veta det – håller på att bli centrala redskap. I Frankrike har inte bara Nationella fronten växt till, där finns nu även ett islamistiskt parti förknippat med Muslimska brödraskapet. Partiet är inte militant och dolt utan arbetar lika öppet som de äldre partierna. Ordförande är en gemytlig invandrarson från Tunisien. Mohammed Ben Abbes lyckas bättre än trötta socialister och postgaullister behärska det politiska spelet. Han vill dock arbeta försiktigt i steg och tänker sig en Europagemenskap mer präglad av kejsar Augustus romerska guldålder än av EU:s korta och teknokratiska epok. Tyngdpunkten för detta Europa vill Ben Abbes även förflytta åt Medelhavet till, vilket gör att Nordafrikas arabrepubliker får ersätta dagens håglösa statsgemenskap. Inte minst lyckas denne de Gaulle i muslimsk form neutralisera sina väljares rädsla för Islam, så att han når ökat stöd även av traditionella fransmän.

Allt medan de politiska islamisterna skördar framgångar, bereder deras medarbetare på det kulturella och akademiska området energiskt mark för en större ideologisk förändring. Stödda av generösa bidrag från rika oljestater söker de inspirera utvalda intellektuella att börja syssla med Islams litterära och filosofiska arv – Houellebecq visar sig ganska väl behärska den islamiska så kallade diskursen och inte minst sufismen i dess moderna renässans. Islam skildras som en enklare och sannare lära än den kristendom som rört sig så långt sedan medeltidens andliga guldålder och kristet-antika syntes. Ben Abbes som dessutom inser tankelivets enorma prestige i det borgerliga Frankrike ger dessa strävanden helhjärtat stöd. François inser snart det rimliga i, att hans tolkning av Huysmans troskris får bilda grund för ett försök att vinna över honom som professor vid det islamiskt nyorienterade Sorbonne-universitetet.

Genom sin vänskap med hustrun till en senior fransk säkerhetsofficer får François samtidigt en viss inblick i hur den franska sekulära staten ser på de nya islamistiska rörelserna. I skildringen finns här både drag av raljans och fars på den mänskliga svaghetens outslitliga tema, men i huvudsak ger oss Houellebecq en trovärdig bild av hur intelligenta islamister kunde tänkas arbeta för att lägga tankemässig grund för ett nytt samhälle. Något som givetvis krävs i fall de vill få med sig det landets gamla intelligentsia.

Underkastelse är på ytan en bok om hur upplysningens franska arv i en tid av nyfundamentalism fräts sönder inifrån, och hur en ny religiös hunger i par med opportunism och girighet låter den seger som Karl Martell vann år 732 över de ”otrogna” vid Poitiers gå om intet i migrationskaosets 2000-talsfrankrike. Det handlar dock inte bara om mutor med skyhöga löner, eller om chansen att med klartecken från högre ort idka månggifte med vackra studentskor. Läsaren får även en rad stora tidsfrågor belysta: den halvhjärtade demokratins kris, där Houellebecq begrundar om ett folkstyre utan en inre kompass är hållbart i längden, liksom samma problem ställt på EU-nivån. Räcker de värden som upplysningen överfört för att försvara allt vad Europa har uppnått? Och än mera: kan det erbjuda dagens sökande människor en inspiration för en trött och håglös världsdel som utmanas inte bara av islamistiska rörelser utan även av ett uppåtstigande Asien?

Underkastelse bildar i genuin mening en utmaning till alla 2000-talseuropéer.

Dagens säkerhetstjänster i skottgluggen: Andreas Normans klagodikt över det förlorade frihetssamhället

Ibland visar oss skönlitteratur bättre än tv-nyheterna tidens ansike. Även deckare eller berättelser utan direkt konstnärlig avsikt kan ge påtagliga aha-upplevelser.

Förra året gav Andreas Norman ut en sådan thriller. Norman är alltså UD-mannen vars första bok handlade om hans vånda då han för tio år sedan sändes ut för att identifiera tsunamioffer i Krabi, Thailand. Tiden där öppnade hans blick för en belägenhet utan trygghet och mänsklighet, då myndigheten i Stockholm sökte ge direktiv för att bemästra vad som utspelades på Thailands stränder.

NormanI sin senaste thriller En rasande eld återger Norman ett rafflande svenskt UD-drama, som utspelas i den moderna terroristjaktens skugga. En ambitiös ung svensk diplomat, Carina, får efter ett säkerhetsmöte i Bryssel av en samvetsöm kommissionsjurist ofrivilligt motta en hemligstämplad rapport om ett tilltänkt nytt spionorgan inom EU som han ber henne sprida. Rapporten avses ge EU stora befogenheter att gripa misstänkta och tillåter en närmast obegränsad tillgång till okonventionella metoder. USA:s säkerhetstjänst avses få rätt att jaga misstänkta terrorister inom EU. När det står klart att den unga diplomaten fått det heta dokumentet, ringer alarmklockorna. Hon har kort innan inlett en förbindelse med en egyptier vars släkt visar sig ha band till det Muslimska brödraskapet. Nu blir hon lovlig måltavla för sin avdelnings ledning, men fallet förs snart upp på betydligt högre nivå och engagerar snart den brittiska säkerhetstjänsten varpå en desperat jakt vidtar där alla medel brukas, vänner och kontakter nagelfars och Carinas liv och värdighet blir en ren förbrukningsvara.

Mer av intrigen skall inte avslöjas. Boken utlöser dock många oroade tankar. Att Norman själv sagt sig ha en förebild till händelsekedjan, låt vara med annat än terrorism som röd tråd, är bara det tänkvärt. Visst har de mörka dragen i historien spetsats till, så sker ju i många thrillers, men boken är kuslig snarast genom att visa arten av den dolda verksamhet som officiella säkerhetstjänster bedriver. Här mister chefer, medarbetare, ansvariga i säkerhetsorgan och andra, då ett fall av höga vederbörande har klassats som terrorhot, till synes helt sinnet för proportioner och söker med alla medel komma åt ”objektet.” Det ges i denna jakt bokstavligen ingen pardon. Psykologin då mäktiga personer utan insyn tar rädda, utlämnade och föga ont anande människor i upptuktelse ger spelrum för krafter, som läsaren kan tycka inte bara är obehagliga utan bitvis barbariska.

Det gäller inte bara hur säkerhetstjänster som sådana agerar. Vi ställs också inför den speciella sorts självsäkerhet som en stormakts tjänstemän och agenter utvecklar i vetskap om att kolleger i små länder reagerar tjänstvilligt och gärna gör vad som förväntas av dem. Lägg till detta att dessa säkerhetsansvariga i stormakter i mycket drivs av sin vetskap om sin speciella och gränslösa makt, att de är försedda med samtidens bästa vapen- och övervakningsarsenal inklusive högteknologiska smyg- och flygfarkoster, skyddade av sekretess och inövade vilseledanden liksom att de står över normala krav på rapportering och givetvis inte heller själva är fria från rädsla och tunnelseende i den hotfyllda verklighet där de rör sig. Dessa säkerhetstjänster pressas därtill av politiker med krav på att till varje pris avvärja förmodade hot, varför de lätt släpper mänskliga hänsyn och agerar självrådigt och hänsynslöst. Deras agerande stöds i det skildrade fallet av den lilla landet Sverige med dess önskan att bistå och vara till lags, väl vetande att detta agerande kan ge chanser att i framtiden dela viktiga fakta och nyttja den större säkerhetstjänsten med dess stora resurser.

Visst behövs både militärt försvar och säkerhetstjänster. Visst är den historia som Norman har skapat både fiktiv och tillspetsad, men det finns dock tillräckligt av sannolikhet i den för att göra en läsare vredgad och egendomligt uppgiven. I stort som i smått fångar Norman in tecken på, hur trängda människor i skottgluggen söker värja sig, medan andra äger maktbegärets alla drivkrafter. Det, som inte borde få ske, döljs på skilda sätt genom medel som nedtystande och desinformation, likaså via försök att omskriva obehaglig verksamhet med ett särskilt nyspråk som nog få av oss egentligen skulle vilja använda.

”Vi måste bara stå utanför det här,” tänker läsaren. Denna sörja av solkigt hemlighetsmakeri och tyst godtagande också av orimliga beslut, liksom av inlärd undfallenhet enligt olika policyramverk som beslutats långt från den operativa vardagen och som skorrar mot presskonferensernas och festtalens ljusa klichéer! Ändå är även flera nordiska länder redan inne i dessa kretsar och dras med tiden längre in i dem. Två Nato-chefer är redan skandinaver, vilket har fått en del att utmåla det ”nya Nato” som ännu en försäkringsorganisation med drag av H C Andersen-idyll. Tänk ändå att tusentals band och bl a en rad okända samarbetsprojekt knyter oss till de stora länderna med deras krassa tänkesätt och cyniska bedömningar, vilket får likgiltighet och uppgivenhet att stilla men försåtligt sprida sig i vår gemensamma föreställningsvärld.

Sverige har med Andreas Norman fått sin egen John Le Carré och man önskar honom flera framgångar som En rasande eld.

Vad händer om skottarna väljer att lämna Förenade Kungadömet?

När Slovakien några år efter murens fall bröt sig löst från Tjeckien reagerade få. I den stora omstöpningen de åren föreföll händelsen trots allt inte så märklig.

Om däremot skottarna nu i september väljer att gå ur Förenade Kungadömet (UK) lär det däremot väcka betydligt starkare reaktioner. Den drygt trehundraåriga unionen har utom betydande styrka och välfärd gett denna anrika region del i en stolthet över vad det brittiska imperiet uppnått. Man har delat viktiga institutioner som språket, rättskipningen och den ”oskrivna” författningen. Skottar har gett tunga bidrag till nationalekonomi, innovationer och teknik liksom  inte minst inom skönlitteraturen. Många idérika skottar har utvandrat till Amerika, Australien och andra delar av världen. Samtidigt har inget liknande de långdragna konflikterna mellan Förenade Kungadömet och Irland präglat umgänget mellan London och Edinburgh. Ändå har missnöjet över att styras från London på senare år tagit fart, detta trots Tony Blairs omskrivna försök att överföra mera beslutanderätt till Skottland.

I England råder att döma av presskommentarer i sommar närmast panik inför uitsikten att 5 miljoner skottar i höst skulle vilja välja att lämna unionen. Vi i det övriga kungadömet riskerar att bli till åtlöje i världen, skriver James Forsyth i Spectator 5:e juli, och tillägger att premiärminister Cameron (själv skotte) torde riskera en rekordstor prestigeförlust om han inte lyckas hålla ihop sitt land. Cameron har av EU-skeptiska britter tvingats vara mer kritisk än han velat till detta samarbete, men har därmed också tvingats till en höjd profil mot sina europeiska grannländer. Han skulle givetvis framstå som svag i fall de skottar som vill gå sin egen väg nu får majoritet. Likaså skulle hela Kungadömets röst i världen försvagas och de isolationistiska stämningarna tillta. En sådan utveckling vore den första i en industrialiserad demokrati sedan 1945.

Skottland är ingen erövring, vars folk förtrycks av kolonisatör. Man kan bara ana hur exempelvis Putin skulle triumfera i fall de britter som i vår höjt rösten mot honom tillfogades detta nederlag, påpekar Forsyth och betonar att en rad basala samhällsuppgifter (inte minst försvaret) får bäras av det övriga kungadömet ensamt i det fall Skottland lämnar det. Delikata frågor väcks också – exempelvis om ett självständigt och EU-positivt Skottland tvingas ställa sig i kö för EU-medlemskap, eller om det kan påräkna förtur.

ColleyDen som vill fördjupa sig i hur Förenade Kungadömet fram till nu har kämpat för att forma och vårda sin en enhet bör läsa historieprofessorn Linda Colleys korta och innehållsrika bok Acts of union and disunion: What has held the UK together – and what is dividing it? (Profile Books, 171 s.). I vad som från början var en serie radioföredrag för BBC återges historien allt från romersk tid i eleganta svep. Mot dem som uppfattat Kungadömet som gammalt påminner Colley om att idén om en ”urgammal” enhet är en myt som närmast tillhör Arthursagans värld. Detta rike tog i verkligheten form genom mödosam historisk kamp främst under 1600- och 1700-talen. På dessa traditionstyngda öar har många i likhet med Jonathan Swift negativt förknippat enhet med något modernt och därmed misstänkt. Det har inte oväntat tyckts lättare att verka för enhet i tider av krig och yttre hot, medan freden har lockat separatister att resa krav på regionalt självstyre.

Apropå dagens belägenhet yttrar James Forsyth följande kloka ord: ”…vårt land har glömt hur det skall beskriva sig självt. Vi har så länge påstått att det inte är brittiskt att tala om vad som gör en brittisk, att vi till slut har glömt varför vi är till. Om denna folkomröstning ger ett nej, blir det avgörande att vi lär oss att nära vår känsla av nationell identitet igen. Om inte, lär denna omröstning knappast bli slutet utan mera början på problemet.”

Linda Colley förklarar den starka skotska opinionen för självständighet med upplevda brister i det brittiska styret och hur befogenheter i dag delas. Hon ser EU som den största källan till split inom Kungadömet under efterkrigstiden, likaså som ett skäl till oenighet mellan dess landsändar. Rop på mer lokal makt har dock hörts sedan mellankrigsåren och på 1970-talet. Colley menar att landets ledning redan på 1940-talet inte skulle ha vilat på lagrarna utan borde ha deltagit mer aktivt och positivt i att bygga det som blev EU. Nu odlade man sin nostalgi över den gamla sjömakten och avvisade mer eller mindre kokett propåer om seriösa närmanden till Gemenskapen. Paradoxalt nog bidrog landets roll i de båda världskrigen till ökad sammanhållning, men också till en unik maktkoncentration till London vilket i fredstid har visat sig ödesdigert. Till en historikers plikter hör att peka ut riskabla sprickbildningar som under omständigheter kan blir ödesdigra menar Colley. Att England är så mycket större än de övriga regionerna utgör enligt henne en sådan spricka. Colley ser som följd av detta hur regionerna känner påtagligt främlingsskap inför vad de ser som teknokratiska eliter ovilliga att respektera lokala krav. Hon efterlyser helt enkelt en ny författning – fast skriven, inte oskriven denna gång – som klart pekar ut på vilkan nivå olika slags beslut bör fattas. Alltså ett federalt England – delvis som vi ser det i Tyskland.  Den ”devolution” (delegerande av maktbefogenheter) som skedde på 1990-talet var ett hastverk. Det borde nu skapas ett ”engelskt parlament”, gärna någonstans i norra England, ett forum som kunde bidra att minska spänningen mellan nord och syd. Dagens parlament i Westminster kunde då begränsa sig till stora frågor om makroekonomi, försvar och utrikesfrågor.

Det kunde i sin tur betyda viss återgång till viktoriansk praxis: ”Mellan 1870 och 1914 bekostade lokala regeringar i kungadömet runt halva de summor som de spenderade genom lokal skatteuppbörd. Vid 2000-talets början kom däremot 80 procent av de lokala pengarna från London, som också föreskrev hur medlen skulle användas. Man bör nog tänka sig att mycket av den misstro och det missnöje som präglar olika delar av landet orsakas av Londons alltför vidsträckta roll, en roll som uppkom då man samlade makt för att utkämpa två världskrig men som man därpå har visat sig föga intresserad av att lämna.”

Läsaren kan instämma med professor Colleys slutord i boken: ”-Quite so”.

Ett intergalaktiskt Israel träder fram

Kretsar Israel-rapporteringen kring passerade frågor? Som vem som har bäst rätt till den mark på vilken det judiska folket och palestinierna gör anspråk? Eller vilka som bör få medborgarskap och inte i Israel. Har landet nu kastat loss från det Europa och den västvärld som det känt sig ingå i men nu mest ser som en oförstående kritiker av sin politik? Håller spelplanen på att förändras, så att en rad tidigare frågor har blivit passé?

PintoDet menar historikern Diana Pinto i sin bok Israel has moved (Harvard University Press, 2013). Hon låter här en bild växa fram av en ny generation israeler som hellre söker sin lycka i det nya Asiens affärsmetropoler liksom i Sydamerikas och Afrikas begynnande ekonomier än i det Mellanöstern där tvisterna kring de gamla religiöst anknutna områdena har fått politiken att gå i stå.

Diana Pinto kallar det nya Israel ”intergalaktiskt” då dess unga individer gjort sig oberoende av en viss geografisk plats, det vill säga de gamla områden där 1940-talets nyodlare ryckte in medan arvet från Abrahams gudfruktiga folk och Masada-klippans dödsförakt ännu levde.

Pinto angar sin tes så: ”Israel anser sig i dag leva i sin egen cyberrymd i hjärtat av en globaliserad värld med allt fler asiatiska band. Det lever inuti sin egen utopi, i den bokstavliga betydelsen av en ’icke-plats’. Dess postmoderna framtid bygger på vetenskapliga innovationer, och ändå tycks landet rota sig i ett alltmer uråldrigt, rent arkaiskt förflutet vars grundsatser blir alltmer religiöst och etniskt exklusiva.”

Denna växling av synfält har skett i det tysta, allt medan omvärlden låst blicken vid ”tvåstatslösningen” och dess utsikter. Ett näringsliv som dragit nytta av militärens efterfrågan skapar samtidigt exporterbara vapen- och säkerhetssystem, medan en rad medicinska innovationer alstrar växande internationella företag, och det i ett urbant Tel Aviv men alltmer även i ett återjudaiserat Jerusalem reser sig luxuösa gallerior och residenskvarter. Pinto prövar skarpa beteckningar som ”bubbla,” ”autism” och ”multipla identiteter” för att fånga Israels nutida benägenhet att skära av från sina ”bengurionska” pionjärrötter för att alltmer isolera sig från sina grannar.

Dessa skeenden för på ett vitalt sätt också ”Israel närmare dessa stora asiatiska länder – Kina i första hand – som även de svävar mellan pragmatiska tekniska framsteg och metahistoriska tillbakablickande läsningar av sin egen identitet”. Synpunkten visar om inget annat att moderniteten har många ansikten och mycket väl kan frodas tillsammans med rigid fundamentalism.

Pinto ser som judinna delvis kritiskt på det Israel som ”rört sig” men går på ett märkligt sätt förbi de inslag av eskapism och verklighetsförnekelse som väl också ryms i de trender hon så väl skildrar. Vad blir det exempelvis av palestinierna om de lämnas åt sitt öde då territoriefrågan överges som olöslig, undrar läsaren. Hur ska israelisk politik kunna bindas i mer konstitutionella, mindre nyckfulla procedurer? Kan inte ökade chanser till egen försörjning av palestinierna dämpa konflikterna? Pinto är ofta så fängslad av sitt gnistrande, ”intergalaktiska” Israel att hon inte berör sådana frågor.

Bokens poänger kan till sist vara svåra att uppfatta för den som likt undertecknad inte precis dagligen följer vad som sker i Israel.

Se Financial Times recension av Pintos bok

Ny studie om Israels radikala höger

Vad sker i dagens Israel? I detta öppna samhälle är politiken märkligt labyrintisk.

En del minns hur Herbert Tingsten på 1950-talet försäkrade att Israel trots kriser och hot sökte bli en välfärdsstat ungefär som de skandinaviska. Svenska ungdomar for på kibbutz-vistelser, biograferna visade Leon Uris Exodus och framtiden tycktes ljus.

Samma stat alstrar i dag mörka rubriker. Det råder spänd beredskapsstämning. Politiskt intrigeras det och konflikten med palestinierna är sedan decennier ett skyttegravskrig.

Ami Pedahzur

Ami Pedahzur

För de undrande ger Ami Pedahzurs bok The triumph of Israel’s radical right (Oxford University Press, 2012, 277 s.) nya vinklar. Pedahzur är från Haifa och forskar i judaistik vid University of Texas. Han intresserar sig för fenomenet ”periferin”, alltså de israeler som invandrat på senare tid från Mellanöstern och det f d Sovjet. Dessa individer lever olikt etablerade gruppers och ställer även invanda åsikter på huvudet. De agerar ofta katalysator för nya tendenser i landets politiska sociologi.

Pedahzur skildrar detaljrikt de senaste två decennierna av Israels nyare historia. Landet har glidit än längre från pionjärårens labourstyrda nation, där invandrade från Central- och Östeuropa angav tonen, till dagens splittrade, extremnationalistiska stat vars nya eliter hyser utpräglat etniska maktambitioner. I omvärlden vill man inte riktigt ta in denna förändring, då vi ännu har 1950-talets demokratiska pionjärstat på näthinnan.

Pedahzur bestrider tesen att extrema partier skulle vara omöjliga i Israel av skälet att alla partier sagts vara nativistiska. Tvärtom tjänar enligt hans egen tes ”den ’etniska demokratin’ [Israel] som en idealisk grogrund för en växande sådan högerradikalism”.  Boken ger relief till de fakta vi känner från medierna dels via andrahandskällor, dels via författarens egna erfarenheter från 1990- och 2000-talets  dramatiska skeenden.

Här sätts Israels ”höger” (eller hellre: dess extrema nationalister) in i en europeisk kontext med fenomen som Jörg Haider i Österrike och Jean-Marie Le Pen i Frankrike. Skillnaden mot Israel, hävdar Pedahzur, är att mittenpartierna i dessa europeiska stater hittills har hållit stånd mot sådana försök, medan den israeliska politiken av olika skäl har låtit denna flygel bestå. Den angriper ”mitten” och vänstern – men man bör minnas att i Israel även dessa har en starkt nationalistisk ståndpunkt, något som Pedahzur inte tillräckligt betonar.

En nationalistisk attityd har funnits med sedan Israel grundades. Den stärktes dock med 1967 års militära seger, med vreden över Oslo-avtalet och den politiskt beslutade inflyttningen av icke-judiska gästarbetare samt efter 1990-talets flyktingström från f d Sovjet. Med de senare kom grupper som vant sig vid nationell självhävdelse och hård kamp mot nationens fiender, ett agg som i Israel givetvis snart riktades mot araberna. Efter några år utgjorde f d ryssar hela 9 procent av Israels befolkning. De inflyttade ägde starka självhävdelsebehov och hade upplevt kommunismens värsta sidor, varför de nu motarbetade den israeliska vänstern.  I den sittande utrikesministern Avigdor Lieberman ser de en hög förebild, men då de rysk-israeliska grupperna misstror partier har de i stället satsat på civila nätverk och har även sökt få sina anhängare anställda i för dem avgörande myndigheter och organ.

Ryssarna är dock inte ensamma om att betona egna intressen och sitt ointresse för gemensamma frågor. Då detta drag utmärker de flesta extremnationalister, har väljarna efterhand blivit alltmer splittrade och svåra att ena.

Med periferins mobilisering har också israeliska samhällsgrupper på kant med de rådande eliterna brutit sin tidigare isolering. De ortodoxas länge udda partier har börjat samverka med andra småpartier, något som ökat nyhögerns enighet och kraft. Att Israels tidigare opolitiska religiöst ortodoxa grupper från 1990-talet och framåt politiskt har mobiliserats på högerkanten har också gjort denna mer betydelsefull.

Genom dessa tendenser råkar också landets regeringar i svårigheter. Även om den sittande premiärministern Benjamin Netanyahu själv är extrem maktpolitiker och nationalist, hindras han delvis i sin strävan genom att han måste få med sig ”högerns” inklusive bosättarnas representanter på alla viktigare beslut. Ogillar dessa grupper – av Pedahzur träffande kallade ”oåtkomliga, underjordiska och allomfattande” – vad premiärministern gör, agerar de på egen hand genom sina lobbynätverk och via lojala tjänstemän i myndigheter och lokaladministration. Vad det kostar att utmana bosättarna fick dåvarande regeringschefen Ariel Sharon pröva på, då han för ett  tiotal år sedan tog strid för att flytta en del bosättningar.

Dessa bosättningar har hittills ingen politiker i större mån kunnat eller velat stoppa. Fast mycket har gjorts av starka och manipulativa organisationer, liksom av jurister som den ryktbara Plia Albeck, har också centrala politiker som Ariel Sharon stått bosättarna bi. Dessa har genom lobbying erhållit lån till god ränta, men har också tillvällt sig finansiella bidrag och framtvingat ny och dyr infrastruktur. De har skyndat på den formella annekteringen av de tagna områdena, har förbigått rådande lagar och föreskrifter samt uppfinningsrikt utnyttjat den legala gråzon som rått i exempelvis äganderätten till mark. Deras kamp har också gällt Jerusalem där en finansiär som den från USA inflyttade Irving Moskowitz har bistått med många stora judifieringsprojekt. Inte alla utomstående torde fatta vilken kraft dessa grupper och deras stödjare har kommit att få.

Extremnationalisterna skulle knappast ha ägt sådant inflytande utan målmedvetna stödorganisationer som Ateret Cohanim eller Elad. Inte heller utan en föregångare som populisten Meir Kahane, en opportunistisk och högljudd Knesset-medlem som av vänstern fördömdes som ”fascist”. Kahane misslyckades visserligen då han sökte politiskt stöd, men han förebådade under sin korta tid som politiker flera nya opinionstendenser av vikt för den framväxande nationalismen. Det gällde inte minst frågan om att avlägsna icke-judiska gästarbetare ur landet. Kahane tycks ännu långt efter sin död vara ett samlande namn för radikala nativister.

Bär då de extremnationella ett allmänt ansvar för att konflikterna har fortsatt, i och kring Israel, kan man fråga. Pehdazur svarar ja. Han pekar som exempel på Ariel Sharons beryktade besök vid Tempelberget i Jerusalem 2000, en händelse som väckte palestiniernas raseri och utlöste en ny intifada. En aktion som det senare israeliska anfallet på Gaza bär menar han också extremhögerns signum. Även Baruch Goldsteins massaker i moskén i Hebron 1994 var påverkad av Kahanes idéer. Det är ingen slump att denna höger ständigt flyttat fram positionerna, liksom att ingen vänster-mitten-koalition i sen tid på grund av ”högerns” starka ställning har lyckats behålla makten.

Pedahzur konstaterar att Israel efter 2000 stärkte sitt rykte som en rasistisk och exkluderande stat. Bilden är ensidig, men fick stöd bl a genom Sharons beslut att dämpa våldet genom den ökända skyddsmuren och genom att flytta om israeliska bosättningar. Nyodlarna skapade i sin tur nya konflikter genom sitt krav att annektera Västbanken, något som skulle göra judarna till en minoritet i Israel. Nyodlarna har tidigare utmålat sig som en offervillig gränsstyrka, vilket först vann gehör hos israeler som fruktade grannstaterna. Opinionen började dock tröttna på nyodlarnas egoism. Priset för att hålla Gaza och Västbanken började te sig för högt. Nyodlarnas kraft kom till uttryck t ex då de stred mot beriden polis om den beryktade Amona-bosättningen sommaren 2005, då över 200 personer skadades. För nyodlarna var Sharons beslut om muren ett direkt förräderi. De jämställde det med hans tidigare beslut att utrymma bosättningarna i Sinai.

I Ariel Sharon hade bosättarna både ägt en stark supporter och en politiker stark nog att vända ryggen till dem, då hans överlevnad krävde det. När Sharon beslöt satsa på ett ”mindre och starkare” Israel, tvangs han in i en inrikespolitisk kamp som också blev slutet på hans bana. Efterträdaren Ehud Olmert kunde inte ta upp den fallna manteln, och snart var regeringsmakten åter i händerna på Netanyahu. Han höll i sin tur nyodlarnas partier borta från koalitionen men företrädde ändå en stärkt nationalisthöger, ofattbar i sitt intrigerande men också i sin hänsynslösa politisk-finansiella roll.

Ami Pedahzur tecknar den ”radikala högerns” Israel så att läsaren ofta tror sig stå inför ren fiktion. Med sina sociala och historiska komplikationer, sina ständigt växlande partibildningar och parlamentariska konstellationer långt bortom västeuropeiska ”höger-vänster-mönster” liksom med sina färgstarka, ofta hårda och taktiska gestalter har Israel länge fängslat iakttagarna. Nu tycks landet alltmer befästas i ett status quo eller dödläge, där det kosmopolitiska arv som länge beundrades tycks skingrat och en oförutsägbar populism frodas, där landets människorättsgrupper motarbetas och etniskt exkluderande lagar antas, där konflikten med palestinierna fortsätter och omvärldens sympatier bara sjunker.

Pedahzur kommer till sist in på om en syntes håller på att uppstå mellan populisternas krav och idégods från den äldre högern. Hur en sådan syntes kan se ut är inte klart.

The triumph of Israel’s radical right är ett initierat, idérikt inlägg som ger viktiga tankeställare.

”Partyt är över” – när Lincolns land blev ett korthus

Vissa tror inte att USA kommer att fira sitt tredje århundrade som frihetens stamort. Men de ser oftast ekonomin, de växande statsutgifterna som det stora hindret.

Kanske är det värre än så? Tänk om USA inte mera kan uppbringa det ledarskap som en stor nation kräver? Med all den djupare träning, den mentala förberedelse, den inre disciplin och inte minst den fantasi, som detta kräver. Om såväl presidenter som senatorer och kongressmän låter sig tubbas att besluta så som deras egon, eller stora organiserade intressen vill? Om mutor och orättfärdiga belöningar blir regel och dövar all integritet och idealism? Om landet sakta eller gradvis – trots allt tal om att leda och ställa tillrätta ute i världen – bara sjunker ned i självupptagenhetens kaos och obetydlighet.

Två röster har i vinter fört fram detta budskap. De är inbördes olika. Men bägge råkar ha svensk anknytning.

Mike Lofgren är en tidigare hög insidertjänsteman i USA:s House resp Senate Budget Committees. Han var länge det republikanska partiet trogen, men säger sig nu ha sett för mycket.

PartyIsOver_MikeLofgrenLofgren tecknar i sin bok The party is over: How republicans went crazy, democrats became useless and the middle class got shafted bilden av ett parti som efterhand börjat offra åt antiintellektualism, som idiotförklarar sina demokratiska motståndare och på utrikesfältet neurotiskt-reflexmässigt väljer militära medel för att lösa konflikter. Lofgren belyser de enorma pengar som militär och annan offentlig upphandling omsätter. Han fasar inför mediernas smickrade följsamhet mot de maktägande, hysterin inför det nya som något alltid mer högtstående, oviljan att godta välgrundade argument och historiska perspektiv. Är då demokraterna bättre? Till del kanske, men maktens röta sprids menar han tyvärr i bägge de stora partierna.

RynClaes G Ryn, statsvetarprofessor i Washington, D C, tv-kommentator av amerikansk politik och nu även skönlitterär debutant, berör liknande frågor i sin helt färska roman A desperate man. Här möter vi en krets människor som vill se ett fortsatt fritt och decentraliserat Amerika i de bästa republikanska traditionernas namn och som därför upprörs i sitt hjärta över de politiska opportunister som släppt tömmarna och låtit statsutgifterna skena, allt medan korruption och militarism breder ut sig och intresset är noll för att värna delstaterna som oberoende samhällen. I boken organiserar en grupp frustrerade medborgare en statskupp, detta via ett nätverk dit besvikna nyckelpersoner från regerings- och säkerhetskretsarna värvas, alla i ständig rädsla för att den numera vittförgrenade övervakningsstaten skall komma dem på spåren. Spänningen trappas med van hand upp. Slutet blir knappast vad de sammansvurna eller läsaren har tänkt sig, men Ryn har under tiden inlevelsefullt och mångskiktat hunnit belysa den samvetsstrid som en av de inblandade tvingas utkämpa och hos vilken den civila olydnadens höga pris ges fin psykologisk relief.

Att Lofgren och Ryn trots sina åsikter har föga gemensamt är märkligt nog just det som fängslar en. Deras inlägg är inga reaktionära amsagor och måste tvärtom starkt rekommenderas.

Konsten måste se alla livets sidor

Leïla Bekhti (Foto: Georges Biard)

Leïla Bekhti (Foto: Georges Biard)

Kjell Westö skrev i DN kultur (23.1.13) ett inlägg till försvar för den konst som inte förenklar eller ser tillvaron i svartvitt. Det var läsvärt, och tyvärr aktuellt. Märkligt nog delar även de som skriver från så kallad antirasistisk utgångspunkt ibland upp verkligheten så man knappt känner igen sig. Men även andra gör så.

En motvikt till den tendensen (brukar ibland kallas manicheisk) ger filmen Källan, som vann utmärkelser i Cannes-festivalen 2011. I Källan (La source des femmes) skildrar den rumänskfödde manusförfattaren och regissören Radu Mihaileanu en liten muslimsk reformrörelse på bynivå. I byn, som ligger i de nordafrikanska bergen, bärs folket av sina vanor, knutna till social rang, ålder och kön. Nu börjar kvinnorna fråga sig om de måste fortsätta att släpa vatten till hushållet från en källa högt uppe i bergen så som de alltid har gjort. Det tynger inte bara deras ryggar, det ger också risk för missfall hos gravida kvinnor.

Hur det hela förlöper skall inte avslöjas, om läsaren inte har sett filmen, bara att Leïla Bekhti är utsökt som den envetna och livsbejakande Leila. Källan har välförtjänst prisats för sin nyansrikedom, humor och vilja att låta alla berörda komma till tals. Kunde vi genom att begrunda vad källan vill säga oss – att eftertanke ofta ger mer än hetsighet då vi söker sanningen om stora frågor i dag – vore nog mycket vunnet.

Foto: Georges Biard

Tyska krigstraumaoffer tar bladet från munnen

Att de som deltagit i moderna masskrig eller blivit deras civila offer har mött oerhörda lidanden är alltför välbekant.

Liksom personliga trauman följer en märklig lag om fördröjt gensvar, tycks de kollektiva våldsupplevelserna inte sälan avbördas med en liknande fördröjning. Då en viss tid har gått, bryter en våg av vittnesbörd ut, drivna av psykologins tidslogik och ofta så likartat att de verkar samordnade.

Företeelsen är känd då det gäller koncentrationslägrens offer, men inte bara hos dem. Också de tyskar t ex som inte tillhör 1900-talets förföljda minoriteter tycks med viss periodicitet ha fört sina berättelser till allmän kännedom. Få kan förneka att sambanden kan ha styrts av tillfälligheter, eller att vissa vittnen har lockat andra att avbörda sig det som tyngt dem, men ändå.

Wir Kinder der KriegskinderI Wir Kinder der Krigskinder. Die Generation im Schatten des Zweiten Weltkrigs (Herder, 2008) berättar den tyska journalisten Anne-Ev Ustorf om mentala skador hos framför allt dem av hennes landsmän som inför annalkande arméer valde att fly sin hemtrakt, alternativt som tvångsfördrivits, ofta med flera anhalter. Ustorf menar att sådana upplevelser, allt annat lika, varit påtagligt tyngre att bära än hos dem som i huvudsak kom att tillbringa kriget på sin hemort. Hennes bok ger utöver prov på djup inlevelse tips på andra böcker, vissa av psykologer andra av historiker, som ställt tyskars krigsupplevelser i fokus, flertalet utgivna efter år 2000.

Ustorf skriver: ”Enligt psykologiska studier är 30 procent av alla tyskar födda under världskriget traumatiserade – genom att mista sin hembygd, ha blivit skilda från sina anhöriga, genom bombardemang, hungersnöd och flykt eller genom nära anhörigas död. Under de senaste krigsåren stod existentiella förluster för de krigsdrivande tyskarna på dagordningen. År 1945 var varannan tysk på flykt, medan över två miljoner civilister dog som följd av detta, varav över hälften kvinnor och barn. 5,5 miljoner barn hade mist sin hembygd; ytterligare en halv miljon människor, främst kvinnor, barn och äldre, dog till följd av bombkriget. Var åttonde tysk man miste livet genom kriget… Det fanns 1,7 miljoner änkor och 2,5 miljoner föräldralösa barn…. Våren 1947 var ännu 2,3 miljoner tyskar krigsfångar i de allierades läger medan 900 000 satt i sovjetiska läger. En fjärdedel av alla barn växte upp utan en far. Död, hungerdnöd, armod, depressioner och ett stort värdevakuum präglade denna tid.”

Oavsett om de individer som Ustorf intervjuar själva hade burit vapen, eller om de haft familjemedlemmar vid fronten, kanske utsatts för bombningar, interneringar etc, urskiljer hon ett traumatiskt arv som överförts till nästa och nästnästa generation, något som kan fortsätta i princip utan slut i fall det inte lyfts i ljuset och kan oskadliggöras. I lyckliga fall kan en familj få ett eller annat incitament att börja tala, bland så att någon eller fler av dess medlemmar får chans till psykologisk terapi enligt formeln bättre sent än aldrig.

Hos många tyska familjer inklusive sin egen ser hon liknande mönster. De som var i aktiv ålder under kriget talar ogärna om det. En hustru kan i decennier fortsätta kämpa för att dölja sitt psykiska lidande med avsikt att inte störa familjen, en make kan knäppa till och bli en otillräcklig familjefar genom att dra sig undan med det som berört honom så illa. I stället för att lösa upp knutarna visar man som i ett slags samförstånd viljan att förbli livsduglig och högpresterande, allt bakom en normal fasad, men kapslar mest in de obehagliga minnena, det dåliga samvetet och skräcken. Barnen får underförstådda budskap om att sköta sig väl socialt men förväntas också stötta föräldrarna, som om dessa varit gravt dysfunktionella eller alkoholiserade. Barn deltar likaså i de äldres försök att hålla banden till den förorade hemtrakten vid liv. Den normala separationen från uppväxtfamiljen liksom undomarnas sexualliv och förmåga till anknytning tar stor, ofta irreparabel, skada. Vi får därmed inte bara en krigsgeneration utan tre eller fler, konstaterar Ustorf som själv är född i mitten av 1970-talet. Räknar man även in de tyskar som upplevde 1914-18, blir de krigspåverkade generationerna minst fyra.

Att tyskarna förknippats med angreppen mot andra folk, och framför allt med illdåden mot judarna, har självfallet gett tyskar skamkänslor som än mer avhållit dem från att framföra sina vittnesbörd. De egna personliga lidandena har för många tett sig futtiga jämfört med de systematiska angrepp som Tyskland utsatte andra nationer och grupper för. Ustorf påminner om att ingen försoning på sikt kan ske, heller mellan förövare och offer, så länge inte individer från det land som var förövaren också själva får berätta om och avbörda sig vad de upplevt.

Malmö är inte Elisavetgrad

Malmö har hamnar i nyheterna genom attentat och hot mot stadens synagoga. Det förflutnas skuggor tycks få liv. Ord som  pogrom nämns. Men är det på sin plats?

Den ryska ordboken ger ordet innebörd av en strävan att ödelägga. Pogrom brukar avse våld som främst riktas mot judar. Den som har en Bibel tillhands kan slå upp Jesaja 21:1. Vi talar om tidiga pogromer på romartiden, men i reell mening oftare från 1800-talet.

En brittisk forskare John Doyle Klier har belyst de pogromer som förknippas med västra och södra Ryssland under 1800-talets andra hälft, alltså det område där judar då tilläts bosätta sig. Hans studie heter Russians, jews and the pogroms of 1881-1882 (Cambridge University Press, 2011) och visar trots den begränsande titeln väl hur och varför dessa våldsutbrott bröt en vardag där judar och kristna dock ofta levat fredligt tillsammans.

Pogromer tycks allmänt ha utlösts av rädsla och konflikter som åtföljde moderniseringen, i ett då efterblivet land där få respekterade lagar och myndigheter. Pogromer var mest vanliga i städerna och bland grupper som kände sig utestängda eller hotade av konkurrens från judar. De år som boken berör hänvisade många till mordet på tsar Aleksander II, för vilket judar troddes ha spelat en roll. Utan nya kommunikationsmedel som järnvägar och tryckpress – för att inte tala om den förgiftade ryktesspridningen – hade pogromerna inte spritts som skedde. Fast våld mot personer förekom – sannolikt mer från kristnas sida – tycks stölder och förstörelse av judisk egendom ha varit vanligare. En typisk upprorsmakare – så kallad pogrómsjtjik – var en man, fattig, outbildad och villig att plundra i det fall det kunde ske ostraffat. Han lyssnade gärna till rykten och konspirationsidéer. Ibland var han nihilist eller med i någon revolutionsrörelse. Bodde han på landet, tog han sig vid rykten om påbörjad plundring gärna in till staden.

Landets myndigheter ville samtidigt stävja våldet. De sökte vädja till resonliga folkgrupper och försäkrade att judar ägde samma rätt till skydd som andra. Ledningen i St Petersburg sökte lära och även professionalisera de olika kårer – militära som civila- som satts att upprätthålla ordningen. Dåtidens Ryssland styrdes inte bara fast och hierarkiskt – det ansågs av inte få som en reaktionär polisstat ; ”Europas gendarm”. En del av pogromernas folkliga våld riktades f ö mot polis och militär. Dessa kårer var skriande outbildade, överlastade med många slags uppgifter och alltför liten till numerären varför de inte kunde sköta de enklaste plikter.

Doyle Klier sammanfattar: ”A central finding in this study is that Russian officials neither desired, encouraged, nor tolerated pogroms. In both 1881 and 1882 the authorities took extensive precautions to anticipate and prevent pogroms , repress them when they occurred, and punish the perpetrators.”  En annan fråga är hur denna officiella linje inverkade på judarnas villkor. Klart är att de brister, den inkompetens och osmidighet med vilken ryssarna förvaltade det heterogena jätteriket också präglade sättet att möta pogromerna.

De följande ryska pogromerna skördade flera offer än de på 1880-talet. Doyle Klier talar om en ”idé” om pogromer som spreds och uppeggade bittra folkgrupper. Hans bok jämför klargörande de ryska skeendena på 1880-talet med motsvarande våld i Polen och i Europa. Mitt i sin pessimism inser läsaren att med bättre metoder och klokare planering av hur en pogrom skulle bemästras kunde – trots förvaltningens alla brister – både de direkta skador den tillfogade och den bitterhet och förakt den kvarlämnade faktiskt begränsas.

Jämfört med de ryska pogromernas skala ter sig övergreppen i Malmö trots allt begränsade.

Music Hall blev imperiets komiska säkerhetsventil

Berlin hade sina klubbar, Sovjet sin Krokodil. I drottning Victorias England lättade man sinnet i Music Hall. Där gick det ändå inte alltför grovt till. Som ståuppkomikern Frankie Howerd har sagt: ”För Guds skull, låt glädjen stå högt i tak, men låt den mildras av värdighet, den återhållsamhet som vi också kan visa när vi vill lätta upp stämningen!”

Det låter brittiskt!

The Oxford Music Hall, Oxford Street, London

Få kan bättre skildra den förening av respektlöst häcklande och fin ironi som är Music Halls hjärta än John Major. Ja just han, den sympatiske premiärministern som inte bara lotsade Storbritannien vidare efter Margaret Thatchers snöpliga fall, utan som också gav brittisk politik ett leende ansikte på nytt.

Major växte upp med en far född i den viktorianska tiden – 1879. Efter att i trettio år ha varit komiker blev så Tom Major vid 60 års ålder oväntat far till en blivande premiärminister. John Major, som vänt politiken ryggen är numera historiker och har utom memoarer skrivit en bok om cricket.

Music Hall, menar han i sin nya bok Old man: A personal history of Music Hall (2012), mötte det behov som 1800-talets industriarbetare kände: av mat, alkohol och chans till vadslagning, med gott om sångare och akrobater, magiker och transvestiter, plus en rad udda och exotiska figurer från hela världen.

Publiken var nöjd, men för dem som uppträdde var priset högt. Få dog en stilla död, många slutade alkoholiserade eller förfallna. Major nämner en Music Hall-stjärna som efter att någon kallat honom ”fördetting” gick till en park och sköt sig. Den bejublade stjärnan Lottie Collins – som i hela 18 år varje kväll sjöng sitt succénummer ”Ta-ra-ra-book-der-ay” föll troligen offer för sitt rasande tempo och avled ung, 1910, bara 44 år gammal.

Major hyllar som sig bör de gamla namnen: Marie Lloyd, Dan Leno, Harry Lauder och Little Tich.

Efter första världskriget var dock Music Hall historia. De nya medierna, radion och senare tv, jazzens genombrott och ändrade förväntningar satte punkt för en av imperiets mest graciösa och populära former av underhållning.

I dagens artistvärld anknyts det ibland till Music Hall. Major nämner Morecambe and Wise, Bruce Forsyth och Shirley Bassey. Från 1953 till 1983 sände BBC en Music Hall-serie från City Varieties Theatre i Leeds, ”Good Old Days”, med Leonard Sachs som elegant och tungvrickande värd.

Good Old Days gick tidvis även i svensk tv.

Se Frankie Howerds bästa:

Frankie Howerd vid the Oxford Union:

Vad kan en dyster emigrant säga unga ryssar i Väst?

Kring vissa författare uppstår en nimbus. Ordet betyder ju dimhölje eller dunstkrets, och en sådan omger om någon den ryske författaren Vladimir Nabokov. Hans tvära, egensinniga och misantropiska berättelser i sig kan knappast försvara det envisa och artiga intresse som han möter, och som brukar blossa upp igen utifrån något påstått bortglömt tema eller detalj i hans verk, just när han förefaller att ha avförts från diskussionen.

Kanske var Nabokov i första hand, tänker man, en skapare av sin egen nimbus?

Det ständiga intresset är märkligt för egentligen har det viktiga och uttömmande om honom sagts för länge sedan.

Det sker hos hans biograf Andrew Field, som redan gav ut en första version av sin levnadsteckning 1966, elva år före Nabokovs död. Den definitiva versionen utkom 1986, med titeln VN. The Life and Art of Vladimir Nabokov. Samtidigt som Field, enligt bästa biografiska sed, förbereder sin genomgång av Nabokovs myllrande och växlingsrika liv genom att visa på alla tänkbara familje- och släkthändelser som kan ha format hans fåfänga, ångestfyllda och observanta jag, ger han som på en bricka läsaren själva nyckeln till Nabokovs självbild och temperament.

Nyckeln är narcissismen.

Narcissos var ju ynglingen som i den grekiska sagan lutade sig över källan och föll i trance inför sin spegelbild. Hur mörk och livsfientlig denna attityd kan vara visar Nabokovs författarskap, där självförälskelse och reflexmässigt utestängande av ”världen”, liksom ideliga teman med speglingar och dubbelgångarmotiv möter oss. Hur medveten var Nabokov själv om den problematik, till vilken hans nära relation till (den närmast dyrkande) modern starkt bör ha bidragit?

Vi vet bara att Nabokov avskydde Freud. Det är alltid något, men kan ha ingått i hans allmänna avoghet. Field kan däremot belägga att tidiga psykiatrer som Havelock Ellis (trots att hans avhandling om sexualiteten till 1935 enligt uppgift bara fick säljas till läkare) fanns med i familjens omfattande bibliotek i St Peterburg där den unge Nabokov åtminstone bör ha kunnat läsa vad som vid tiden fanns tillgängligt om den ”morbida sexualiteten” med Ellis uttryck.

Varför då denna synpunkt på Nabokov? Den föranleds av en ny bok häromåret, den rysk-amerikanska litteraturvetaren Nina L Chrusjtjevas energiska inlägg Imagining Nabokov. Russia between art and politics (Yale Univ. Press 2007, 233 s) där Nabokov tilldelas ett helt nytt uppdrag, 35 år efter sin död. Chrusjtjeva är som namnet antyder släkt med Sovjetledaren Nikita Chrusjtjov (sondotter) vilket bara det ger boken intresse, men hon talar också för den generation som var ung då Gorbatjov monterade ned Sovjetregimen.

I Imagining Nabokov hävdas det, att Nabokov har skaffat en helt ny läsekrets. Inte de besvikna emigranterna, inte heller de bittra världsföraktarna. Nej, nu sägs han tilltala ryssar födda från 1980-talet som blivit utleda på klassiker som Pusjkin och Tolstoj. Denna generation har fått nog av patos och sentimentalitet, ja hela den omedvetna förväxling av myt och verklighet, av grandiosa önskningar och krass verklighet, som uppbar och begränsade den äldre ryska litteraturen.

De yngre önskar sig inte fler stora romaner utan figurer  minst lika sakliga och genomskådande som de själva och då passar Nabokov in. Han är nämligen en lika stenhård nyttomänniska och individualist som de nu levande postsovjetiska ungdomarna själva, och inte minst hans sätt att hantera kulturklyftan mot Väst är till hjälp.

En läsare kan undra om detta stämmer, men kanske vet Chrusjtjeva bättre. Den ruffhet, den ironi och det rutinmässigt nedlåtande sätt som Lolitas sårbara och mänskligt så otillräckliga författare visar (”Jag håller på elfenbenstornet, och vill enbart behaga en enda läsare – mig själv”) ger kanske, om inte vägledning så dock ett slags självförsvar för de ryssar som nu träder ut i sin omvärld.

Att låna den högdragnes nimbus är till sist också bättre än att möta omvärlden beväpnad.

En stridsskrift om periferins skapande roll

Johan Sundeen

En av de mer vitala omvärderingar som skett på senare år gäller Biedermeier-tiden.

Denna hatade och älskade epok sträckte sig som bekant från 1815 till någon gång 1830-48. Som löjlig och småborgerlig avfärdades Biedermeier länge av de sakkunniga. Men nu omvärderas såväl dess trivsamma interiörer och enkla, vackra möbler (ofta stilbildande) som den förening av politisk försoning och social återuppbyggnad som många i Europa då bevittnade.

Omvärderingen torde inte stöta på motstånd hos en allmänhet som på flera sätt fortsatt i de spår som Biedermeier drog upp. Psykologiskt är epoken förståelig då den efter den ideologiskt anspända tiden kring 1789 gav Europas samhällen chans att – i skydd av en ny maktbalans – bygga upp sina samhällen och stärka deras grundnäringar. Privat följde folk gärna gärna i Goethes och Adalbert Stifters spår och lät sin skapande talang frodas i traditionsmedvetna små närmiljöer. Biedermeier blev med sin tonvikt på arbetsflit och glatt umgänge en motpol till jakobinsk övertro på revolutionär mobilisering, fast den när industrialismen inträdde på allvar kom i skuggan.

Att det tidiga 1800-talets intresse för historia och legend inte uteslöt varaktigt nyskapande har framgått, då tidigare fördomar om denna tid skingrats. Vad var f ö Carl Larsson-vågen i Sverige om inte (delvis) en försenad Biedermeier?

En ny blomstringstid kom efter 1945, då diktaturernas tro på det kolossala avfördes. Själv har jag mött europeiska vänner som efter krigets vanvett flydde till idyllen som en ren medicinering. Dagens litet äldre fick uppleva en viss parallell till denna Biedermeierdröm, då 1970-talets omstörtande, hem- och familjefientliga ideal resolut byttes ut. Efter 1968-åren har Biedermeiertanken återkommit både i förortens nya boenden och som ett favoritobjekt för konst- och socialhistoriker, till exempel för museikuratorer som sökte gångbara utställningsteman.

En besläktad syn på vad en måttfull restauration kan uppnå präglar idéhistorikern och journalisten Johan Sundeens essäsamling Reflektioner från periferin: Böcker, bildning och idédebatt (Med förord av Svante Nordin, Högskolan i Borås i samarbete med Borås Tidning). Sundeen ställer mot folkhemsårens idédrivna tro på kolossala program i utbildning och boende mot en nyhumanism präglad bl a av den tyske tränkaren Wilhelm von Humboldt. Sundeen utpekar en rad intressanta försök som därefter gjorts att återställa våra orters äldre anda genom mer intima boendeformer, exempelvis i skånska Staffanstorp.

Han nagelfar också gjorda vantolkningar av viktiga historiska och politiskhistoriska frågor, och visar hur olika gestalter i Sverige missuppfattats i sin syn på nazism och kommunism, vantolkningar som bl a begåtts av forskare i 1968-årens samhällsförbättrande avsikter och i onödan skadat dessa gestalters rykte. Som den lilla högskolans vän påvisar Sundeen även hur humaniora, litteratur och konst framlagda med rätt sorts fantasi kan göra underverk om de, rätt doserade, får påverka yngre årgångar på väg in i samhället.

Tänk om det kunde hindra nidingsdåd som de på 1960-talet, då man känslolöst rev många stadskärnor med deras små verkstäder, fiskhandlar och funktionsvarierade bostadskvarter?

Universitetsreformatorn Humboldt skulle le i sin himmel.

Finlands två krig ur hemmafrontens synvinkel

Finlands vinter- och fortsättningskrig var en utmaning som lade tunga bördor på landets folk. Inte minst kvinnorna  tvangs sända sina – ofta unga – söner till fronten, för att senare få motta sorgebud. Kvinnor skötte därtill frivilligt eller som arbetspliktiga en rad avgörande sysslor, något som inte alla svenskar numera känner till. Kvinnlig personal var aktiv t ex inom sjukvård, signalering och transporter och verkade även i utspisningar och soldathem. Många i den finska Lottarörelsen, som vid tiden omfattade 300 000 kvinnor, kom att tjänstgöra nära fronten. Många kvinnor fick även ersätta inkallade män i deras civila arbeten. Finlands Röda Kors bistod med en omfattande sjukskötersketjänst.

Kvinnornas uppoffringar vann erkänsla. I en av sina mer kända dagorder (päiväkäsky) vände sig Finlands överbefälhavare marskalk Mannerheim särskilt till Finlands mödrar och tackade dem för att de tålmodigt bidragit att värna friheten mot den sovjetryske angriparen. Efteråt har författare som Eeva Kilpi, Eeva Joenpelto och Laila Hietamies rest litterära minnesvårdar över kvinnornas insatser.

I boken Bolsjevikerna kommer! Livet på en bruksort under andra världskriget (Red. och med företal av S. von Troil, Sahlgrens Förlag, 334 s) har finlandssvensken Sten von Troil gjort sin mor Britas dagböcker från krigsåren 1939-1944 tillgängliga för en bredare krets. Boken kompletterar värdefullt de redogörelser från den militära fronten som tidigare utgetts.

Med Brita von Troils blick får vi här möta de båda krigen i personlig återspegling.

Med de avgörande militära och storpolitiska händelserna som bakgrund möter oron för barn, familj, släkt och grannar. Det gällde att via blixtinsatser sätta sig i säkerhet vid flyganfall samt ordna mat, vila och värme i ett nästan oavbrutet hotfullt förlopp där trötthet och oro ständigt närvarade. Att 1930-talets värld förstås saknade tv och mobiltelefoner liksom att radion inte alltid fungerade väl gjorde, att finländarna fick leva i ovisshet liksom att rykten spreds. De anfallande ryssarna sökte utnyttja detta genom flygblad och så kallad ”viskningspropaganda” startad av sovjetsympatisörer för att skada motståndet.

Brita von Troil bodde i Kuusankoski (nu en del av Kouvola) i sydöstra Finland där maken var vice vd för Kymmene pappersbruk. Närheten till fronten gjorde att familjen nästan ständigt hörde de ryska bombplanen fara mot sina mål. När angreppen mot Helsingfors var som värst tömde hundratals ryska flygplan dagligen sin last av sprängmedel över staden. Under slutoffensiven på Karelska näset 1944 skakade glasrutorna i familjen von Troils hus i Kuusankoski.

Det civila Finland levde knappast avskilt från fronten. Mobiliseringen omfattade hela samhället. Statens insatser imponerar, men de utfördes ofta av civila i osäkra och skiftande omständigheter. Samtidigt med de militära anfallen sökte ryssarna på totalitärt manér nå mesta möjliga skada i hela landet. Man störde transporter, sökte slå ut industrier, vägar, broar, telegrafstationer med mera. De civila fick försöka vidta motåtgärder och improvisera sig fram. Man fick inhysa många människor som fått sina hem förstörda – än mer sedan karelarna mot fortsättningskrigets slut fått överge sina hem. Brist på mat, bränsle och andra förnödenheter samt vacklande logistik gjorde vardagen till ett drama. Många hem valde att sända sina barn till Sverige eller Danmark, ofta först då barnen hotat att bli totalt undernärda.

Bilden av vinterkrigets Finland som tåligt och tappert bekräftas. Hur många kunde uthärda väntan på tåg som inte kom, sittande i kalla trånga väntsalar utan mat, eller ute i det fria där kyla, blåst och hunger ingav modlöshet och ren livsfara är svårfattbart. Självklart led många av närmast obruten oro och ängslan, avläsbar i plötslig irritation liksom i en rad psykosomatiska besvär. Allt från panikreaktioner och lynnesutbrott till långvariga stresstillstånd med apati och sömnsvårigheter märks hos många av dem som von Troil skildrar. Uppenätter i skyddsrum, att leva i mörklagda hem, liksom att tvingas vara vaksam inför nya flyganfall och att på resor få rusa ut ur en buss eller ett tåg in i skogen när bombplan närmade sig ingav stress. Med tiden löstes gamla reflexer upp. Folk orkade inte alltid uppsöka skydd. Efterhand ökade den allmänna cynismen och likgiltigheten, och särskilt ungdomen miste sin framtidstro, skriver Brita von Troil.

Att Finlands angripare var en kommunistisk stat bidrog nog till att angreppet fick en särskild råhet och propagandan ofta antog en sådan olustigt hånfull eller demonstrativt känslolös ton. De som råkade ut för de ökända ryska fallskärmssoldaternas försåt fick prova på den attityden, likaså de finländare som hamnade i ryska fångläger. Skillnaden mot det trots allt kristna Tsarryssland som hade angripit Finland 1809 var betydande. När Tyskland 1941 anföll Sovjet (i Operation Barbarossa) erfor många finländare begriplig lättnad och viss skadeglädje.

Familjen von Troil hade nytta av sina sociala nätverk och yrkeskontakter, men lika mycket av sin vilja att samla andra till viktiga insatser. Man sydde, stickade och samlade in de förnödenheter som männen vid fronten antogs behöva. Man höll sig orienterad via kontakter med andra delar av Finland liksom med släktingar i Sverige. Sociala eller andra gränser tycks här ha spelat mindre roll. Det talas inte för inte om en finländsk samverkansvilja, en s k ”talkoanda”. Om en godhjärtad kvinna, fru Niinivaara, heter det: ”Alltid hängde det några soldatplagg på tork i hennes kök.”

Brita von Troil måste ha haft hjälp av sin människokärlek och människokunskap, sitt omvittnat vänliga och tålmodiga sätt liksom en förmåga att gripa tillfället för sina syften. Många bör ha sett henne som ”sin nästa”. Hon ser förstående men realistiskt på dem hon möter och låter oss ändå ana att vissa människor i krig reagerar bryskt och otacksamt: ”Under dylika tider uppstår det ohjälpligt ledsamheter, folks nerver är spända, och dessutom är det svårt för främmande människor att tvingas ha alltför mycket att göra med varandra” fastslår hon.

Det gick emellanåt att se något ljust i de mörka förloppen. Familjen söker fira sina födelsedagar och annat så gott det går. Att hitta enkla presenter och julklappar trots nödläget blir en konst. Små hjälpsamma handtag ger glädje. Vid ett tillfälle skriver von Troil rentav ett egenhändigt musikstycke. ”Vi hade så rysligt roligt, och vi grät så förskräckligt” summerar hon en gång.

I det starka yttre skeendet är det ändå den inre kamp Brita von Troil utkämpar som griper en mest. Utifrån en släktbakgrund där man lärt sig ställa krav på sig själv rannsakar hon sitt handlande. Dagboken tjänar nog utom att ge släkt och efterlevande en bild av dessa år också till att ge samvetsfrid, att göra det egna agerandet meningsfullt eller något så när begripligt. Bara att ständigt vaka och påpeka faror utan att i onödan oroa familjen är en konst. Varför tar då detta helvete aldrig slut, måste hon med många ha tänkt.

”Herren prövar blott, han ej förskjuter” skriver von Troil en gång.

Det känns dock som om ett frågetecken åtföljde orden.

När fortsättningkriget är över häpnar von Troil liksom flertalet finländare över fredsvillkor vars hårdhet de knappt kunnat ana. Ett krigsskadestånd i miljardklassen begärs, likaså krävs en process mot finländska s k ”krigsansvariga.” Detta dock för krig som Sovjet självt hade startat. Finland låg stympat, många familjer hade mist anhöriga och de många flyktingarna sökte anpassa sig så gott de kunde. Den materiella förödelsen var stor. Viktiga föreningar och kårer tvangs på rysk order upplösas. Och i riksdagen satt det för första gången extrema kommunister. Känslan blir, att landet är ensamt och även en osynlig mur nu reses mot Väst, skriver von Troil.

Finlands båda krig präglas för en nutida läsare av ett slags overklighet. Angreppet kom överraskande, om än efter ökande rykten. Den första freden kom oväntat, likaså fortsättningskrigets början. Man frestas använda ord som absurditet och fatalism. Boken utmynnar i en påtaglig resignation. Författaren återger Mannerheims kända ord: ”Vi voro ej rustade för ett krig med en stormakt”.

”Jag kände mig tom och bitter,” skriver Brita von Troil.

Recensionen har tidigare publicerats i Signum.


Carl Johan Ljungberg Ph.D.

Kategorier

Arkiv